Smärtan

Jag har aldrig brutit något förrän jag bröt axeln. Aldrig känt just den smärtan. Huggande. Bultande. Svidande. Skärande. Så stark att jag nästan svimmade. Så stark att jag ser dimmigt. Får ångest. Ont i magen. Blir så trött att jag ibland inte kan tänka ...

Men när jag tänker ... tänker jag på dem som råkar illa ut i trafikolyckor. Jag tänker på dem som husen rasar över i krig. I jordbävningar. Jag tänker på deras smärta. Deras skrik. Skräcken. Smärta när där inte finns någon människa nära. Den skräck och smärta jag också fick smaka lite på när jag föll i asfalten i mörkret helt ensam. Även om lilla älskade Mimmi var där vid min sida.

Hur ska man kunna förstå lidande om man aldrig lidit?

Hur ska man förstå smärta om man aldrig känt smärta och hur den påverkar?

Hur ska man kunna lindra och trösta om man aldrig själv känt vad som lindrar och tröstar?

Och också förstå styrkan i en människa att orka och att läka igen.

Så vackert att använda sina smärtsamma upplevelser till att kanske lite bättre förstå andras. Till att kanske också lite kunna lindra en annans smärta.