Inför begravningen

Imorgon är begravningen för min mamma. Det känns tungt just nu. Jag längtar tills att den är över. Många tårar har redan trillat från mina ögon idag. Jag har en sten i mitt bröst. Det lättar när jag skriver här i min blogg.

På något sätt är begravning en milstolpe i själva sorgeprocessen efter någon man älskat.

Jag har ställt en vas med gula tulpaner intill mammas foto på det bruna skrivbordet nu på morgonen. Där ligger också den lilla nallen hon hade som nyckelring de senaste åren. Hon älskade att hålla den i sin hand, hon sa det ofta till mig. Nu håller jag mammas lilla nalle i min hand ibland. Och minns.

Så många gånger den här vintern som jag tittat på nyckelringen med nallen i plåtasken där mamma lagt den på byrån och undrat för mig själv om hon skulle använda den någon gång mer i sitt liv. Eller inte. Det blev ingen mer gång och nu är nyckelknippan tom på nycklar. Mamma behöver inga nycklar längre.

Ibland tittar jag på det sista fotot jag tog av mamma med min mobiltelefon, två dagar innan hon dog. När jag ser hur glad hon ser ut, trots vissheten om det som väntade, så kan jag inte låta bli att le tillbaka mot hennes foto.

Tack, mamma, för allt du gav mig. För att du visade mig vad det är att vara äkta, att vara människa, att våga bryta upp, våga nytt gång på gång, våga visa sig svag, hur du lyckades resa dig om och om igen i ditt liv. Du lärde mig vad det är att vara verkligt modig. Du lärde mig vad som är det verkligt viktiga i livet. "Det är inte guldet", sa du. "Det är naturen, blommorna, djuren, det levande".

Solrosuppropet Annandag Påsk 2012

Annandag Påsk är det upprop på olika platser i Sverige mot försämringarna i sjukförsäkringssystemet och mot FAS 3.

Svenska Kyrkan är en av de krafter som står bakom protesterna, förutom många ideella. Frågan är ingen politisk fråga utan en fråga som berör varje människa i Sverige. Vem som helst kan bli sjuk och därmed utförsäkrad.

Fattigdomen i Sverige ökar liksom klyftorna. Samtidigt som sjuka människor utförsäkras läser jag om hur Försäkringkassan gör miljardvinster.

Utförsäkringarna är ett inhumant system. Den press och stress som det innebär att utförsäkras är inte till någon som helst läkning för den sjuka människan. Sjukdom går aldrig någonsin att tidsbestämma.

Jag kommer att fortsätta att med mina ord protestera mot det som sker i Sverige idag så länge det finns något som heter utförsäkringar.

Bland det snällaste man kan göra som människa är att stå upp för de svagaste av alla i ett samhälle, trots att man själv är stark.

Att vara snäll är för mig att bry sig, att visa empati, att våga säga det man tycker om orättvisor i ett samhälle, att våga protestera när människor dukar under av olika skäl. Att inte bara stillatigande se på utan att aktivt handla på något sätt. Alla kan göra något.

Fram för mer snällhet och färre orättvisor i världen.

Det lönar sig att vara snäll. Vi hör alla samman. Vinner en blir vi alla vinnare. Och tvärtom.

Här är några länkar gällande Solrosuppropet Annandag Påsk och försämringarna i trygghetssystemen:

Kyrkliga protester fortsätter, nu också mot Fas 3

Kyrkligt upprop för sjuka och arbetslösa

Solrosuppropet 2012 lyfter fram utförsäkringarna och Fas 3

Vi har Västvärldens hårdaste regelverk

Alliansen har avskaffat sjukförsäkringens grundidé

Ändrade sjukförsäkringen fick liten effekt - Förväntade 7 500 personer blev 14


(Bilden till det här inlägget kommer från "Solrosuppropet" i Facebook. "Påskuppropet" och "Påskuppropet mot utförsäkringar" finns också med på Facebook och där finns mycket fakta,  information och länkar kring försämringarna i trygghetssystemen. Många människor delar också med sig av sina personliga erfarenheter från försämringarna som skett de senaste åren.) 

Sorg

Min sorg är tung att bära.

Jag har dig ej längre,
min kära.

Hand som strök min kind
så ömt ...

Evigt stilla.

Ögon slutna.


Jag väntar tömd på allt.

Ett sista farväl till dig,
mamma ...

Älskad - Saknad

Evinnerligen.

akm©2012

Så får du platt mage

A real friend

Rensa i lägenheten

Jag tömmer garderoberna på min mammas kläder. Mina händer tar varsamt i plaggen. Det känns högtidligt.

Jag kramar den bruna varma täckjackan hon hade på sig när hon åkte till sjukhuset den sista gången, gömmer mitt ansikte i den och gråter länge.

På en tröja hittar jag ett silvrigt hårstrå från mamma och mina tårar faller igen.

Jag hittar den röda klänningen mamma hade på sig på mitt bröllop. I så många år har hon sparat den där i garderoben. För att hon var så lycklig i den.

I hallen hänger hennes vårjacka. Jag minns hur glad hon var över att hemtjänsten tvättat den och att den blivit som ny efter det. Hur mamma gladde sig åt att kunna ta på sig den till våren, förskottsglädjen. Där hänger den och väntar, jackan. Fast mamma behöver inga kläder längre. Hon fryser inte längre. Någon annan ska få dem i stället. Jag lägger jackan varsamt i papperssäcken.

Mimmi är med mig i mammas lägenhet. Direkt när jag öppnar dörren springer Mimmi fram till mammas säng och viftar på sin svans, tittar gång på gång, letar efter att mamma ska vara där eller någon annanstans i lägenheten. Jag blir förvånad att Mimmi minns så väl, att hon letar efter mamma.

Till slut ger hon upp. Lägger sig att vila på den lilla ryamattan.

Jag vattnar mammas blommor. Sedan letar jag bland alla diktböckerna hos min mamma. Där ligger små lappar som bokmärken i böckerna för texter och dikter som mamma tyckt särskilt mycket om.

Mitt i boken dyker det upp ett foto på mig. Någon annanstans ett foto på min lillebror.

I en bok några skrivna rader med min mammas hand; "Från min älskade Olle den sista julen på Haga".

Det är smärtsamt. Det är så många minnen från både nutid och dåtid som fladdrar förbi inuti mig.

Jag längtar tills det här är över.

Förändringar

Igår blev det klart med en ny hyresgäst till den lägenhet där min mamma levt sitt liv de senaste 23 åren.

Det kommer att kännas märkligt i början att någon annan än min mamma bor där, fast jag vänjer mig. Saknar jag henne mycket, kan jag alltid gå in på den vackra innergården med alla de blommande buskarna och minnas de lyckliga stunderna vi hade tillsammans där.

Mamma bor inte där längre. Fast jag har henne för alltid i mitt hjärta.

Jag träffade prästen som ska jordfästa min mamma igår också. Han är en god lyssnare. Jag fick berätta om min mammas liv från början till slut. På 40 minuter. Vilken utmaning.

Det kommer att bli en vacker och ljus begravning som ska ge en känsla av glädje, tacksamhet och kärlek. Så som min mamma förmedlade den sista tiden i sitt liv.

Guld

Av döden lärde jag mig att guldet har inget värde. 

(Anna-Karin)

Kurvor

Säkert blir det kurvor på vägen.

Men vad gör det?

Snart blir det raksträcka igen.


(Anna-Karin)

Drömlista

Jag skriver en drömlista över vad jag vill göra resten av mitt liv efter att allt är klart kring min mammas begravning och tömningen av lägenheten.

Jag drömmer drömmar.

Drömmar - vilken gåva!

Vilken källa till kraft!