Barnen till de utförsäkrade, arbetslösa, sjuka och vräkta i alliansens Sverige

Det är så lätt att glömma de som inte har en röst. De som inte syns eller hörs. Till exempel barnen till många av de 86.000 utförsäkrade och sjuka så här långt under alliansens styre i Sverige.

Eller de 3.700 barn som vräkts i Sverige sedan 2007 trots "nollvisionen" på papper som barn- och äldreministern Maria Larsson, KD, skapade då.

Det är så lätt att glömma de osynliga.

Det är så lätt att glömma barnen.

Så länge det finns barn i Sverige som vräks, så länge finns här också barnfattigdom. Jag ryser när jag föreställer mig de tusentals barn som fått uppleva en vräkning sedan 2007. Vilka minnen bär de på resten av sina liv? Vilka bilder dyker upp i deras drömmar om nätterna? Hur mår de inuti sig just nu? En vräkning kan sätta spår i ett barn för resten av dess liv. Det är ett trauma, något som är omöjligt att förstå för ett barn.

Inget barn ska någonsin behöva uppleva en vräkning från sitt hem. Ändå har 3.700 barn i Sverige upplevt det sedan 2007. Det finns inga ursäkter för ett enda av de barnen som vräkts. Det måste gå att lösa på ett annat och humanare sätt när en familj hamnat i en så knepig situation att man beslutar om en vräkning.

Sedan tänker jag på barnen till de 86.000 utförsäkrade och till de långtidssjukskrivna. Hur många kan de vara? Hur har de det när mamma eller pappa först blir sjuk och sedan pressas ytterligare med att utförsäkras? Hur påverkas barnen av den negativa stress som den utförsäkrade föräldern lever med?

Det är så lätt att glömma de osynliga barnen. Vem räknar dem? Vem frågar dem?

Hur påverkas man som barn av att se sin förälder kämpa, trots sjukdom, för att få ekonomin att gå ihop? Hur mår man som barn inuti när kylskåpet är tomt? Hur stor växer sig klumpen i magen innan man brister? Hur länge orkar man bära sin aggressivitet, sin förtvivlan inuti sig innan den tar sig andra uttryck? Hur stort vuxenansvar tar man på sina barnaaxlar?

Alla barn är allas våra barn.


Jag vill leva i ett Sverige där varje förälder känner trygghet i att, oavsett hälsa eller ohälsa, oavsett arbete eller arbetslöshet, så finns där tillräckligt med pengar till det basalt viktiga i livet. En skälig och människovärdig inkomst också om man blir sjuk eller arbetslös.

Jag vill leva i ett Sverige där ensamstående utförsäkrade mammor slipper gå till kyrkan eller välgörenhetsorganisationer för att be om pengar till mat till sig själva och barnen. Vilket bland annat många diakoner i kyrkan vittnat om de senaste åren är vanligt i Sverige idag.

Trygga barn blir trygga vuxna som skapar trygga samhällen.

Alla barn har rätten att få leva i trygghet.

Det är politikernas mest viktiga uppgift att skapa förutsättningar för ett samhälle tryggt för alla.

Också för de osynliga barnen.

Nu är det knappt tre veckor kvar till valet.

Jag räknar dagarna.

Jag vill en förändring till en politik och ett samhälle där man tänker mer med hjärtat än med plånboken.

Det finns det som är mera värt än vilken budget som helst.

Det handlar om fördelningen av de pengar som finns i samhället.

Rättvisa.

Jämlikhet.

Solidaritet.

Medmänsklighet.

Minskade klyftor mellan människor. Och därmed också mellan barn.

Låt oss tillsammans bygga samhälle i stället för att rasera.

Lästips: "Nu räcker det med ökade klyftor" (Martin Mobergs betraktelser)



#svpol#val2014#socialpolitik