Det känns som en sorts upprättelse för mig som utmattad att idag
hitta en aktuell artikelserie om SJUKDOMEN utmattningssyndrom i Svenska Dagbladet. (!)
När jag blev utmattad för 15 år sedan och mådde
som sämst blev jag misstrodd av både vård, myndigheter, politiker, anhöriga, släktingar, vänner med flera och i
media skrev man om "den utmattade inbillade sjuke" med stora svarta
rubriker.
Hur har inte jag och andra fått lida för andras
respektlöshet. Det har verkligen varit så synd om oss utmattade. Så
synd om oss..
Att bli misstrodd när jag var som sämst var kanske det svåraste av
allt. Så, om du är eller har varit utmattad, ha medkänsla med dig själv. Att tycka synd om sig själv
stärker faktiskt självkänslan.
Att erkänna för sig själv att man har haft det jobbigt eller har det jobbigt, innebär att man säger till sig själv att man har ett värde som människa. Att man faktiskt är värd att få må och ha det så bra som det är möjligt.
Det är inte att vara offer att ibland tycka synd om sig själv. Det är att ge sig själv ett värde. Sedan kan man gå vidare och aktivt göra det man kan för att må så bra som möjligt.
Kan du som varit där se hur starka vi egentligen är som fortfarande är vid liv?
Nu är tid för massor av kärlek, ömhet, respekt och upprättelse för oss som varit och är utmattade.
Kärlek från mig till alla mina utmattade vänner.
Lästips: "Så undviker du att gå in i väggen" (SvD, en del i en artikelserie med flera intressanta artiklar kring sjukdomen utmattningssyndrom)
"Jag hade ångest varenda gång jag skulle köpa mjölk" (Dagens Arena)
Känner mig ändå uppgiven. Oförståelsen är fortfarande så stor och utbredd.
SvaraRaderaTänk om de kunde förstå att det är inte lata människor som kraschar. Det är människor som kanske lever med stora påfrestningar både i familj, sjukdomar, arbete och annat. Man har hela tiden kämpat och hjärnan tar stopp.
Visst finns det stor anledning att känna uppgivenhet fortfarande som utmattad. Det är så många som inte förstår eller respekterar vårt tillstånd fortfarande, vi som blivit utmattade. Tyvärr så tar det ofta lång tid att förändra insikter och fördomar. Artikelserien här är ändå ett bevis på att något långsamt sker i samhället, ett steg i riktning mot ökad kunskap och förståelse kring utmattningssyndrom.
RaderaEn lat människa kraschar aldrig. Det är vi som är ambitiösa som går in i väggen, vi som inte ger oss tid för återhämtning av olika skäl. Ibland för att livet på olika sätt ställt till det för oss på samma gång så att det blir oss övermäktigt. Ibland för att vi inte är vana vid att tänka på oss själva, att ta hand om oss. Tänker jag.
Ja, som du skriver så bra, man har hela tiden (och under en mycket lång tid), kämpat och till sist tar hjärnan stopp som en försvarsmekanism för att man inte ska dö helt enkelt.
Varm kram till dig och tack för dina rader här!
Hjärnans huvuduppgift är att sköta om kroppens alla komplicerade
SvaraRaderabiologiska och mentala processer så att vi trivs och mår gott. ;)
Därtill hör säkert också att ge oss tid för lite socialt kafferepsladder.
Att se, tolka och förstå alla synintryck är mycket energikrävande
för hjärnan. Blir den försummad kommer plågorna.
Vår tillvaro är onaturlig. Måste vi arbeta så mycket för status och
lyxtävling? Arbetslivet liknar krigets ”den utbrända (h)jordens
taktik” tycker jag. Stäng datorn en vecka så blir du friskare.
((Kram)) Kalle i Tallebacken.
Tänk, Kalle, om det var så lätt som att stänga av datorn en vecka. Det handlar om så mycket större förändringar som man behöver göra när man är på väg in i utmattning eller redan fått utmattningssyndrom.
RaderaFör egen del har det senaste rådet jag fått från min psykolog varit att vara aktiv och synlig i sociala medier som en väg mot läkning från min utmattning. ;) :)
Så det finns positiva och negativa saker med allt, också med datorn. Tänker jag.
Klokt som du skriver att fundera över varför vi jobbar så mycket som vi gör, alltså de som är i arbete. Svaret är delvis att arbetslivet kräver så mycket av medarbetarna idag (vilket man nämner i artikeln i SvD). Och att medarbetarna är rädda att förlora sina jobb. Att bli fattiggjorda genom arbetslöshet eller sjukdom så som alliansens beslutade och fortfarande delvis existerande regler leder till. Det blev en ond spiral när kapitalismen skulle vara chefen och få härja fritt. Rädslan att förlora sitt jobb och bli fattiggjord gjorde ju att redan stressade människor blev ännu mer stressade och därför hamnar nu också ännu fler människor i utmattning och psykisk ohälsa, tyvärr.
Det kommer att ta tid att ändra den utvecklingen. Viktigt att vi var och en av oss sätter gränser kring oss för vad vi klarar. Att vi säger nej och övar oss i att känna efter var våra gränser går. Inte alltid lätt att känna efter det, kan jag lova dig, inte om man är en människa som brinner för mycket här i livet och förut alltid har känt sig stark.
Kram