Sista oktober?

Det är den sista oktober idag. Fast det verkar inte blommorna i mitt uterum ha förstått.

Igår var det +20 grader i uterummet. När solen lyste.

Köpt gravdekoration

Jag köpte en krans av granris med grankottar och rönnbär idag. Den ska jag lägga på mammas grav nu till Allhelgonahelgen.

Grankottarna påminde mig om hur mamma brukade berätta för mig när jag var liten om hur hon, när hon var liten, brukade göra kor och grisar av kottarna och leka lagård i skogen med dem. Sedan brukade jag springa iväg till skogen. Samla kottar. Göra kor och grisar och leka lagård jag också.

Saknaden sprängde i bröstet på mig när jag försökte hitta en gravdekoration som kändes rätt för mig. Antingen var de för stora eller för små.

Helst av allt ville den lilla där inuti mig köpa något helt annat till min mamma där i blomsteraffären.

Kanske en vacker krukväxt och åka hem med den till mamma och sitta där en stund och prata och dricka kaffe tillsammans med henne. Eller kanske en liten julängel eller en söt liten tomte som det fanns alldeles fullt av nu på Plantagen.

Jag hade velat överraska henne med något. Få se henne bli så där glad i ögonen och höra henne skratta.

Fast verkligheten kom ifatt mig.

Någonting blir aldrig mer som det en gång var.

Födelsedagsfirande

 

Idag ska jag fira min yngsta dotter som fyller 21 år. Under det senaste året har hon skaffat sig två jobb, flyttat hemifrån med mera, med mera.

Kortfattat har hon börjat sitt vuxenliv på allvar.

Jag önskar henne all lycka på sin födelsedag och alla andra dagar i hennes liv. Och kraft de dagar i livet som hon kanske behöver det.

Hon är en underbar människa som jag är så stolt över att få vara mamma till.

Tack för allt du lärt mig om mig själv, om dig och om vad det är att vara människa, min för evigt älskade, varma, vackra dotter.

Här är några rader ur ett längre inlägg där jag bland annat skrivit om min dotters födelse. Idag både njuter jag av nuet, känner tacksamhet över åren som gått och minns också den där speciella dagen i mitt liv för 21 år sedan när jag fick föda fram ett barn den andra gången i mitt liv. En av de mest lyckliga dagarna i mitt liv.



ATT FÖDA ETT BARN

Det första den lilla gjorde i världen, efter att ha tagit sina första andetag, var att bajsa på min mage. Så gjorde hon sin entré. Så trött var hon ... efter att ha varit nära att kvävas till döds inuti mig för varje millimeter som min kropp drev ut henne.

Med navelsträngen flera varv kring sin lilla hals, var hon nära att dö innan hon ens dragit sitt första andetag. Den skickliga barnmorskan klippte av navelsträngen medan den lilla fortfarande var kvar i min mage.

Allt slutade lyckligt. Fast vi var trötta, både den lilla och jag, efteråt. Vi fick eget rum för att hämta kraft efter förlossningen.

Ungefär samtidigt som jag födde dottern dog min älskade farmor. Hon hade väntat mycket på att jag skulle föda hennes barnbarnsbarn. En av de sista frågorna hon ställde i sitt liv handlade om mig, om jag hade fött än.  

Nu var det två barn i huset. För det allra mesta till första dotterns stora lycka.

Och jag ... som redan trodde att jag upplevt den största lyckan, fick uppleva en ännu större lycka.

Att få ett barn till.

Jag var så lycklig som en människa kan bli. Om än trött.

Flyttlass i helgen

I lördags körde vi det första, stora, flyttlasset till äldsta dotterns nya lägenhet.

Allt gick bra.

Lägenheten är ljus och mysig.

Mimmi var med, lika glad som vanligt fast lite förvirrad över vad som hände.

Jag är så tacksam och glad att det ordnat sig nu för min dotter både med jobb och lägenhet.

Nej till dietist men ja till statiner

I morse pratade jag med min läkare. Fick veta att här i Jönköpings kommun där jag bor får vårdcentralerna inte längre skicka remiss till dietister. Överhuvudtaget får man inte längre remittera människor här till dietister på grund av diabetes, blodfetter eller fetma. Min läkare var frustrerad över det.

Mycket märkligt tycker jag att man sparar in på dietister när fetma anses vara boven bakom många vällevnadssjukdomar. (Enligt mig är fetman ofta ett svar på stark negativ stress och därmed följande sömnproblem under en lång tid. I alla fall när det gäller mig själv har jag upplevt det så. Jag motionerar och äter sunt. Fast har haft mycket negativ stress under så många år i mitt liv. Under de perioder som jag har mindre stress och sover bättre går jag ner i vikt. Och tvärtom).

Hur är det i andra kommuner när det gäller remisser till dietister? Någon som vet?

Min läkare får alltså inte enligt nya regler i Jönköping skriva ut en remiss till en dietist.

Däremot hade hon inga som helst hinder/förbud mot att skriva ut recept på statiner (blodfettssänkande medel) som FÖREBYGGANDE mot hjärt/kärlsjukdomar trots att mitt hjärta är friskförklarat. Den medicinen jag fått recept på har massor av biverkningar. En av dem är depression. Knappast lämpligt för mig som redan har benägenhet för depression, tänker jag.

Mycket märkligt alltsammans, tycker jag. Ingen logik i det alls som jag ser det.

Jag tänker INTE ta ut den preventiva medicinen som jag fått på recept. Det är många som ifrågasätter att medicinera friska människor preventivt med statiner. Också min läkare gjorde det, efter att jag ställt frågor och diskuterat med henne.

Jag tänker fortsätta att motionera, att använda mig av stresshantering och att försöka ha roligt och njuta av livet. Och äta sunt.

Det är viktigt att våga ifrågasätta tycker jag. Att både lyssna till sig själv och till andra. Inte bara lyda för att någon annan säger att man ska göra si eller så. Mitt liv är mitt val, ingen annans.

"Det är livsfarligt att leva. Man kan faktiskt rent av dö. Så håll alla dörrar öppna. För en dag är det dags att ta adjö". (Barbro Hörberg)
 

 

Jag och min hund och min katt

Min hund till vänster om mig och min katt till höger. En stund som andades frid för mig.

Om kärlek

Att våga älska ...

Är allt.


(Anna-Karin)

Äldsta dottern har fått lägenhet

Idag firar jag att äldsta dottern fått hyreskontrakt och lägenhet. Här går det undan ... På två veckor har hon fått både heltidsjobb och lägenhet. 

Jag känner mig så glad för det! 

Så skulle alla unga människor ha det, tycker jag.

Min hund Mimmi två år

Idag är det exakt två år sedan lilla Mimmi föddes i en liten röd stuga med stora granar runt omkring utanför Lekeryd. Jag har svårt att fatta att Mimmi redan är två år.

Hon är mitt allra bästa lyckopiller. Alltid lika glad och vill leka. Utom när hon sover då, förstås. Hon gillar när jag tränar med henne och hon blir alltid vild av glädje när jag kommer hem efter att ha varit iväg hemifrån.

Mimmi kramar mig när jag håller henne i famnen, trycker sig hårt mot mitt bröst och lägger sitt huvud över min axel nära min nacke. Det känns underbart. Så mycket kärlek min lilla hund har i sig att dela med sig av till så många.

Det märks att hon förstår mer och mer av det vi säger eller gör. Hon märker direkt om jag ska iväg någonstans. Och hon läser snabbt av mig, hur förstår jag inte riktigt, om hon ska få följa med eller inte.

Det senaste hon kommit på är att krafsa med sin tass på mitt ben när hon vill mig något. Till exempel komma upp i soffan eller gå ut.

Idag blir det fest för Mimmi här hemma. Hon ska få leverpastej och en liten tuggsko att gnaga på och en ny leksak att busa med.

Till minne av moster

 

Min mammas näst äldsta syster dog igår. Hon blev 89 år. Jag skulle hälsat på henne idag med lilla Mimmi. Funderade igår över vilken blomma jag skulle köpa till henne. Någon som luktade gott, tänkte jag. Nu är det för sent att ge moster en blomma i hennes levande händer.

Det var till moster som jag gick mitt allra första ärende i hela mitt liv. Jag var fyra år och min mamma skickade mig med en duk i en korg som jag skulle ge till moster. Vi bodde på samma gata. I olika hus i varsin ände av gatan.

Jag minns hur långt det kändes att gå till moster då. Hur en bygata kändes som att gå hundra mil när man är fyra år. Min mamma och jag vinkade åt varandra när jag gick iväg ensam. Och mamma väntade på mig där på gatan när jag kom tillbaka.

Jag älskade att gå på kalas hos moster. Hon hade ofta kakkalas. Först fick de vuxna ta kaffe och kakor. Sen var det jag och alla andra barns tur. Jag minns hur vackert upplagda alla kakorna låg där på faten på bordet i mosters kök. Bordet med den manglade duken. Där var bullar och ibland hembakta wienerbröd. Schackrutor och andra mördegskakor. Sockerkaka. Vackert dekorerade tårtor.

Fast den kakan som jag älskade allra mest av mosters kakor var Regnbågskakan. Om det var för det vackra namnet eller för hur vacker den såg ut där på bordet eller för smakens skull, det vet jag inte säkert. Kanske var det för alltihop tillsammans.

Regnbågskakan var en sockerkaka, en ljus och en mörk, med olika lager av färgad smörkräm. Först en ljus sockerkaka. Rosaröd smörkräm. Mörk sockerkaka. Grön smörkräm. Och så vidare. 6-8 olika lager om jag minns rätt.

Man fick vara snabb om man ville äta mer än en regnsbågskakeskiva. För den hade strykande åtgång.

Moster tyckte mycket om att baka kakor, tårtor och att laga mat. Hon älskade blommor och sin trädgård. Uterummet var fullt av pelargoner på somrarna. De breda rabatterna fulla av olika blommor och buskar. På husväggen klättrade den vackra milt rosa rosen som doftade så gott. År efter år efter år lika vacker att mötas av när man kom på besök.

Det var hemma hos min moster, på den lilla balkongen utanför hennes TV-rum, som jag fick en kyss för allra första gången i mitt liv. Den där stjärnklara natten som är ett särskilt starkt minne i mitt liv. Fast det tror jag aldrig att jag berättade om för min moster. Jag var 14 år och han var 19 och jag var så förälskad som man bara kan bli när man är 14 år.

När jag tänker på moster hör jag hennes glada skratt. Det kommer att leva vidare i mitt hjärta så länge jag lever. Jag kommer att minnas alla de goda dofterna och värmen från hennes kök. Den vackra regnbågskakan. Hennes kylskåp som var som tapetserat med foton på barn, barnbarn och djur. Där fanns plats också för bilder på mina ungar. Ofta när jag hälsade på hos moster möttes jag av Dan Anderssons vackra musik och texter. Eller fågelkvitter från hennes lilla burfågel. Moster hade under sitt liv en vit dvärgpudel och en långhårig tax som jag lekte med och klappade när jag var där. När min egen familj kraschade och splittrades, tog moster under en tid hand om min lilla fina mops Casanova och letade upp ett bra nytt hem till honom.

Jag kommer att minnas underbara midsommaraftnar på torpet som moster och morbror hade i många år. Det lilla röda torpet mitt ute i skogen. Jag kommer att minnas känslan att ta sig fram på den lilla smala grusvägen mellan stora fält av meterhöga lupiner i alla regnbågens färger.

Jag kommer att minnas den glada stämningen kring bordet i det lilla torpet. Skratten, dansen och lekarna kring midsommarstången efteråt.

Ibland kom moster på besök till mig och min mamma i Vätterbygden. Jag minns att hon tyckte att kärleksörten som blommade i min trädgård var så vacker, att den hade en annan färg än kärleksörten hon hade hemma hos sig. Hon fick med sig en stor bukett hem från mig.

En annan gång var vi i Rosariet tillsammans och tittade på rosorna och alla de andra blommorna där. Vi hade med en picknickkorg. Min äldsta dotter var fyra år och dansade i grusgångarna mellan rosorna. I det lilla vita lusthuset plockade vi upp kaffe, saft, bullar och kakor från picknickkorgen och fikade och vilade oss i skuggan där.

Jag kommer att minnas mosters stora 80-årskalas mitt i sommaren med ett dukat långbord ute i hennes blommande trädgård. Pratet, skratten och alla människorna där.

När min mamma var döende var det moster jag höll mest kontakt med. Hon tröstade  mig, berättade sådant om min egen mamma som jag inte själv visste. Om den tiden innan jag själv var född.

När någon äldre nära släkting och människa går bort är det som att en del av ens egen historia raderas ut. Det finns inte så många kvar att fråga längre, fråga om det som var en gång. Det känns som att man själv, åtminstone för en stund, blir gammal, "den äldste". Fast att man när man tänker efter lite närmre kan ha nästan halva sitt liv kvar att leva.

Jag skulle kunna skriva ner så många minnen från min moster. Kanske skriver jag ner flera här så småningom. En människa som har fått leva i 89 år lämnar många minnen efter sig.

På 1 1/2 år har min mamma, min mammas äldsta och näst äldsta syster dött. Det känns inuti mig. Det blir tomt. Jag känner mig vilsen i ett nytt landskap som växer fram.

Livet är förändring. Det är liv som möter död. Sorg som möter glädje. Då som möter nu. Att leva är en hisnande berg- och dalbana känslomässigt. Att våga möta alla mina känslor i livets berg- och dalbana är för mig att våga vara en levande människa.

Tack, moster, för alla skivor regnbågskaka som du bjöd mig på. Tack för alla stunder med glada skratt och möten med människor i olika åldrar hemma hos dig. Tack för hur du tröstade och stöttade mig när min mamma var döende.

Till en stad vi är på vandring.

Dit där inga rosor dör.

Tack för allt, kära moster.

Vila i frid.