Idag är det tre år sedan min mamma dog. Hon blev 86 och ett halvt år. Jag drömmer ibland fortfarande om henne på nätterna. Fast det är inte så ofta längre som jag vaknar i gråt för att jag drömt om henne. Livet går vidare.
Jag saknar min mamma varje dag. Vi delade så mycket med varandra. Både känslomässigt, tankar och livserfarenheter. Ingen hade följt mig så genom livet som hon gjort. Ibland kändes det nästan irriterande hur hon kunde se rakt igenom mig. Idag händer det att jag saknar någon som ser mig så som hon såg mig.
Det sägs att det tomrum en människa lämnar efter sig när hon dör, ska man som efterlevande fylla med nytt.
Det gör jag, så gott jag kan. Livet går faktiskt vidare.
Fast det tomrum en människa lämnar efter sig kan aldrig helt ersättas med någon annan.
Så unika är vi som människor.
Så unika är vi i varje relation till en annan människa.
Det sägs att man när man sörjer någon kan man försöka fundera efter vad man gjorde tillsammans med den människan som man saknar och så söka efter att hitta till det någon annanstans. Det är ett bra råd för att ta sig igenom sorgen, tycker jag.
Sorg ska sörjas. Sorg får ta tid. Sorgen är ofta ett bevis på att där funnits lycka och kärlek.
Och plötsliga stunder översköljs jag av stor tacksamhet över all den tid jag fick tillsammans med min mamma och allt det vi delade, allt hon pratade med mig om och allt hon lärde mig.
Från att baka strutar och odla pelargoner och känna glädje över det enkla i livet som inte kostar några pengar alls, till att kunna skratta mitt i det svartaste av mörker.
Tack min älskade lilla mamma ... du ska veta att jag saknar dig precis varje dag även om jag tror att du är med mig i varje andetag.
#blogg100 #bloggswe
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaTre år sedan...så tiden rusar iväg.
SvaraRaderaOch någonstans i det där rusandet, så dröjer sig våra finaste minnen ändå stilla kvar...
Alldeles snart är det tjugotre långa år sen min Mamma dog hemma hos mig...men när jag mådde som sämst av stresskänslan i samband med flytten nyligen, så hälsade hon på...
KRAMEN OM ♥
Ja, de kan hälsa på hos oss precis när vi behöver dem som mest, de som vi älskat och som inte är med oss på samma sätt som förut. Fast ändå finns där med oss.
RaderaDet var så märkligt, för en kaktus som jag "ärvt" efter min mamma, en novemberkaktus, har haft en enda knopp ett tag nu. Och precis på hennes dödsdag slog knoppen ut. Som en hälsning från henne kändes det när jag fick se den vackra blomman. :)
Kramar <3
”Låt alla blomblad tåras av glädjens dagg ännu.
SvaraRaderaJa, låt det också våras för blomman som är du.”
Som man blivit formad blir nog sorgen. Jag tror att kvinnor
sörjer mer än män efter en förälder. ((Kram)) Kalle
Kanske är det så som du skriver, Kalle, om kvinnor och män. Eller så beror det på hur nära vi har stått varandra. Eller hur vi är som individer och vilken relation vi har haft med varandra. Svårt att generalisera detta, tror jag. :)
RaderaKram
Tråkigt att mista sin mamma och tiden går så otroligt fort. Förr sas det att tiden läker alla sår, så fel dom hade. Man saknar dom som gått bort och ibland kommer sorgen lite extra mycket. Min mamma är dement och snart 92 år så hon finns bara kroppsligt men mentalt är hon rätt borta nu.
SvaraRaderaDu skrev så vackert i detta inlägg så jag fick tårar i ögonen. Förstår att du saknar henne jättemycket. Tänker på dig
Stor varm kram
Det är livets gång att också en mamma dör efter ett långt liv. Liksom att sorgen hör till livet lika väl som lyckan. Dagen och natten.
RaderaJa, jag saknar min mamma mycket fortfarande. Hon har en stor plats i mitt hjärta. Vi stod mycket nära varandra, hon och jag.
Tack för att du läste, Malin och för de fina orden till mig, din medkänsla. Jag är så trött just nu. Har haft ett lite jobbigt virus. Därför inte bloggat runt som jag brukar. Hoppas att du har det så bra som möjligt.
Kramar