På väg mot bilen i mörkret på skogsvägen endast upplyst av himlens alla stjärnor, är tystnaden så övermäktigt tyst att den både känns underbar och skrämmande på samma gång.
Vem vet vad som kan dyka upp bakom den mossiga granstammen? Troll tror jag inte på längre. Fast det finns desperata människor. Också i tysta skogar.
Tryggt på plats i bilen, tänker jag på hur sällan jag upplever verklig tystnad i det liv jag lever.
Dygnet runt, året runt, också inifrån, kan jag på avstånd höra bruset från all trafik på motorvägen några kilometer från där jag bor.
När jag en vacker sommardag sätter mig i min baden-baden i trädgården för att meditera eller bara vila, läggs ibland ljudet från motorgräsklippare, grannarnas projekt som takläggning, klippning av häckar med eldrivna häcksaxar med mera ovanpå ljuden från motorvägen.
Alla dessa ljud tröttar mig. En av de saker som är kvar i mig som en rest efter utmattningsdepressionen är att jag har svårt att klara många intryck på samma gång. Min hjärna tar in allt på samma gång utan något filter som helst.
Det är en utmaning att hitta till friden och tystnaden inuti mig själv mitt i larmet runt omkring.
Jag hoppar till av ljudet från en fågel som flyger in i glasdörren till uterummet. Hjärtat i halsgropen, ont i magen igen.
Minsta lilla ljud får mig att hoppa till. Beredd på flykt, kamp.
Jag känner mig hudlös.
Det händer att jag får fly till toan för att någon tappar en tallrik i köket intill rummet där jag sitter.
Än har jag inte hittat tillbaka till balansen i mig. Det är bara att konstatera.
Fast långsamt är jag på väg dit igen.
Jag funderar över hur det skulle påverka mig att bo på en plats med stor tystnad.
Och var någonstans kan jag i så fall hitta en sådan plats att bo på i expansiva Jönköpings kommun?
"Vandra lugnt i brådskan och larmet. Minns vilken frid som kan finns i tystnaden."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar