Vårkänslor

Solljuset gör mig rusig nu för tiden. Jag får energipuffar när jag går ut. Känner mig nyförälskad. I vad eller vem? Livet och mig själv, kanske.

Häromdagen fick jag lust att slänga ljungen i uterummet. Jag dammade och torkade rent där. Åkte till Blomsterlandet och köpte påskliljor, en vit pärlhyacint och en ljuvlig bukett rosa tulpaner.

Jag gillar att kunna göra vår i uterummet innan våren kommer utanför fönstren. När solen kommer fram blir det så varmt där att jag kan sitta i solstolen och dricka kaffe där nu. Lyssna på fågelkvitter och takdropp.

Det är rimfrost och isigt nu på morgonen. Men om bara solen tittar fram, så smälter det snabbt.

För mig är det något speciellt den här tiden på året. Att veta allt vackert som är framför mig nu. Alla blommor och träden som ska bli gröna. Att höra lövprassel i vinden igen. Kunna gå med lätta skor och tunna kläder på vårpromenader. Det är sådant som gör mig lycklig i själen.

Hur känns stress?

Den som har ett gott och balanserat liv, känner troligen på sig när det börjar snurra lite väl fort. Men för den människa som levt mycket länge i ett stresstillstånd utan möjlighet till tillräcklig återhämtning, kanske ända sedan han eller hon var ung, så är det inte säkert att man känner skillnad på stress eller lugn och ro.

Kroppen kan "glömma" hur det känns att vara avslappnad. I stället lever man i ett kroniskt stresstillstånd, dag som natt. Det handlar om muskelspänningar, huvudvärk, magont, yrsel, muskelkramper, ytlig andning, andfåddhet, hjärtklappning. Svårt att sitta still, rastlöshet. Sömnsvårigheter. ångest och panikattacker. Med mera.

Det är när man har levt länge i ett sådant tillstånd, som där finns risk att man hamnar i utmattning. För mig var det så. Jag glömde hur det kändes att vara avslappnad. Det "normala" i mitt liv var att känna mig som jagad av en björn.  24 timmar om dygnet.

När sedan min kropp och själ äntligen började hitta lugn och ro igen, så kändes avslappningen som något mycket obehagligt, ovant och främmande. Ja, till och med något skrämmande. Ibland.

Den som har varit mycket spänd under en lång tid, blir väldigt trött när kroppen äntligen slappnar av.

Och ibland också sjuk.

Varva ned från stressen

Medan allt fler blir sjukskrivna för stressrelaterad ohälsa, skrivs det också allt mer om hur vi ska kunna hantera stressen i vår tid. Igår hittade jag en intressant artikel i lokaltidningen.

Jag läser att hos högerhänta personer står höger hjärnhalva för integrering, konstnärlighet och mer övergripande tolkningar medan den vänstra hjärnhalvan styr struktur, förnuft och kognitiv skicklighet. Är man vänsterhänt fungerar det tvärtom.

Detta innebär ungefär att hjärnhalvan som sköter struktur och förnuft ofta jobbar mer intensivt idag och därför går på högvarv. Om man då till exempel målar i en målarbok aktiveras den andra hjärnhalvan och följden blir balans. Med andra ord mindre risk för psykisk ohälsa, utmattning eller andra stressrelaterade sjukdomar.

Det handlar om att hitta balansen helst varje dag.

I artikeln ger man exempel på vad man kan göra som nedvarvning. Till exempel läsa böcker, spela instrument eller sjunga i kör. Spela teater, sticka eller virka. Lägga pussel eller fotografera.

Yoga och meditation är också sätt att varva ned.

Målarböcker för vuxna har blivit en succé sedan de allra första gavs ut för ett tag sedan. Själv har jag inte skaffat mig någon än men jag har lust att göra det. Det finns målarböcker med så vackra motiv. I en affär såg jag målarböcker där man kunde skära loss motiven och rama in dem som tavlor när man målat klart dem. Kanske dags att jag skaffar mig en målarbok? Med härliga färgglada färgpennor till. Jag tror säkert att det hjälper till att må bättre den här gråa, tunga perioden på året.

Allt skapande hjälper oss att hitta balansen i oss själva.

Därför är det märkligt att lite längre fram i samma tidning läsa om hur man vill öka t ex matten i skolan samtidigt som de estetiska ämnena ska minska. Hmm... känns inte som att man fullt ut har insikt än om vad som får oss människor att må bra i stället för dåligt. Men jämfört med hur det var för 17 år sedan när jag själv blev sjuk av stress, så har det trots allt hänt väldigt mycket och man har stor kunskap idag om både väg till tillfrisknande och olika sätt att förebygga.

"Vi är byggda för att ha högt varv ibland, men då ska det interfolieras med perioder av avslappning och återhämtning. Under återhämtningsperioderna bygger man upp skadade celler och bygger nya", säger Töres Teorell på Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet i artikeln. Han fortsätter "Aktiviteter som denna (målarbok för vuxna) kan även gynna kreativiteten eftersom man inte fokuserar på det man gör vanligtvis utan låter tankarna flöda fritt".

Sedan tänker jag för mig själv.

Egentligen handlar väl alltsammans om att vänta in sin själ.



Källa: Jönköpings-Posten/TT/Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet

Bloggen Maskroskvinnan sju år

Idag fyller min blogg Maskroskvinnan sju år. Det blir lätt att jag tänker tillbaka på åren som gått sedan jag började blogga en sådan här dag. Det har varit omtumlande år för mig som människa. Den som följt min blogg genom åren har också delvis kunnat få följa med mig i min berg- och dalbana.

Bloggandet har betytt mycket för mig som människa. Jag har utvecklat mitt skrivande och mitt språk. Lärt mig tekniskt det som jag troligen annars inte skulle ha lärt mig. Jag har lärt känna människor både i cyberrymden och IRL.Upptäckt och utvecklat ett intresse att fotografera. Skrivit många dikter.

Det ledde till att jag fick arbete under en period efter mycket lång sjukskrivning. Vilket i sin tur ledde till att jag startade eget som skribent. Vilket i sin tur ledde till att jag skrev en egenutgiven bok, "Omfamna livet".

Förutom allt detta så har jag också insett att som bloggare kan jag nå fram till människor med makt. Berätta om hur jag känner och upplever min verklighet. En yttrandefrihet som jag värnar starkt om. Så viktigt i en demokrati att få lov att sätta ord på det man känner, tycker och upplever. Oavsett var man befinner sig i livet och vem man är som människa.

Jag har upptäckt nya sidor i mig själv. Vad jag brinner för och vad jag inte känner lika stor lust att skriva om. Att blogga har gjort mig modigare. Jag har utmanat många olika rädslor med mitt skrivande. Samtidigt känner jag allt större respekt för vilka ord som jag lägger ut till andra människor.

Att blogga har utan tvivel också fungerat terapeutiskt och helande för mig efter att jag utvecklat utmattningssyndrom. Förutom yogan är där inget som hjälpt mig så bra att läka samman igen som just mitt skrivande.

Jag vet också att där är människor som hittat tröst och igenkänning i det jag skrivit om här i min blogg. Det är kanske det som jag idag tycker är bland det största med mitt bloggande. Och en drivkraft för mig att fortsätta att blogga. Att jag vet att där är människor som har min blogg som en sorts "vän" när där inte är någon annan för dem.

Varmt tack från mitt hjärta till dig som läser och kommenterar här i min blogg!

Till sist en humörhöjare. Igår tittade solen fram hos mig. Snart visade termometern i uterummet + 20 grader. Jag längtar till att snart sitta där och dricka kaffe igen. Våren är på gång även om det har kommit snö inatt och världen därute just nu är vit.

Under snön vilar doftande syren.

Älskade hund!

Mimmi är glad över att det är snö hos oss igen.

Vad är egentligen psykisk hälsa eller ohälsa?

Någonstans häromdagen läste jag om hur man kan förändra sitt tänkande när det gäller psykisk hälsa/ohälsa.

Om du tänker tanken att vi alla har en psykisk hälsa, för det har vi ju. Så är det så att när någon drabbas av psykisk ohälsa finns där ofta yttre faktorer som spelar in. Det kan vara en krissituation som arbetslöshet, sjukdom, separation, dödsfall, missbruk med mera som framkallar det dåliga psykiska måendet.

Hur vi mår i själen är som en puckelpist ibland. Och under mer lugna tider i livet är själens mående mer som en krusig vattenyta.

När man börjar tänka på det sättet, så blir det svårare att dela in människor i fack som psykiskt sjuka eller psykiskt friska.

Titta på hur det ser ut kring den som mår dåligt. Finns där det som är stressande? Kanske många olika stressfaktorer samtidigt. Finns det något som kan förändras, t ex att byta jobb eller öka inkomsten, så gör det ofta att det psykiska måendet blir bättre.

Alla kan drabbas av psykisk ohälsa om det blir alltför många stressfaktorer under lång tid. På så sätt är inte "vissa" människor mer psykiskt friska eller sjuka än andra.

Talgoxen

Nyss när jag drack mitt eftermiddagskaffe, hörde jag talgoxens vårdrill där utanför fönstret. Äntligen! Jag har väntat. I mitten av januari brukar jag höra talgoxen de flesta år.

Varför det inte blev förrän idag vet jag inte om det beror på talgoxen, vädret eller på att jag är svullen i öronen på grund av en förkylning.

Nu är han i alla fall igång.

Det känns bra.

Även om det är gråslaskigt och mörkt idag hos mig, så ger fågelkvittret löfte om att det snart är vår.

Till minne av Bodil Malmsten

Jag ser i nyheterna att Bodil Malmsten är död. Bodil betydde något särskilt för mig. Hennes ord, hennes texter. Hur hon var.

Tack för orden som tröstade, fick mig att skratta och fick mig att känna mig levande så många gånger.



Ibland känns det som att
vi är ett enda träd
alla tillsammans.

Där gren efter gren
knäcks av.

Är plötsligt borta ...

Det blir så tröstlöst tomt där i grenverket.

Så tomt att
också
fåglarna
tystnar

Ett andetag ...

Ur stammen sedan

Nya skönt gröna skott

Skjuter fram

Död ...

Blir liv


(Anna-Karin, 2016-02-06)
 

Regniga dagar

Regnet smattrar mot rutan. Blåsten viner runt knuten. I soffan sover katten. I hundbädden vilar min sömniga hund. Själv fryser jag om fötterna.

Det är tvära kast i vädret nu. Ena veckan kan man knappt klä sig för varmt i den nästan minus 20-gradiga kylan. Nästa vecka är all rimfrost och vit snö puts väck och solen tittar fram och jag får vårkänslor en stund när jag ser att på höjderna kring Vättern skiftar träden i ett så där lilaaktigt vårljus.

Idag känns det som höst. Grått och regnigt och blåsigt.

Jag dricker té och bläddrar i en tidning. Tvättar och tänker på hur tomt det är i min tvättstuga nu för tiden jämfört med när min mamma levde och när båda döttrarna bodde hemma.

På kvällen släcker jag lampan i rummet som nyss är helt tömt på äldsta dotterns saker. När jag ser den självlysande stjärnhimlen i taket som hon satt upp där någon gång, drar det ihop sig i bröstet en stund och tårarna trängs i ögonen. La jag egentligen märke till hur vacker den där stjärnhimlen var som hon satte upp där förut? Berättade jag tillräckligt många gånger för mina ungar hur mycket jag älskade dem? Och älskar fortfarande. Läste jag tillräckligt många böcker? Gav jag dem tillräckligt med uppmärksamhet? Kände de att jag försökte förstå och förstod dem? Lyssnade jag tillräckligt mycket på dem?

Jag vet att jag i alla fall ville göra det. Och jag vet att jag försökte.

Att ha hemmavarande barn är en så stor gåva och ett så stort ansvar. Det gäller att inse det i tid. Att ta sig tid att bry sig så länge barnen är nära. Att ta sig tid att se och lyssna till dem. För en dag bor de inte längre med sina föräldrar. Det är så som livet är. Som fågelungar ger de sig iväg och bildar egna bon och egna relationer. Precis som det ska vara.

Jag är stolt över att de klarar sig själva idag. Det jublar inuti mig av glädje när jag hälsar på dem ibland i deras egna bon.

Fast någonstans tror jag att jag alltid kommer att känna en tomhet i mig över att de inte längre är kvar här i huset. Det ekar i rummen där jag går. Ett ekande ljud som jag aldrig hörde så länge de bodde hemma eller deras kompisar kom in här. Ett eko från förr, från en tid som aldrig kommer igen.

Precis som varje stund i livet aldrig någonsin mer kommer igen.

Ibland på gott. Och ibland på ont.

Och jag tar ännu ett steg.

Framåt.

Vidare ...

Jag går vidare.

Nyfiken på vad som väntar runt nästa hörn i livet mitt.

Slut på utförsäkringar av sjuka

Åh WOW! Det pirrar av glädje i min mage och mina mungipor dras uppåt hela tiden. Idag är ingen vanlig dag. Idag är dagen när Sverige inte längre utförsäkrar sjuka människor!

Idag är slutet på ett alltför långt lidande för ca 100.000 sjuka/ej arbetsföra människor och alla de runt omkring.

Idag är slutet på ett inhumant system och experiment med sjuka människor i Sverige

Idag är slutet ... och jag ska fira!

1 februari 2016, en historisk dag.

Tack för att jag orkade ända hit.

Tack för att jag får uppleva denna dagen. Att förändring är möjlig. Att tillsammans är starkare än ensam. Tack till alla som gjort min dröm till verklighet. Alla mina vänner i Solrosuppropet, Martin Moberg, Kjell Rautio, regeringen tillsammans med Vänsterpartiet. Med flera med flera. Tack till alla ni som läst, gillat och delat det som jag skrivit genom de tunga åren med utförsäkringar av sjuka människor.

Det är i det mest mörka som en låga kan växa sig så stark att den till sist förtränger mörkret.

Idag firar jag att det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka tas bort! Att göra tårtan på bilden tog inte mycket tid eller kraft. Det gjorde det däremot att leva i en tid med hets mot sjuka människor.

Nu är tid att för en dag fira en vändning mot ett friskare samhälle och Sverige!

Som en bonus läser jag idag i nyheterna att Fas3 nu också fasas ut.

Hurra, hurra, hurra, hurra!


Lästips:

"Sjuka blir inte friskare för att de blir fattigare" (Aftonbladet, Annika Strandhäll, Tomas Eneroth)

"Sjuka behöver inte förnedras" (Aftonbladet)

"Ta tillvara på kraften underifrån" (Kjell Rautio, LO-bloggen)

"Idag är det slut på borgarnas stupstock för sjuka" (GP)

"Idag avskaffas utförsäkringarna" (J-Mini)