Den missförstådda stegräknaren

Häromdagen när jag rensade en hylla full med kablar och teknisk utrustning och gamla mobiltelefoner, hittade jag en stegräknare.

Jag minns att jag var så besviken på den. Fick den aldrig att fungera, hur än jag försökte.

Det är några år sedan. Säkert var det på våren. Du vet den där tiden när man plötsligt av någon märklig anledning kan få lust att börja räkna stegen man tar under dagen.

Till sist la jag, nåja, mera slängde, frustrerad in stegräknaren på en hylla i ett skåp där jag samlar sladdar och batteriladdare, bruksanvisningar och annat till vår tids olika kommunikations- och tekniska prylar.

Idag när jag noga gick igenom vad som fungerade och vad som var värt att behålla i sladd- och prylröran, hittade jag alltså den gamla stegräknaren. I den lilla kartongen som stegräknaren legat i, hittade jag en pytteliten plastpåse. I den lilla plastpåsen låg något mycket litet. Mycket litet och runt.

Ett batteri!

Dagens största skratt fick jag när jag insåg varför stegräknaren inte fungerat förut.

Nu gör den det.

Sen jag satt i batteriet.

Ibland missförstår man saker och ting. Söker felet på fel ställe, så att säga.

Och en slutsats till:

Det är kanske aldrig försent att skapa liv i det man trodde var dött.

Fast bara kanske.