Skärpta restriktioner i Jönköpings län

Så kom besked om skärpta restriktioner också i Jönköpings län på grund av ökad smittspridning. Inte helt oväntat om du frågar mig. Jag har förvånat tittat in på caféer i stan ibland och sett fullt med människor i olika åldrar sitta nära varandra.. Själv har jag dragit mig bort från all trängsel hur fikasugen jag än känt mig. Jag som älskar att gå på café och sitta bland människor, vad jag saknar det. Vad jag längtar tills vi kan leva mer normalt igen.

Men just nu får vi försöka ta oss igenom de närmsta veckorna ändå. Bara umgås med de i samma hushåll. Bara besöka livsmedelsbutiker, apotek och vården. Det känns tufft, men det finns inget annat alternativ just nu än att ta sitt ansvar som samhällsmedborgare.

Vilken tur att jag har Internet, tv, böcker, ljudböcker med mera. Promenaderna och min träning. Om inte man var en överlevare före denna pandemi, så tränas man verkligen i den konsten just nu som människa.

Min älskade katts mående har blivit sämre. I morse ringde jag Djursjukhuset. Hon ska undersökas redan imorgon. Jag är beredd på att det kan bli dags att ta farväl. "Din katt sjunger ju på sista versen nu", som man sa till mig i telefonen. Jag får se hur det blir. Jag kommer att sakna henne. Mycket. Men som hennes ägare är det min skyldighet att se till att hon får ett värdigt slut utan lidande. Som sagt, jag får se hur det är imorgon.

En dag i taget. Det gäller mycket, nuförtiden.

 

Covid19 överraskar - hur ska vi orka?

Igår och idag skärptes restriktionerna på grund av Covid19 i sex regioner i Sverige. Det känns som ett tungt bakslag. Bara för ca två veckor sedan kändes allt mer hoppfullt. 70+arna släpptes lika fria, eller om det nu är instängda, som oss andra. Äldreboenden upphörde med besöksförbud. Vi fick hoppfulla besked om att kunna fira jul, kanske inte helt som vanligt, men ändå tillsammans med de nära.

Men viruset överraskar också experterna. Smittspridningen har accelererat så snabbt att man nu stänger t ex ishallar, bibliotek, muséer i vissa områden. Man uppmanar människor att bara umgås med de i samma hushåll. Undvika kollektivtrafik, köpcentra, butiker förutom livsmedel och apotek. Nej till fester och afterwork. Backa tillbaka bandet till som det var i april. Det känns tufft. Särskilt som att vi nu har den mörkaste årstiden på året framför oss.

Vad ska man då göra? Själv "tröstade" jag mig återigen en stund med att läsa på om Spanska sjukan, för att få perspektiv. 50 till 100 miljoner människor dog mellan åren 1918-1920. Vi är mycket långt från sådana siffror nu även om så klart varje människa som dör är en förlust i ett samhälle. Idag har 1,18 miljoner människor dött i Covid19 i hela världen, så här långt. Inte ens under Spanska sjukan tog livet slut för de allra flesta på jorden. Så, även om det känns tungt just idag, visst måste jag kunna känna hopp inför framtiden. Att det kommer ett mer normalt liv igen där vi kan träffa varandra utan social distansering. Att det kommer vaccin och läkemedel.

Samtidigt så tänker jag att människorna som levde under Spanska sjukan hade en helt annan livsstil än vi har idag. Vi har t ex varit vana vid att resa över hela världen året om. Nöjesresor och semestrar. Med mera. Vi har i ärlighetens namn varit ganska så bortskämda med väldigt mycket under flera generationer. I alla fall vi i den rika världen. Nu får vi försöka lära oss att ha tråkigt. Det är inte roligt. Men det är inte heller farligt. 

Det som jag tror är farligt är den sociala distanseringen för många. Vi människor är så sociala varelser. Att inte träffa andra människor gör lätt att vi får oro, ångest och i värsta fall depression. Hur vår psykiska hälsa påverkats under den här pandemin kommer säkert att visa sig så småningom på olika sätt. Och visar sig redan nu i höst.

Jag själv känner det tyngre på många sätt nu men det har olika skäl, inte bara pandemin. Hade ju oturen att drabbas av sjukdom hos riktigt nära i somras. Det har varit en mycket tuff resa. Men tack och lov finns det en vändning nu och det fungerar bättre än på länge. Men tröttheten efteråt gör det svårare att orka med som jag brukar. Men jag försöker. Jag gör så gott jag kan. Jag tar mig upp. Jag tränar. Jag aktiverar mig så som är möjligt. Försöker hålla modet uppe. Göra det som är meningsfullt om nu inte så mycket kanske känns roligt just nu.

Kanske är det bästa just nu att vara extra snäll mot sig själv? Extra förlåtande om man ibland brister och inte orkar. Ge sig själv av det goda som livet ändå har att erbjuda. Tända ett doftljus i mörkret. Läsa en bok om man kan koncentrera sig. Gå ut i naturen och fotografera. Lyssna på musik. Eller kanske blogga, så som jag ska försöka göra nu i vinter. Kravlöst bloggande, men ändå göra det för att ha något där mina tankar får samla sig och kanske växa till något nytt, en ny sanning och ett nytt hopp kring det som händer i världen nu. Jag har skrivit och bloggat mig igenom svåra perioder så många gånger förut. Skapandets kraft. Och skrivandets.

 

Det är ju allhelgonahelg nu. Själv så var jag vid min mammas grav och tände ljus idag på förmiddagen. Min lilla Mimmi var med. Hon är så van vid att vi går till graven så hon hittar själv dit på kyrkogården. Hon tycker om att vara där. Sätter sig gärna där en stund. Men just idag var det för blött i gräset för att hon skulle sätta sig. Men jag kunde ta ett fint kort på henne i alla fall. Min älskade, lilla vovve, du är värd mer än guld inte minst under en pandemi. Du får mig att glömma och du får mig att känna mig så älskad. Du ger mening åt mitt och andras liv. 

BARA VARA

Låt mig få vara ...

Vara i det som är

Hur det än är

Vila utan oro

Utan tankar på framtiden

Se en strimma av ljus

I världens mörker

Låt mig få vara ...

Vila ...

I tillit

Hopp

Känna tacksamhet över det som är

Trots allt

 

/Anna-Karin

Vad rädslan gjorde med oss

Med all respekt för den svåra sjukdom som covid 19 kan vara, så funderar jag ibland över vad vi kommer att tänka när vi fått perspektiv på den tiden vi lever i. Pandemins tid. Vad rädslan för det okända gjorde med oss. Med oss alla i världen. Från den fattigaste till den mäktigaste. Från den unga till den riktigt årsrika.

Hur betedde vi oss? Mot andra. För oss själva. Hur var vi och vad gjorde vi när hela världen befann sig i panik och kris? Jag tror att jag har mycket att lära om mig själv när jag tänker på hur jag var den här tiden i mitt liv. Tid för eftertanke kring det tror jag är utvecklande för mig som människa.

Rädsla kan växa till panik. Kanske är det just det vi kommer att se i backspegeln. Hur farligt var viruset? Egentligen? Kanske var det själva rädslan för det okända som var det mest farliga? Som fick hela världen att stänga ner. Flygplanen att sluta flyga. Människor som inte fick göra som de ville själva längre. Soldater som vaktade så att människor höll sig inomhus. Människor som var tvungna att ha med sig en lapp om varför de var utomhus. Människor som hyrde ut sina hundar till andra därför att det gav en annan människa rättigheten att gå ut utomhus en liten, liten stund. Toalettpapper som tog slut. För att inte tala om handspriten. Värktabletter. Allt som saknades inom vården som skulle funnits där när det verkligen behövdes. All skyddsutrustning som skulle funnits i ett beredskapslager som inte var där när vi verkligen behövde det. Ja, jag kan inte räkna upp allt otroligt som hänt som väl aldrig jag trodde skulle kunna drabba så många människor samtidigt under så kort tid i hela världen. Som tur är finns allt dokumenterat på Internet om jag någonsin skulle glömma. Var det verkligen så farligt, undrar jag ibland? Eller var det paniken som härskade över oss? Vem kan svara på det. Inte jag. Kanske framtiden själv.

Var där någon som höll huvudet kallt? Vem i så fall? Kanske Anders Tegnell. Han har i alla fall sett rätt avslappnad ut i sina tröjor genom alltsammans och haft fokus på sin starka övertygelse att ta sig igenom detta. Hur rätt eller fel han hade, det kanske vi vet en dag. Eller inte.

Jag själv tog det ganska lugnt i början. Förstod nog inte alls vad som höll på att hända. Men när hela världen började stängas ned, ja, då drogs också jag med i rädslan. Jag bestämde mig för att fokusera på något meningsfullt som jag kunde påverka. Jag rensade i huset. Sorterade och städade. Höll mig aktiv. Sedan kom trädgårdsarbetet på våren. Kände mig lyckligt lottad att ha en trädgård då. Jag promenerade mycket. Tittade på serier. Höll mig informerad om vad som hände. Höll mig aktiv helt enkelt.

Om jag tänker efter, så är det så jag gjort perioder i mitt liv när det varit kaos. Det som jag vet nu som jag inte kände till när jag var yngre, det är att det också är viktigt att ta sig tid för vila när det är kaos, så att man inte blir helt utmattad. Tid för återhämtning på olika sätt har jag lärt mig att ge till mig själv sedan länge nu. Så också under den här tiden. Och jag har tagit mig tid att djupandas. Det gjorde jag aldrig någonsin förr.

En dag är allt detta historia. Och vi är de som levde då.

Ödsligt i stan

Inne i stan har butikerna ändrat öppettiderna. Inne i butikerna igår var det i stort sett tomt på folk även fast det var öppet. Människor rörde sig på gatorna med avstånd mellan sig. Någon butik höll stängt. På dörren en skylt om att det blir en stor utförsäljning av alla vårkläder. Så småningom.


Solen sken. Himlen var blå. Det var som vanligt. Och samtidigt var precis allt helt annorlunda. I Coronans tid.

Vad jag längtar efter att allt detta ska vara över. Att se människor som rör sig som de brukar. Utan avstånd mellan sig. Men just nu gör människor så som de ska. För att vara rädda om sig själva. Och varandra.