torsdag 29 september 2016

Blåsigt och lite matinspiration

Nu är det blåsigt och höstlikt ute idag. Jag passade på att gå en rask promenad tidigt på morgonen ifall att det kanske skulle komma mycket regn idag som man pratat om på nyheterna.

Igår gjorde jag två olika varianter av currysås. En alldeles vanlig. Och en kall currysås där jag först stekte lök och äpple med curry. Sedan lät jag röran svalna och när den var kall rörde jag ned den i creme fraiche. Det blev väldigt goda såser och det luktade så gott i hela köket när jag lagat dem.

Vanlig varm currysås. Så god till kyckling t ex.


Kall currysås av äpple, lök, curry och creme fraiche. God till kyckling och också god som röra i t ex wrap.


Sedan gjorde jag raw chokladbollar med dadlar som sötningsmedel och mandelmjöl istället för traditionella chokladbollar. Åh så goda de blev! Riktigt gott och bra att ha till té eller kaffe om man inte vill äta för mycket socker. Det finns massor av olika recept på raw chokladbollar på nätet. En liten guldgruva att ösa ur för den som vill.

HÄR är receptet jag använde. Fast jag tog mandelmjöl istället för cashewnötter.

Mums så goda de här chokladbollarna med dadlar och mandelmjöl blev!

Instängd gråt

Ibland i livet
är tårar
lika svåra
att få ut


Som kaviar
ur en tub
där kaviaren
nästan är slut

(Anna-Karin)

måndag 26 september 2016

Omfamna livet i punktskrift


Boken "Omfamna livet" som jag skrivit finns nu också i punktskrift. Fantastiskt! Så glad jag känner mig över det.

Om man vill låna den som talbok istället kan ett lokalt bibliotek lämna in en förfrågan till Myndigheten för tillgängliga medier och be att de producerar den som talbok.

fredag 23 september 2016

Omfamna livet på Jönköpings stadsbibliotek


Det är en härlig känsla att se boken jag skrivit, "Omfamna livet", på Jönköpings stadsbibliotek. Jag känner mig stolt.

Minns när jag gick in här på biblioteket första gången som 19-åring när jag var nyinflyttad till Jönköping och inte kände en enda människa här. Lyckokänslan när jag såg alla böckerna. Hur jag tänkte att böckerna kommer aldrig att ta slut. Här finns så många berättelser att de räcker ett helt liv och blir över. Det kändes underbart inuti mig. Underbart och trösterikt att veta att det alltid finns böcker om allt annat i livet försvinner för mig som människa någon gång. Böckerna är ibland en människas allra bästa vän. Och livräddare.

Alla människor bär på en berättelse. Ibland på flera. Tänk att nu är min berättelse här bland alla de andra!

Vunnit

Så glad jag blev idag när jag fick mail från en bloggare om att jag vunnit i en tävling. Det är så sällan som jag vinner i tävlingar, så när jag vinner blir jag väldigt glad och faktiskt förvånad.

Jag vann en låda full med godis. Det blir roligt att få hem den så småningom.

Tänk så fantastiskt det är att ha en blogg som gör att man får bloggvänner. När man följer varandra i flera år så lär man känna varandra på ett alldeles särskilt sätt. Och ibland blir man vänner också IRL.

Trötta dagar när jag inte orkar socialt liv utanför mitt hem så finns där alltid någon vän i cyberrymden som jag kan skriva till och läsa hos. Det är verkligen fantastiskt och alldeles, alldeles underbart.

Tack till alla mina bloggvänner för att ni finns!

onsdag 21 september 2016

BlueCall App när själen gör ont och du behöver någon att prata med

Nu i höst har en ny app lanserats som heter BlueCall App. Den är tänkt att hjälpa till att fylla behovet att lätt nå någon att prata med när man mår psykiskt dåligt.

Jag vet själv hur svårt det kan vara ibland att dels ta steget att ringa till någon när man mår psykiskt dåligt. Och dels vilka köer det kan vara att få någon att tala med även fast man har fått en remiss från sin läkare. Det finns alltså fler människor som mår psykiskt dåligt än vad det finns lyssnare i Sverige. I alla fall professionella lyssnare.

Ibland räcker det att tala med en närstående när man mår dåligt i själen. Men ibland gör det inte det. Det kan också vara att det man behöver tala med någon om är känsligt. Man är kanske rädd att såra någon eller att tynga en vän eller anhörig. Det finns också ofta känslor av skam över att man mår dåligt i själen. Även om det så klart inte alls är något att skämmas över. Nästan alla människor drabbas någon gång i livet av en livskris eller något annat som gör att man mår dåligt. Att få berätta hur man känner det och att få bra feedback kan ibland vara skillnaden mellan liv och död.

I den tid vi lever i tycker jag att en app i mobiltelefonen kan vara ett sätt bland många att hjälpa den som mår psykiskt dåligt. Inte minst bland unga människor är ju appar och mobiltelefoner numera som en förlängning av oss själva och alltid tillgängliga.

När man ringer till BlueCall app väljer man själv om man vill tala med en medmänniska eller någon som är utbildad inom samtalsstöd. Man är alltid anonym och stödpersonerna har tystnadsplikt. Samtalen är kostnadsfria eller har en låg kostnad.

HÄR är BlueCall apps hemsida och därifrån kan du också ladda ner appen till din mobiltelefon. Det är kostnadsfritt att ladda ner appen. .

Öppettider för samtal hos BlueCall app är måndag, onsdag och söndag kl 19-22.

Du kan också följa BlueCall app i sociala medier som t ex Facebook och Instagram. Där finns tankar och också länkar som handlar om psykisk ohälsa och hälsa.

Jag har själv inte testat appen eftersom den så här långt bara fungerar för Iphone och jag har en Android. Så småningom kommer appen också att finnas för Android.

Hur som helst tycker jag att idén är bra och helt rätt i tiden. Allt fler, inte minst unga, drabbas av psykisk ohälsa. Varje litet steg som vi kan göra för att människor ska må mindre dåligt i själen är stora och viktiga steg för oss alla. Ingen människa ska behöva känna att där inte finns någon att tala med när man mår psykiskt dåligt.

BlueCall är skapat av tre tjejer, Caroline, Charlotte och Lisa, som alla tre har upplevt psykisk ohälsa på mycket nära håll och vet hur viktigt det är att få hjälp och stöd när man behöver det. Så här berättar de:

- Vi har upplevt frustrationen av att se nära och kära lida för att samhällets resurser inte räcker till att hjälpa alla som behöver stöd. Vi har själva stundtals varit långt under isen, men lyckats ta oss tillbaka med hjälp av medmänskligt samtalsstöd, och vill nu göra något för de där ute som är i behov av stöd, men som kanske inte vet vart de ska vända sig, eller väntar på en psykologtid från en remiss, inte har råd att gå till en privatpsykolog, eller bara vill ha någon som lyssnar.

måndag 19 september 2016

Träning, stress och utmattningssyndrom

Allt oftare läser jag om hur träning både förebygger stress och kan läka stressrelaterad ohälsa. HÄR är ännu en intressant artikel i just det ämnet.

Bland annat läser jag tankar om att livet är ju sådant att ibland kan man inte plocka bort en stressfaktor ur sitt liv. Istället kan man öka sin stresstålighet genom konditionsträning och styrketräning.

Jag motionerar själv så mycket som min kropp klarar idag. Ibland utmanar jag mig själv och ökar nivån eller byter aktivitet. Det är viktigt med motion. Både för kroppen och för själen.

Ändå finns det stunder när jag reflekterar över budskapet som syns allt mer om att man ska motionera så förebygger man stress och utmattning. Det finns en risk att man lägger ansvaret helt på individen känner jag. Att man själv helt kan styra om man blir utmattad eller inte. Vilket jag inte håller med om. Ibland är det som händer i livet alltför påfrestande, det händer alltför traumatiska saker med kort tids mellanrum och man får inte den möjlighet till återhämtning som man behöver för att orka. Det blir helt enkelt för mycket.

Varför reflekterar jag över detta? Jo, helt enkelt för att jag tänker på mig själv och mina personliga erfarenheter. När jag blev utmattad jobbade jag heltid. En gång i veckan gick jag på motionsgymnastik. I stort sett varje kväll efter jobbet promenerade jag olika långa sträckor. Jag var beroende av mina promenader. Var så van vid dem att jag inte gärna lät bli dem. Det var sträckor på mellan 2-7 km i kuperad mark om jag inte hade någon besvärlig infektion. Jag sprang i långa trappor både på jobbet och hemma. Alla mina värden och min kondition var bra. Jag rökte inte och jag drack ingen alkohol.

Ändå, trots det jag gjorde för min hälsa, så en dag efter tre års tid med accellererande olika märkliga stressrelaterade symptom, slutade min kropp att fungera. Mina händer löd mig inte längre. Jag kunde inte ta mig ur sängen. Jag orkade inte tala eller att lyssna. Kunde inte koncentrera mig. Med mera med mera.

Så ja, visst är det viktigt och visst kan det göra att man som människa blir mer stresstålig när man tränar. Men det är inte så enkelt som att det är en 100 % garanti att man klarar sig i alla fall från att drabbas av stressrelaterad ohälsa. Det är min personliga erfarenhet.

lördag 17 september 2016

Äppeltider


Oj så många friska och goda och vackra äpplen det är den här sensommaren! Jag har gjort äppelmos och jag har bakat äppelkakor. På förstukvisten står en brun rund korg full med gröna äpplen från vårt gamla äppelträd i trädgården. Det doftar så gott från dem så fort jag kliver ut på förstukvisten.

Av en vänlig granne fick jag en brun papperspåse full med äpplet Vit Astrakan. Det är en gammal klassisk äppelsort från 1700-talet. Själva sorten får mig att tänka på min mormor och morfar och också på Kristina i Vilhelm Mobergs Utvandrarna som fick kärnor av Vit Astrakan i ett brev från Sverige. Som hon sådde i jorden i sitt nya hemland Amerika och drömde om smaken av just Astrakan-äpple.

Dofter och smaker hör så nära samman med minnen och känslor. När jag känner doften av äppelkaka minns jag glada stunder med människor jag älskar som inte längre är med mig här i det jordiska livet.

När jag bjuder någon jag älskar på äppelkaka idag, skapar jag glada minnen och känslor i min tur.

Soluppgång och solnedgång


Ännu en riktigt varm vecka denna sommar. I Jönköping var det häromdagen den varmaste dagen på 60 år i september. Jag har känt mig väldigt trött i värmen. Mitt på dagen har jag varit i gillestugan och haft på kylanläggningen och lyssnat på musik.

En morgon gick jag på promenad tidigt för att få igång kroppen innan hettan slog till. Jag fick se en vacker soluppgång över den lilla sjön nära där jag bor.


En kväll såg jag en så vacker solnedgång. Allt runt omkring var stilla och tyst.

Älskade naturen. Tack för att du finns där för mig när helst jag vill.



onsdag 7 september 2016

Tacksamma Elefantöra


Jag har en stor Elefantöra i mitt köksfönster. Den har jag fått en gång av en vänlig granne. Hela våren och sommaren har jag tänkt att jag skulle ta sticklingar av den. Hux flux gjorde jag det häromdagen.

Från min enda planta fick jag fem nya fina Elefantöra. Så nu har jag fullt av Elefantöra på fönsterbrädorna här hemma.

Elefantöra är en lättskött och tacksam krukväxt. Behöver inte mycket vatten alls. Själv vattnar jag den en gång i veckan. Sticklingarna sätter jag direkt i jorden i en kruka. Där sköter de sig helt själva sedan.

Jag hade den här krukväxten första gången när jag flyttade hemifrån som 19-åring. Då var den populär. Sedan såg jag inte till den på länge, länge. Men nu har den blivit en populär krukväxt igen och finns att köpa hos blomsterhandlare.


Blogginlägget om sjukersättningen - många läsare

Mitt förra inlägg om sjukersättningen har så här långt haft 952 besökare. Jag har fått så fin respons i olika grupper i FB på det jag skrivit. Det har fått mig att känna mig mindre ensam i min situation.

Tack till dig som läser det jag skriver.

Många vill liksom jag förbättringar när det gäller sjukersättningen.

Det önskar jag att politiker tar till sig. Det är på tiden att de gör det anser jag.

lördag 3 september 2016

När höjs sjukersättningen?

Det är inte rätt att människor med sjukersättning fortfarande betalar mer skatt än den som arbetar vid samma inkomst. Det är inte rätt att sjuka människor som saknar arbetsförmåga och som utretts i många långa år, idag har en sjukersättning som är under eller på gränsen till fattigdom.

Jag är kvinna och jag har 75 % sjukersättning sedan drygt tre år efter att i 15 år ha haft tidsbegränsad sjukersättning. Jag vet att jag inte är ensam i min situation. Tyvärr är vi alltför många. Och de allra flesta av oss är kvinnor.

Kvinnor som arbetat och slitit. Utbildat sig. Ställt upp för arbetsgivaren i tid och otid. Duktiga flickor. Ofta också för anhöriga och älskade i olika åldrar och livssituationer. Tills den dag vi stupade. Vi har försökt och försökt att komma tillbaka i arbetslivet igen. Men vi har inte lyckats. Till sist är sjukersättning det enda alternativ som är kvar.

Oavsett om det handlar om en man eller en kvinna, människa som människa, så är det vare sig rätt eller försvarbart i ett gott samhälle, att man när man drabbas av ohälsa, fysisk eller psykisk, som gör att man inte längre klarar att arbeta så som arbetslivet ser ut idag, att man förutom de förslitningar och bestående besvär man har fått, dessutom ska bli så ekonomiskt utsatt att man ibland är fattig. Inte bara idag. Utan resten av sitt liv. Detta gäller så klart också för de människor som föds in i obotbar ohälsa av något slag.

Jag är en människa som brinner för att få bort orättvisor. Jag engagerade mig mycket när det gällde att få bort det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka. Idag finns de inte längre. Jag önskar att jag aldrig mer får uppleva att de kommer tillbaka. Tokigheter ska man inte upprepa, även om vi människor ibland gör det.

Det finns stunder när jag tvivlar. När jag känner som att det finns inget mer att göra. Motståndskrafterna är för stora.

Men då tänker jag på de kvinnor som en gång i tiden kämpade för kvinnlig rösträtt. Tänk om inte de hade kämpat. Hade min mormor då någonsin fått rätten att rösta? Min mamma? Jag själv? Vem kan veta.

Idag är där andra utmaningar än rösträtten för att vi ska få ett mer rättvist och jämställt samhälle. Jag kan icke räkna dem alla. För de är så många. Jag vet att där är många olika grupper som behöver få det bättre i vårt samhälle. Jag kan bara vara en röst för det som jag själv har erfarenhet av. Desto viktigare att vi är många som brinner inte bara för en sak, utan för många olika saker. I tidningen häromdagen läste jag om hur de ekonomiska klyftorna ökat de senaste åren och fortsätter att öka i Sverige. Det blir inget bra samhälle där det finns stora ekonomiska klyftor mellan människor. Det är min starka övertygelse. Vi behöver vända Sverige i riktning mot minskade klyftor mellan människor istället för tvärtom.


Vi som har sjukersättning betalar fortfarande mer i skatt vid samma inkomst än den som arbetar. Hur tokigt är inte det. Kan någon enda av er som läser detta ge mig ett enda vettigt skäl till att vi ska ha det så i Sverige?

Den minsta förändring jag vill se när det gäller sjukersättningen är att vi som har det betalar samma skatt som den som arbetar vid samma inkomst. Men jag vill så klart mera.

Jag vill att vi som har sjukersättning har en skälig ersättning som går att leva på. Som går att vara självförsörjande på som människa. För det är knappast möjligt så som ersättningen är idag. Själv får jag ut 9.622 kr i sjukersättning per månad. Den summan är före skatt. Efter skatt får jag ut 6.736 kronor. Och det finns de som får betydligt mindre än jag själv. Den här inkomsten är bestående resten av livet om inte det blir förändringar i systemen.

Den låga sjukersättningen gör att man riskerar att bli ekonomiskt beroende av en partner. Vilket i sin tur gör att man hamnar i den gamla tidens beroendeställning till en partner. Eftersom de allra flesta med sjukersättning är kvinnor, blir det alltså ofta en man som kvinnan blir beroende av. Ett så gammalmodigt system tycker jag att det är dags att vi gör oss av med en gång för alla.

Det parti som inte förändrar detta när de har makten att göra det, det parti kan inte påstå att man är ett parti som vill jämställdhet enligt mig.

Jag kommer att vara mycket besviken om inte regeringen förändrar detta under sin period vid  makten. Säkert också många andra. Vilket i sin tur förmodligen kommer att påverka röstresultatet vid nästa val. Själv kommer jag så klart att rösta på det parti som vill jämlikhet och förbättringar i sjukersättningen nästa gång jag röstar.

Om du tycker som jag, dela gärna det jag skrivit. Sprid mina eller dina egna tankar kring den låga sjukersättningen och den orättvisa beskattningen av oss som har sjukersättning. Kommentera gärna det jag skrivit.

Jag skriver detta för min egen skull. För min mammas skull som också slet ut sig i arbetslivet och fick leva på en mycket låg inkomst ända in i döden där jag ofta fick stötta henne ekonomiskt.

Jag skriver detta för mina döttrars skull. För att de en dag, gud förbjude, om de av något skäl inte längre kan arbeta på grund av ohälsa, ska kunna vara ekonomiskt självständiga ändå resten av sina liv.

Jag önskar att jag kunde skriva detta för att jag har en syster. Men jag har ingen syster. Därför är alla kvinnor mina systrar och jag skriver detta för deras skull. För er skull. För din skull, du som läser. För att du ska kunna känna dig ekonomiskt oberoende av en partner oavsett hur arbetsför du är. För att du själv ska kunna välja om du vill stanna i en relation eller inte. Och inte behöva stanna kvar i en dålig relation därför att du inte har ekonomiska förutsättningar att ha ett bra liv utan en relation.

Jag skriver detta också för dig som är man och är i samma situation. Kanske är det särskilt tufft för dig som är man, eftersom det inte finns så många män i just den här situationen.

Jag skriver detta för ett samhälle där vi som människor har samma värde livet igenom oavsett hur arbetsföra vi är eller inte. Där vi beskattas lika vid samma inkomst oavsett arbetsförmåga. För ett samhälle där vi har rätten till en värdig inkomst och att vara ekonomiskt självständiga oavsett arbetsförmåga.

Jag skriver detta för en bättre sjukförsäkring för oss alla.

Jag skriver detta för ett bättre samhälle för oss alla med minskade klyftor mellan människor.



Citat från Socialdemokratiska seniorer i Göteborg, 2016:

"En ... sjukskriven med en ersättning på 22.000 kronor i månaden betalar under ett år 19 560 kronor mer i skatt än en lönearbetare."


Solrosuppropet och de människor som står bakom den ideella föreningen, är en förening som ger mig hopp när mitt eget hopp sviktar. De arbetar för en värdigare sjukförsäkring på olika sätt. Om du inte redan känner till dem, kika gärna in i deras sida och stötta dem på något sätt.



Se även:

"Vi vill ha rättvis skatt" (Socialdemokratiska seniorer i Göteborg)

"Byt fokus för att minska sjukfrånvaron"/Solfrosuppropet (Expressen)

"Den orättvisa skatten som ingen vill tala om" (Aftonbladet)

"Sjukersättning - sjukt låg ersättning" (Solrosuppropet)

"Se över sjukersättningen så att man kan leva ett värdigt liv" (Arbetarbladet)

"Låg sjukersättning skapar ny underklass" (Dagens Arena)

"Sjukpensionärer diskrimineras" (SLA)

fredag 2 september 2016

Bortanför kontroll

Det finns sånt i livet
som är svårt
att glömma

Och längtan
som är större
än jag själv

Bortanför kontroll


(Anna-Karin )

torsdag 1 september 2016

Stark

Jag känner mig stark
när jag formulerar mig själv
klart och tydligt och
sätter gränser
för hur andra människor
får hantera mig.

Om stresstålighet noll vid utmattningssyndrom och senaste forskning kring hur man kan läka

Igår hittade jag ett intressant program med den senaste forskningen kring utmattningssyndrom. Det tar upp vad man idag vet händer i hjärnan vid en utmattning. Också det man idag vet kan lindra eller bota den skada man har fått.

Förut har man sett att konditionsträning är bra medicin vid utmattningssyndrom. Nu kan man se att styrketräning faktiskt hjälper ännu bättre än konditionsträning. Avslappning är också viktigt. Det handlar om att hitta en balans mellan konditionsträning, styrketräning och avslappning.

Anti-depressiv medicin har däremot ingen som helst effekt enligt forskarna. Ändå fortsätter läkare att skriva ut det till många med stressrelaterad psykisk ohälsa fortfarande enligt vad som sägs i programmet. 

När jag hör hur man i programmet hävdar att alla kan "komma tillbaka" efter ett utmattningssyndrom, även om man inte ska komma tillbaka till den livsstil man hade förut, förutsatt att man får rätt vård, stöd från omgivningen och från arbetsgivaren, så tänker jag på hur tufft det verkligen var när jag själv blev sjuk för 18 år sedan. Där fanns ju ingen som förstod vad det var med mig eller vilken hjälp jag behövde. Att känna sig så sjuk som jag gjorde då och att inte få någon förklaring till mina symptom och ibland till och med bli misstrodd av både läkare, anhöriga och myndigheter, ja, jag kan lugnt säga att det är bland det mest tuffa jag upplevt i mitt liv. Och då har jag ändå upplevt flera tuffa trauman i mitt liv.

Istället fortsatte man att pressa mig ännu mera tills jag mer eller mindre stupade helt. Jag anklagar ingen. Man kan inte hjälpa om man inte förstår vad det handlar om. Eftersom "medicinen" att bota utmattningssyndrom inte var känd då, så kunde man helt enkelt inte ge mig det stöd som jag hade behövt då. Jag fick prova mig fram själv genom åren till det som hjälpte mig.

Jag rätar på min rygg och känner mig stolt att jag trots allt överlevt den utmaningen jag fick i mitt liv. Jag har gjort precis allt jag har kunnat för att bli så bra som det är möjligt efter utmattningen, det vet jag.

Fast oj vad jag många gånger kan sakna att inte ha ett arbete fortfarande.

En plats att höra till. En hyfsad inkomst.