Jag var vid mammas grav idag tidigt på förmiddagen. Det fuktiga morgondiset gjorde att älvorna dansade över den lilla lugna sjön. Jag kände mig omfamnad av all den lummiga grönskan när jag gick gångvägen mot kyrkogården.
I prästgårdens trädgård intill kyrkogården blommade ett stort äppelträd sida vid sida med en väldig blommande kastanj. Vid minneslunden stannade jag till och fotograferade de överblommade fast fortfarande så vackra backsipporna. Tänk att överblommade blommor ibland kan vara minst lika vackra som när de blommar. Tänk om det är så med oss människor också? Vem kan veta. Kanske att ett minne av en människa ibland är som med den vissna blomman, vackrare än vad människan egentligen var? Kanske.
Almen som hänger tryggt vaktande med sin stora lövkrona över min mammas grav och andras gravar, blommade så rikt när jag var där. Så gudomligt vacker att känslorna överväldigade mig en stund. Jag stod där helt stilla länge och kände mig som ett med allt det vackra. Tacksam att få finnas med i skapelsen en sådan dag som idag.
