Ljudkänslighet och den sällsynta tystnaden

På väg mot bilen i mörkret på skogsvägen endast upplyst av himlens alla stjärnor, är tystnaden så övermäktigt tyst att den både känns underbar och skrämmande på samma gång.

Vem vet vad som kan dyka upp bakom den mossiga granstammen? Troll tror jag inte på längre. Fast det finns desperata människor. Också i tysta skogar.

Tryggt på plats i bilen, tänker jag på hur sällan jag upplever verklig tystnad i det liv jag lever.

Dygnet runt, året runt, också inifrån, kan jag på avstånd höra bruset från all trafik på motorvägen några kilometer från där jag bor.

När jag en vacker sommardag sätter mig i min baden-baden i trädgården för att meditera eller bara vila, läggs ibland ljudet från motorgräsklippare, grannarnas projekt som takläggning, klippning av häckar med eldrivna häcksaxar med mera ovanpå ljuden från motorvägen.

Alla dessa ljud tröttar mig. En av de saker som är kvar i mig som en rest efter utmattningsdepressionen är att jag har svårt att klara många intryck på samma gång. Min hjärna tar in allt på samma gång utan något filter som helst.

Det är en utmaning att hitta till friden och tystnaden inuti mig själv mitt i larmet runt omkring.

Jag hoppar till av ljudet från en fågel som flyger in i glasdörren till uterummet. Hjärtat i halsgropen, ont i magen igen.

Minsta lilla ljud får mig att hoppa till. Beredd på flykt, kamp.

Jag känner mig hudlös.

Det händer att jag får fly till toan för att någon tappar en tallrik i köket intill rummet där jag sitter.

Än har jag inte hittat tillbaka till balansen i mig. Det är bara att konstatera.

Fast långsamt är jag på väg dit igen.

Jag funderar över hur det skulle påverka mig att bo på en plats med stor tystnad.

Och var någonstans kan jag i så fall hitta en sådan plats att bo på i expansiva Jönköpings kommun?


"Vandra lugnt i brådskan och larmet. Minns vilken frid som kan finns i tystnaden."

Tillbaka efter semester

När jag kom hem från semestern kändes det riktigt roligt att dra ner i tvättstugan och tvätta. Jag hade fått med mig så mycket ny energi hem, att jag till och med i rena farten städade av den lilla toan i källarplanet intill tvättstugan.

Sol, värme, salta bad, sand mellan tårna, naturupplevelser och att vara lat hade tydligen gjort så mycket för mig på knappt en vecka. Tack, sommar!

Det sägs att om man som kvinna åker på mini-semester tre gånger per år, minskar risken att bli utmattad betydligt. Det är bättre om man åker på tre kortare semestrar under året än en längre tidsmässigt.

Som väl de flesta känner till vid det här laget, ökar kvinnors stresshormoner i hemmet och minskar när de inte är i hemmet. Kanske är det en förklaring till varför kvinnors mini-semestrar är en sorts skydd mot utmattning.

Där tänker jag direkt på hur många ensamstående kvinnor med barn som kan ha svårt ekonomiskt att unna sig semestrar. För att inte tala om de utförsäkrade eller de långtidssjukskrivna. De arbetslösa. Det blir en ond spiral som kan vara svår att ta sig ur.

När jag kom hem kom regnet.

Det kändes underbart.

Som äldsta dottern sa till mig är det väl ett tecken på att vi verkligen har sommar i Sverige i år; när man blir glad över att det regnar.

Dags för mig att planera in en ny mini-semester i min kalender nu.

Stalpet i Aneby - en oväntad oas

Igår skjutsade vi äldsta dottern till Nässjö. På hemvägen hittade vi till ett charmigt ställe som vi aldrig varit vid tidigare; Stalpet i Aneby.

Där finns södra Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på 20 meter. Mäktigt att se och höra vattnet kasta sig utför det branta stupet.

Det killade i min mage när jag stod alltför nära branterna. Höjdrädd som jag alltid varit. Fast om jag förut brukade känna som en kittling i min mage, så känner jag numera som att marken försvinner under fötterna på mig. Konstigt vilka reaktioner man kan få i kroppen ibland när man är en känslomänniska. Och alltihop sitter i huvudet.

Hur som helst. Vid Stalpet fanns ett mysigt litet café som tydligen funnits där ända sedan början av 1900-talet. Där var flera små hus som hade olika namn. Grottan, paviljonen, altanen, lusthuset. Och så var där en hantverksbutik med keramik, stickade barnkläder och mössor, luffarslöjd, glaskonst med mera. Själv så köpte jag en brunpapperspåse fylld med hemkokt chokladkola. Den gick åt som smör i solsken. Kolorna var slut innan kvällen. De smalt i munnen.

Caféet hade stora räksmörgåsar, kakor, glass och våfflor med tre olika tillbehör. Valet var lätt för mig; en våffla med sylt och grädde. (En våffla gör ingen sommar. Minst tre ska det vara, tycker jag.) Och våfflan hos Stalpet var precis så där knastrigt frasig som jag tycker att en våffla ska vara.

Härligt att hitta nya små smultronställen så nära där jag bor. Till Stalpet kommer jag säkert att återvända flera gånger.

Sommarminnen

Bästa sommartårtan: Färdigköpt marängbotten, vaniljglass och färska jordgubbar.

Utsikt från en av restaurangerna på Piren i Jönköping. Knappt att man behöver mat med den utsikten.

Charmiga Johans Café på väster i Jönköping har tyvärr sommarstängt. Rosorna fick mig att tappa andan när jag passerade caféet häromdagen.

Först trodde jag att det låg en stor raggsocka på gatan. Fast när jag kom närmre såg jag att det var en fiskmåsunge. Den var inte skadad. Rätt som det var reste den sig upp och spatserade iväg.

Och så Vätterstranden igen ...

"Vätterstranden är lika fin som Franska Rivieran", läste jag i Jönköpings-Posten idag att någon sagt. Jag tycker att Vätterstranden är ännu bättre än Rivieran. För sitt rena, klara vattens skull.

Så här trivs jag allra bäst just nu i värmen som vi äntligen får njuta av i Sverige!

När allt rasar

Du vet, de där gångerna när man har byggt sig ett högt, högt torn av legoklossar. Eller Duplo. Och så kommer det förbi någon eller något som gör att hela tornet faller samman och i bitar ...

Man blir arg. Ledsen. Sårad. Det gör ont.

Precis när man nått så långt ... den där kraschen.

Allt i bitar.

Det är då, precis då ...

Som min själ söker efter den där lilla, lilla klossen att börja bygga mig ett nytt torn med. Den allra första. Den som ska vara den stadiga grunden för mitt nya torn.

Kanske väljer jag samma som förra gången jag började på nytt.

Eller kanske ...

Väljer jag en helt annan bit att börja bygga med.

Professor nominerar Snowden till Nobels fredspris

Jag läser idag i Svenska Dagbladet att Stefan Svallfors, svensk professor i sociologi, nominerat läckan Edward Snowden till Nobels fredspris.

Stefan Svallfors är en av de få människor som har rätten att nominera någon till Nobels fredspris som den universitetsprofessor han är.

Redan för en månad sedan skrev jag en artikel i Newsmill där jag föreslog att Edward Snowden får Nobels fredspris. Jag greps så starkt av denne så modige sanningssägare i vår tid som satte sig själv och allt han hade på spel för allas vår integritets och för demokratins och yttrandefrihetens skull i världen.

I sin motivering skriver Stefan Svallfors att Snowden gjort "en hjältemodig insats till stor personlig kostnad".

Brevet till den norska Nobelpriskommittén har Stefan Svallfors lagt upp på Twitter, enligt Svenska Dagbladet.

Jag citerar:

"Edward Snowden har bidragit till att göra världen en liten smula bättre och säkrare" samt "att tilldela honom priset skulle bidra till att rädda Nobels fredspris från det vanrykte det ådrog sig genom det förhastade och illa genomtänkta beslutet att tilldela den amerikanske presidenten Barack Obama 2009 års pris".

Nästa år kan Edward Snowden bli aktuell för Nobels fredspris.

Sorgen och skönheten

Varje sorg
bär också
skönhet.

Och det vackra mörker.

(Anna-Karin)

Min resväska är hemma igen

Så äntligen kom då min resväska hem igen efter sin alldeles egna utflykt någonstans som jag inte har en aning om var. Mer än att den varit hos en äldre man i Norrköping.

Det kändes härligt att packa upp mina gamla "trasor" igen. Jag hade ju liksom redan förklarat dem som förlorade i mig. Och så var de hemma igen. Nästan lite som berättelsen om den förlorade sonen, även om proportionerna i den jämförelsen kan verka lite tokiga.

Alldeles särskilt härligt var det att plocka upp de gamla kläderna som jag trivs så bra i.

Det rosa nattlinnet med vacker spets nedtill som jag fyndat för 50 kronor och som är så mjukt och skönt att sova i.

Den vita solhatten i bast som min mamma köpte en gång och som jag sedan fick av henne.

Armbandet och halsbandet som jag fått av mina döttrar.

De där sakerna som jag aldrig någonsin skulle ha kunnat skaffa mig exakt likadana.

Jag var lite nyfiken om där kanske skulle ligga en liten lapp med några ord från mannen som tagit min väska av misstag. Fast det gjorde det inte.

Så mycket jag har lärt mig nu om att packa och om hur lite jag egentligen behöver för att resa till Stockholm två dygn.

Mysteriet med den försvunna resväskan

 

Idag ringde Bus4you mig från Göteborg och berättade att min resväska finns hos en äldre man i Norrköping som råkat ta fel väska med sig från bussen i Stockholm. Han hade inte öppnat väskan förrän idag.

Jag blev så otroligt lättad och glad när jag fick veta det. Och sedan funderade jag lite över hur mannen reagerat när han öppnat väskan och fått syn på min BH som jag slängt ned överst i packningen.

Imorgon kväll ska jag ha resväskan med allt innehåll hemma hos mig igen om det går som det är planerat.

Och jag kommer sedan att dra tillbaka min polisanmälan.

Det här ser ut att bli en Happy End.

Sånt som jag älskar i livet.