Bloggsemester och gästblogg

Nu tar jag bloggsemester några dagar. Eller någon vecka. Jag vet inte riktigt säkert just nu.

Men under min bloggsemester passar jag på att gästblogga hos författaren och bloggaren Sanna Juhlin/SannaMarie. Mitt gästbloggsinlägg finns där från och med imorgon, måndag. Välkommen att läsa!

Jag önskar dig som kikar in här underbara sommardagar.

Ta väl hand om dig.

Vi hörs snart igen, önskar jag.

Kram/Anna-Karin

Svalare väder och skatungar

Det är disigt, mulet och frisk, sval luft idag. Egentligen trivs jag bättre när vädret är så här än när solen steker. Jag trivs bättre hemma i huset i alla fall. Jag kan fixa undan högarna som samlat sig här och där under vintern och våren. Huvudet känns klarare också än i riktig hetta, för mig.

Därute bråkar två skatungar på den gröna gräsmattan. De kraxar och min katt i fönstret följer dem på helspänn. Trots att där är en glasruta mellan dem.

Men häromdagen satte sig en av skatungarna på fönsterblecket och kraxade. Min katt kom rusande genom rummet, slängde sig mot glasrutan och försökte skrämma bort skatungen, som förstås flög iväg en stund. Men skatungen kom snart tillbaka. Tillsammans med sin kompis, den andra skatungen. Sedan satt de två skatungarna utanför fönstret, på fönsterblecket, kraxade och retades med min katt som var vansinnig på dem där hon satt på fönsterbrädan inomhus. Skator kan vara riktigt retsamma ibland. Smarta är de också, tänker jag.

Det är så skönt att vara ledig nu äntligen. Jag känner hur jag går ned i varv när jag får mindre att tänka på. Nu ska jag ta väl hand om mig. Göra många roliga saker. Vara i naturen. Dansa och promenera. Umgås med människor jag trivs med. Allt som får mig att läka till både kropp och själ. Det är, faktiskt, bara sommar en gång om året i Sverige. Jag ska ta vara på varendaste dag.

Debatten om sjukförsäkringen

Idag fattar regeringen beslut om sjukförsäkringen. Jag önskar att det blir ett beslut som innebär att de sjukskrivna som  nollklassats får behålla sin ersättning. Jag önskar också att det innebär att utförsäkringarna stoppas omedelbart. Men som det ser ut just nu verkar utförsäkringarna inte ens finnas med på schemat.

Mitt liv som utförsäkrad fortsätter. Med all den ovisshet det innebär. Jag skriver inte mycket om det i min blogg numera. Det känns faktiskt alltför tyngande att göra det. Men jag tror inte att det går en enda dag utan att jag tänker på det. Det dyker upp frågor som "Hur kommer det att bli om tre månader när jag inte längre är med i Arbetslivsintroduktion?" "Hur lång tid kommer det att ta innan jag får veta om jag får bli sjukskriven igen?" "Vad kommer det att innebära för mig rent praktiskt att vara med i Arbetslivsintroduktion?" "Hur ska jag orka?" "Hur lång tid kommer det att ta innan jag får någon ersättning igen? Om jag nu ens får det." Det är just ovissheten som känns allra svårast.

Jag motarbetar mina tankar, vänder dem till hoppfulla tankar. Hopp om nyval. Hopp om nytt val om några år. Hopp om att jag kanske, tack vare att min arbetsförmåga redan är grundligt utredd till 25 %, kommer att få bli sjukskriven igen till viss del. Men när? Hur länge ska jag behöva leva på mina hårt hopslitna sparade pengar som var tänkta för helt andra saker än att vara pengar till mat, kläder, huslån och bensin. Alltsammans därför att jag blev sjuk. Något som var det sista på jorden som jag ville bli; sjuk. Vem VILL bli sjuk?

Först fick jag smärtan. Jag förlorade hälsan. Jag förlorade arbetsförmågan. Sedan förlorade jag hoppet. Jag blev  deprimerad och utmattad. Det har varit en så lång, arbetssam och krokig väg att nå dit där jag är idag. Jag har hopp om att bli starkare.

Att i den situation där jag och många andra sjukskrivna är, öka på stressen genom att också ta bort den ekonomiska ersättningen, det är helt enkelt för mycket. Det finns inget som helst positivt i det för mig, någon annan sjukskriven eller för min hälsa. Det drabbar dessutom inte bara mig själv utan också mina anhöriga. Relationer blir ansträngda under ökad press och stress. Som sjuk behöver man stöd, inte förtryck som jag anser att man är utsatt för idag i Sverige som sjukskriven.

Stoppa utförsäkringarna. NU!

Dagen efter Afrikansk dans

Igår dansade jag Afrikansk dans på Vätterstranden. Idag är jag öm i ryggen precis där ledaren sa att man skulle vara öm om man gjort rörelserna rätt. Jag känner mig väldigt glad och energisk efter att ha dansat igår kväll. Jag har länge velat prova Afrikansk dans. Det var härlig rytm och man fick svänga på både det ena och det andra. Till slut hamnade jag nästan i ett transliknande tillstånd. Tänk som jag längtat efter detta hela den långa vintern! Utegympa på Vätterstranden en solig sommarkväll.

Friskis & Svettis i Jönköping har gratis utegympa på Vätterstranden både tisdags- och torsdagskvällar hela sommaren. Igår kväll var där kanske 150 kvinnor och två män. Märklig könsfördelning, tänkte jag. Män kan väl också dansa Afrikansk dans... eller kan de inte det, män? Skaka på rumporna?

Idag är jag bara timmar från min semester. Eftersom jag är min egen chef bestämmer jag ju själv när jag börjar semestern. Jag har kvar lite finputs på den sista artikeln. Det får vänta tills det är lite svalare. Min hjärna har svårt att jobba i den här 30-gradiga värmen. Och jag vill ta vara på varje solig dag som jag får. Därför är jag mest i trädskuggan därute nu. Eller på Vätterstranden.

Imorgon ska äldsta dottern åka hem från London. Jag läser att det är storstrejk på gång där. Det kan bli långa köer på flygplatserna. Det ska bli skönt när hon är hemma i Sverige igen.

Snart i mål

Idag gör jag troligen den näst sista intervjun innan semestern. Hur kommer det sig att det känns så segt att jobba precis nu när jag vet att jag snart får vara ledig?

Det känns som att jag sprungit långt och väldigt länge. Jag ser mållinjen där framme nu. Jag är så nära.

Men ändå, de sista metrarna är tunga. Svetten lackar. Jag är törstig. Benen darrar. Mjölksyran gör de darriga benen tunga. Jag får peppa mig själv med att snart, snart är jag där. Snart spränger jag målgränsen.

Snart skriker jag "SEMESTER" så det hörs vida omkring i cyberrymden. Snart, snart... är jag fri som en kalv på grönbete. Fri att springa ut bland sommarens alla blommor. Slappa på Vätterstranden. Slänga almanackan i en mörk garderob. Snart...

Heja gärna på mig nu när jag är på väg i mål.

Jag behöver det.

Härliga midsommarhelg!

Midsommarafton blev en bra dag. Jag tänkte, "visserligen saknar jag att ingen av mina döttrar är här hemma. Men allt det andra som hör till midsommar för mig kan jag skaffa mig ändå."

Jag gick ut och plockade midsommarblommor. Hundkex, smörblommor, lupiner, rödklöver, rosa doftande nyponrosor och andra blommor som jag inte vet namnet på men som är vackra. Jag är så lyckligt lottad att jag bor alldeles intill en stor blomsteräng. Sedan letade jag fram vackra vaser att sätta blommorna i.

Jag funderade på att göra en midsommarkrans till mig själv, men jag hade inte lust. Sedan funderade jag på att göra en midsommmarkrans till min katt. Men jag tror inte hon skulle ha lust att bära den. Jag struntade i midsommarkransar.

Min mamma var bjuden till oss på midsommarlunch. Sill, potatis, gräddfil med gräslök. Jordgubbar och grädde till efterrätt. Men som så ofta så överraskade mamma mig igen. Hon ville inte alls komma till oss på midsommarafton, hon hade ändrat sig. Hon ville bjuda oss i stället. På jordgubbar och maränger och glass och goda kakor. Hon hade gått med rollatorn till affären och handlat och var så glad.

Så jag hakade på det livet bjöd. Åt sillen och potatisen här hemma. Jag halverade den stora buketten midsommarblommor jag plockat. Tog med hälften av blommorna till mamma. Lät henne bjuda oss i stället för vi henne. Alla blev nöjda.

Efteråt bjöd vi mamma på en bilutflykt genom Smålands Kivik, höjderna öster om Vättern, kring Gisebo på gamla Grännavägen. Vägen kantades av äppelträd, gamla träd, tonårsträd och träd mitt-i-livet. Vinbärsodlingar. Vi åkte Landsjön runt på slingriga, kuperade vägar. På ett ställe ser man både Vättern och Landsjön samtidigt. Utanför Kroatorpet såg vi en stilig midsommarstång med Vättern i bakgrunden.

Idag är himlen alldeles blå utanför mitt fönster, inte ett moln. Strålande solsken. I hörnan intill den gamla blå lekstugan har precis den gammaldags vita rosenbusken slagit ut sina blommor. Jag ska gå dit och lukta på den om en stund.

En lugn och vit midsommar

Imorgon är det midsommarafton. Min katt fyller nio år. Äldsta dottern flög till London igår och ska träffa sina vänner där. Yngsta dottern ska fira midsommar med sin kille och hans familj i en sommarstuga över hela helgen.

Hemma hos mig blir det en lugn midsommarafton. Jag, maken och min mamma. Katten och kaninen.

Det blir sill, potatis och gräddfil med massor av gräslök. Snaps för maken, men ingen alkohol för mig. Jag tycker att vatten är bästa drycken. Min midsommar är vit som ett nytvättat sommarlakan i midsommarnatten.

Efterrätten är jordgubbar och vispgrädde. Enklare festmat än midsommarmaten får man leta efter, tycker jag.

Det här blir den första midsommarafton i mitt liv som ingen av mina döttrar är hemma sedan de föddes. Det känns lite konstigt. Det känns tomt, även om jag är glad att de har vänner. Det bubblar fram midsommarminnen från när de var små. Jag minns hur stressig midsommarafton kunde kännas då ibland. Midsommarkransarna som jag band tidigt på morgonen av nyplockade blanka smörblommor. De fina midsommarklänningarna som skulle på. Sedan iväg till en midsommarfest någonstans. Hem och äta mat med släktingar som nu inte längre finns i livet. Dansa i midsommarnatten med ungarna på altanen och höra deras skratt och sång.

Det är lätt att jag blir både nostalgisk och smått melankolisk en sådan här midsommarafton som i år. Jag får väl vara det då. Var sak har sin tid i livet. Det är en omställning i livet som förälder när ungarna lämnar boet. Det tar tid att ställa om ibland.

Jag tror att det är viktigt att hitta något nytt efter det som varit. Att hitta nya sätt att fira på, om man vill det. Eller så struntar man i att fira och unnar sig i stället att vila och kanske läsa en god bok. Jag har blommor som jag ska plantera i helgen. Trädgården behöver pysslas om. Den har hamnat på efterkälken den här sommaren.

Jag har fått iväg en artikel till idag. En artikel närmre min semester.

Jag längtar.

Så roligt att jobba!

Idag har jag haft så roligt när jag jobbat att jag skulle ha kunnat betala för det. Jag mötte två människor med så mycket att berätta, som bjöd så mycket på sig själva, med en så positiv syn på livet och så mycket visdom att dela med sig av att jag känner mig smått rusig efter mötet.

Vägen till dem snirklade sig genom tät granskog som två gröna väggar på var sida om mig i bilen. På den 15 kilometer långa sträckan ska det finnas hela 33 kurvor, älgar och vildsvin. Men det svartaste jag mötte var en svart katt. Inte en bil så långt ögat kunde nå. Än mindre än människa.

Det är verkligen så viktigt för mig som människa att möta andra människor. Viktigt att våga vara öppen själv för att tillåta andra människor att våga vara öppna tillbaka.

Den ofrivilliga isoleringen som min sjukskrivning och min svaghet förde med sig en gång i tiden, gjorde mig periodvis för trött för att orka med människor överhuvudtaget.

Det ger mig så starka lyckokänslor att kunna känna att jag idag hämtar kraft i möten med människor i stället för att förlora min kraft.

Långsamt läker jag samman igen. Långsamt hittar jag en styrka starkare än jag någonsin haft. Jag hittar en styrka i den svaghet som finns kvar inuti mig.

Frihetslängtan och kattpussar

Aldrig känns semestern så långt borta som när man är nära den. De få artiklar som jag har kvar att göra nu innan jag  kan vara ledig känns tyngande för att jag är trött. Jag minns att det var likadant förra sommaren.

Som tur är har jag en förmåga att komma på små knep för att ta mig igenom det som tynger. En förmåga att hålla ut. Just nu använder jag mig av nedräkningsmetoden. För varje arbete jag gör är jag ett steg närmre den efterlängtade ledigheten.

Ett annat knep är att göra något roligt varje dag. Just nu har jag roligt när jag försöker lära min katt att pussa mig. Min katt vill inte pussa mig. Hon spjärnar emot när jag pussar henne strax under hennes öra. Men jag ska prova att hålla en ostbit mellan mina tänder när jag pussar henne. Det tror jag helt enkelt inte att hon kan motstå. Ostälskare som hon är, min katt. På midsommarafton fyller hon nio år. Jag undrar om hon bryr sig.

 

Det gamla sviskonträdet

Därute i min trädgård har det gamla sviskonträdet små gula löv redan. Jag undrar varför. Inte kan det bero på torka. Kan det vara en sjukdom? Eller kanske ålder? Kanske är trädet på väg att dö. Kanske har det bara ett dåligt år, kanske kommer det att vara grönt nästa år igen. Kanske vilar det sig bara.

Jag funderar över om jag ska låta hugga ned trädet eller om jag ska ge det en chans till. Jag har svårt att hugga ned träd. Träden betyder mycket för mig. De ger mig vila för ögonen i skuggan en dag när solen känns stickande stark i mina ögon.

Sviskonträdet är som ett skyddande tak över mig när jag sitter under det. Åldern på trädet och vindarna från väster har format trädet till ett bonsaiträd i stort format. Det har en vacker form.

Det ska få vara kvar i trädgården trots sina gula löv som känns höstlika att titta på. Jag hoppas på att det bara har en dålig sommar som det kan bli ibland i livet. Att det kommer igen. Och om det inte skulle göra det, så kan stammen få vara kvar ändå. Jag kan plantera en blå klematis som får slingra sig längs med trädgrenarna. Låta livet ha sin gång.

Att ha en trädgård är ett äventyr varje dag. Något oväntat dyker upp. Något som levt länge dör. Det föds och dör hela tiden i en trädgård. En trädgård speglar livet självt. Trädgården är livet.