En gång för många år sedan började jag en konversationskurs i franska. Jag var yngst i gruppen. De flesta var ålderspensionärer. Mitt första intryck av den kvinnliga kursledaren var tveksamt. Hon verkade energisk och kunnig men hade en nervositet, en oro i sig, kände jag det som. Fast hennes ögon strålade. De var så vackra! Stora ögon i en liten, liten varelse. Hon var så tunn. Spröd. Intelligent.
Så jag fortsatte. Jag var nyfiken. Inte bara på franska språket, utan också på den kvinnliga ledaren. Hennes man var också med på kursen. De verkade ha ett alldeles särskilt band mellan sig. De var verkligen som "ett", de båda. Det räckte att de såg på varandra, så förstod den ene den andre. De skrattade ofta tillsammans. Retades med varandra. Ja, det kändes som att de hade äkta kärlek mellan sig.
Jag fortsatte i flera år på konversationskursen. Deltagarna, den kvinnliga ledaren och hennes man började kännas som vänner. Syskonsjälar. Vi hade inte bara intresset för det franska språket tillsammans, utan en hel massa annat.
Vid kursavslutningarna blev vi hembjudna till kursledarens hem. Vi fick Quiche Lorraine och vi fick höra om parets alla resor som de gjort genom åren. De hade varit på de flesta platser på jorden, kändes det som. Alltid bjöd de generöst på sig själva, de hade lätt för att skratta, lätt för att få tårblänk i ögonen också. Men framförallt nära till tacksamheten och glädjen.
Det här är länge sedan nu. Idag är båda döda. Både den kvinnliga kursledaren och hennes man. Jag besökte graven en gång. Det gjorde ont i mig att de var borta.
Strax efter att mannen dött, fick jag till min förvåning se en minnesruta i Dagens Nyheter med en bild på just mannen från konversationskursen. Han som var gift med kursledaren. Det var ingen liten minnesruta. Där stod mycket intressant att läsa. Hur han arbetat för freden i sitt liv, engagerat sig ideellt i mycket, både i Sverige och utomlands. Det stod så klart om han och hans hustrus stora intresse för att resa.
Men det som fick mig att tappa hakan, det var att det stod att han suttit i koncentrationsläger. Precis som sin fru. Båda hade överlevt. De hade, enligt minnesrutan, medvetet valt att aldrig tala med andra om det. Det hade varit alltför tungt. De valde att leva vidare i stället.
I slutet av mannens liv hade han ändå bestämt sig för att han ville föra vidare sina upplevelser till eftervärlden. Han hade blivit intervjuad i riksradion och där hade han bland annat berättat om hur han hade grävt gravar åt mördade koncentrationslägerfångar.
Och plötsligt förstod jag. Jag förstod varför deras ögon hade strålat så! Hur det kom sig att de verkade vara som "ett". Vilka minnen och upplevelser måste inte de ha delat med varandra. Som de aldrig kunde delat med någon annan.
Jag känner stor människokärlek, respekt och beundran inför de här båda människorna. Jag känner stor tacksamhet över att jag fick möta dem i mitt liv. De kunde ha blivit offer, de kunde ha valt att hata. Men de valde en annan väg. De valde ljuset. De såg till att skaffa sig ett bra liv. Trots allt. De blev aldrig några som helst offer. De vann över det onda i världen. Precis så som vi alla kan göra. Om vi väljer det.
