Våfflor från en tid som flytt

Våfflan på bilden åt jag i somras på mysiga Stalpet i Aneby.

Idag är det våffeldagen. Det räcker att jag hör ordet våffla för att jag ska minnas när mina ungar var nyfödda. Det kom vänner och släktingar och gratulerade oss.

Vi bjöd på våfflor. Den nyblivna pappan stod glad med rosiga kinder i köket. Hällde våffelsmet i järnet. Småsprang glatt in till gästerna med stora högar nygräddade våfflor travade på fat. Och sedan i full fart tillbaka till våffeljärnet igen.

På bordet stod kristallskålen full med vispad grädde och intill den lilla skålen med jordgubbssylt. Från kopparna på bordet steg doften av nybryggt kaffe.

Jag satt med ett mirakel i min famn; en liten bebis, ett litet nytt liv cirka två veckor gammalt räknat från när navelsträngen klippts av mellan henne och mig. Det var blott sekundrar jag släppte blicken från den lilla jag höll i min famn. Jag ville lära känna varje millimeter av henne, varje hårstrå på hennes huvud. Jag drunknade i hennes ögons djup.

Sällan var jag så lycklig som just då. Aldrig förut hade jag upplevt något så stort, så omtumlande, så mäktigt i mitt liv. Jag var mamma.

Hela huset andades frid sedan den lilla kommit dit. Hennes lugna andetag, hennes bebisdoft. Allt var frid. En känsla av helighet som ett skyddande hölje runt omkring henne.

Våffeldoften höll i sig en tid i huset. Vänner kom och vänner gick.

Samma sak upprepade sig när nästa dotter föddes.

Lyckan. Glädjen. Uppvaktningarna. Våffeldoften. Friden.

Sedan dess har våfflor en alldeles särskild betydelse för mig.

Som madeleine-kakan för Proust.



 #Blogg100 - Dag 26

Anti-stress: Meditation

Det var en riktig aha-upplevelse för mig att upptäcka meditationens kraft. Jag vet inte om jag någonsin i vuxen ålder förut känt den avspänning och det tillstånd jag hamnade i när jag mediterade.

Det var inte första gången jag mediterade jag hamnade där. Det tog lite tid för mig att hitta dit. Man får ha med sig tålamod och vara öppen för det som sker när man mediterar. Bara låta det ske.

Själv så ville jag att meditera skulle vara något enkelt, något som jag skulle orka med också dagar som jag kände mig helt orkeslös.

När jag mediterar sitter jag i en skön fåtölj med rak rygg. Fötterna vilar på golvet. Jag vilar händerna i knät. Jag blundar. Sedan har jag ett ord, t ex "LUGN", som jag bokstaverar för mig själv om och om och om igen. Just detta repetitiva gör att hjärnan efter ett tag går över till det läkande lugn- och ro-stadiet. Ibland byter jag ut ordet som jag mediterar över.

Ofta i början av en meditation känner jag ett virrvarr av tankar som far omkring. Efter ett tag brukar det lugna ner sig. Tankarna tystnar. Jag bara är. Det är en underbar känsla när jag hamnar i det tillståndet. En källa att hämta kraft ur för mig när helst jag vill.

Det sägs att om man mediterar en stund varje dag förändrar man hjärnans struktur på åtta veckor. Det handlar inte om långa stunder. Det kan räcka med 10 minuter per dag eller mindre. Huvudsaken att man gör det regelbundet. Man behöver också fortsätta att meditera för att behålla effekten. Göra det till en del av sitt liv, precis som att man ska sova och äta för att leva.

Det har hänt många gånger under en meditation att jag fått nya insikter och idéer som jag inte tror skulle nått fram till mig annars. Meditation främjar kreativiteten. Många är medvetna om det idag, oavsett hälsa, livssituation och ålder. Vi är många som mediterar.

Jag tror att vi får en bättre värld ju fler människor som mediterar.

Fredligare relationer. Större förståelse för varandra. Mer glädje. Mer lugn och ro. Mer kärlek i världen.

Meditationen är ett sätt att nå till svaren djupt inifrån mig själv, min själ. Att samtala med mitt hjärtas längtan och drömmar.

Tänk att något så enkelt kan ge så mycket till mig som människa, visst är det fantastiskt!

I det här klippet berättar Åsa Nilsonne om hur meditationen påverkar hjärnan och om att meditation kan reparera en utbränd hjärna. 



#Blogg100 - Dag 25

Bloggens betydelse för mig

I morse skrev jag en lista över viktiga händelser i mitt liv de senaste fem åren. Med det jag fått lära mig om negativ stress i bagaget, såg jag så tydligt hur ansträngande och samtidigt utvecklande de här åren har varit.

Det har varit alltför många punkter på mitt konto "negativ stress" och alltför få punkter på mitt konto "positiv stress och återhämtning". Som tur är har jag haft några redskap för att motverka den negativa stressen. Meditationen är kanske den viktigaste.

Bloggandet har också betytt mycket för mig den här tiden, inser jag. Här har jag satt ord på många känslor och tankar och genom det fått nya insikter om mig själv och livet. Att blogga har också varit avkoppling för mig. En oas, en trygg hamn att segla in i när allt stormar runt omkring.

En del av det som hänt mig har jag skrivit om här i min blogg. Fast långt ifrån allt. Känslorna jag känt de här fem åren har ändå satt sina avtryck i mitt bloggande.

Med min lista jag skrev i morse framför ögonen, så förstår jag tydligt varför hela min kropp och själ nu skriker till mig:

"Jag vill vila, vila, vila... Och skratta och ha roligt."

Ja, min själ och min kropp. Jag ska försöka ge dig det du önskar så mycket jag någonsin kan.

För det är du verkligen värd efter allt du varit med om.

Stor kram till mig själv idag och alla andra dagar också.

Tänk att jag överlevt alltsammans!

Jag är stark.




#Blogg100 - Dag 24

Vissna för att sedan blomma

Snödropparna blommar, påskliljorna är på gång och jag ser förvånad att rosenspirean på framsidan av huset redan har små, små blad.

Har jag någonsin upplevt en så här tidig vår förut i mitt liv? Jag minns inte.

Jag minns en vår för några år sedan när det blev 23 plusgrader i april. Vi hade ett litet körsbärsträd som var två år. Vintern hade varit kall och det var tjäle i jorden. Den häftiga värmen det året ströp vårt lilla körsbärsträd. Det satte fart att slå ut. Fast tjälen i jorden gjorde att det inte fick det vatten det behövde. Det dog.

Det är som med oss människor. Något i livet kan få oss att börja växa och blomma. Vi hoppas, vi tror, vi litar till. Vi vänder ansiktet mot solen och ler. Äntligen! Nu är det dags. Nu är det vår tur att blomma!

Och just när det känns som att det som knoppats inom oss ska spricka ut, dyker det upp något annat som gör att det inte blir så.

Kanske är vi inte redo för det nya än. Kanske är det våra egna rädslor som stryper oss. Kanske Jante. Kanske en händelse utanför vår kontroll som vi inte kunde ana skulle hända just då. Ett trauma.

Lilla körsbärsträd, vad jag led med dig den där gången du lurades av våren, solen och värmen och sedan ströps så hänsynslöst av tjälen i jorden.

Sedan planterade jag ett nytt körsbärsträd. Det har vuxit sig stort i min trädgård nu.

Leva för att en dag dö.

Vissna för att sedan blomma.

Riva upp för att plantera nytt.

Tappa hoppet för att tända det igen.



 #Blogg100 - Dag 23

Denna dagen

Jag är förkyld. Regnet har smyckat fönsterrutan med glittriga droppar. Det är mulet och blåsigt. Inte ens min lilla dvärgpudel Mimmi vill gå ut idag. Fast hon måste ut en stund i alla fall.

Mimmi är så långhårig nu. Hennes päls är härlig att borsta. Ibland trillar hennes långa hår på huvudet ner och hon får mittbena. Det ser roligt ut. Jag får försöka låta bli att skratta när jag ser henne så. Det är tre veckor kvar tills hon ska klippas kort. Tills jag kommer att se den lilla kroppen som är där under hennes stora päls.

Jag hörde på vädret igår att det är värme på gång. 10-15 plusgrader. Längtar efter att köpa penséer. Jag behöver nya stora krukor att plantera dem i. Korgen jag haft på framsidan har gjort sitt.

I mitt stora fönster blommar novemberkaktusen som min mamma köpte en gång. Den har en så ovanlig färg, champagnefärgad. Jag har aldrig förut eller senare sett en novemberkaktus i just den färgen. Det känns lite speciellt att den slog ut sin första knopp på min mammas dödsdag. Ett tecken? En hälsning? Vem kan säkert veta. Allt jag kan göra är att tro.

Idag ska jag ta det lugnt. Vattna blommorna. Lyssna på musik. Läsa. Ta hand om mig. Vara i stillhet.

Göra något vackert av denna dagen som jag fått.


#Blogg100 - Dag 22

Våga gå utanför ramarna

Hudkrämen på apoteket var inte markerad med det erbjudande jag sett i broschyren jag fått med direktreklamen i veckan. Jag tog med mig förpackningen och gick fram till kassan.

"Är det rabatt på den här hudkrämen", frågade jag. "Jag läste det i broschyren från er."

"Nej, tyvärr", svarade kassörskan. "Det erbjudandet gick ut igår."

"Okey", svarade jag och började vända mig om.

Kanske såg kassörskan min besvikelse.

"Vänta", sa hon.

Jag vände mig tillbaka mot henne igen.

"Vänta, jag kan fixa det åt dig", sa hon. "Kom till mig i kassan när du handlat klart så ska jag fixa så att du får rabatten i alla fall."

Hon blinkade mot mig och log.

Jag log tillbaka. Hämtade två förpackningar i hyllan. En dagkräm och en nattkräm.

Fick rabatten som var på 30 % vilket i det här fallet betydde mer än hundra kronor mindre att betala för mig än utan rabatten.

Fast det som gjorde mig mest varm i hjärtat var inte pengarna jag tjänat på rabatten. Utan att jag hade mött en människa som vågade gå utanför ramen. Som kunde fixa till den där rabatten trots att vi idag har så många system som styr och ställer över människan själv. Att där var en människa som inte såg den direkta lönsamheten som det viktigaste just då. Utan att jag blev nöjd i stället för besviken.

Efteråt ledde det som hänt mig vidare i tanken till den där dagen som jag önskar att jag aldrig behövt uppleva i mitt liv. Den där dagen när ambulansmännen vägrade ta med min mamma till sjukhuset. Trots att de konstaterade att hon var oförmögen att ta hand om sig själv, att hon var döende, uttorkad och djupt deprimerad. Därför att mamma i sin vilsenhet och utmattning just då sa nej till att de fick ta med henne till sjukhuset.

"Tyvärr. Jag har mött massor av sådana här fall", sa ambulansmannen vänd till mig där jag satt i soffan i det rum där min mamma låg med ansiktet mot den motsatta väggen i sin säng. Hopkrupen, så liten, tunn och trött som bara en döende, svårt sjuk, gammal människa kan vara.

"Hon kan inte ta hand om sig själv", fortsatte han. "Men hon säger nej till att vi tar med henne till sjukhuset, så tyvärr kan jag inte ta med henne."

Hade inte jag den gången protesterat så kraftigt som jag gjorde, vet jag inte hur det hade blivit för min mamma. Vilket lidande hon skulle ha mött i det lidande hon redan led.

Och jag undrar ibland hur det hade varit för alla de där andra likadana fallen som ambulansmannen sa att han hade mött. Hade han lämnat dem ensamma i sina hem i det tillståndet? Därför att de var så förvirrade att de sa nej till att han skulle ta med dem?

Vad är det som gör att en människa vågar gå emot svarta bokstäver på ett vitt papper för att i stället lyssna på sitt hjärta?

Eller att en människa inte vågar göra det?

Jag tror inte att ambulansmannen var ond och kassörskan på apoteket god.

Jag tror att det handlar om att välja feghet eller att välja mod.

Det behövs modiga människor i världen.

Människor som ifrågasätter regler och som ibland också vågar gå emot dem i handling.

Som vågar lyssna till och följa sina hjärtan.



#Blogg100 - Dag 21

Rehabilitering för utmattade

Hos bloggaren Marie-Louise Nilsson hittade jag ett intressant inlägg igår om rehabilitering för utmattade. Marie-Louise som själv drabbades av utmattning 2011, hade av sitt kommunala skyddsombud fått en bok med namnet "Vad du som är sjukskriven behöver veta om rehabilitering" (2012).

I boken finns bland annat en rehabiliteringsplan för en person med utmattningssyndrom.

Där finns också tio råd för nedvarvning och återhämtning. Råden stämmer väl överens med vad jag själv känner har hjälpt mig genom åren efter min utmattning. Fast jag har fått söka mig fram själv och gått på många nitar längs med den vägen. Aldrig någonsin under fjorton år har någon gett mig en bok med liknande rehabiliteringsplan eller råd i som i denna bok.

Jag undrar vem och var jag skulle varit idag om jag och inte minst mina anhöriga, fått den boken när jag blev sjuk. Om myndigheter, arbetsgivare, läkare och andra experter, jag själv och anhöriga fått information om vad jag behövde och också gett mig en rehabilitering som var lämplig utifrån det. Tänker jag för länge på det är det risk att jag blir bitter. Och det vill jag inte. Därför skriver jag ur mig mina tankar här och nu och sedan släpper jag taget om dem.

När jag minns tillbaka hur jag behandlades från vården och myndigheter när jag blev utmattad, går den processen fullkomligt tvärt emot det som står i den här boken. Jag pressades bortom den vägg jag redan gått in i.

Fast det går inte att vrida tillbaka tiden. Jag får leva med att det blev som det blev för mig. Det känns bra att se att man vet mer idag om utmattningssyndrom än man visste för 14 år sedan. Om vad som verkligen läker.

Förmodligen var det okunskap som gjorde att jag blev så illa behandlad som jag blev. Och jag får förlåta mig själv för alla gånger som jag gått på nitar.

Jag har gjort så gott jag kunnat.

Fått med mig så mycket annat på vägen i stället.

En del på gott. Annat på ont.

Jag rekommenderar dig som är utmattad eller känner någon som är det att läsa de här råden. Boken ska också finnas i en särskild utgåva för arbetsgivare.

Det är viktigt att bra information om rehabilitering för utmattade sprids. Allt fler människor i Sverige drabbas av utmattningssyndrom. Så länka gärna till det här inlägget eller Marie-Louise inlägg så att många kan läsa. Eller sprid det på annat sätt. Prata om det. Därför att det är viktigt.

De här råden skulle egentligen alla människor ta till sig och försöka att leva efter. Det är alltid lättare att förebygga än att bota. Vi lever i en tid med så många intryck att vi behöver lära oss hur man varvar ned för att orka i längden.



#Blogg100 - Dag 20

När barnen flyttar hemifrån

Aldrig kunde jag ana hur tyst och tomt det skulle bli när barnen flyttat hemifrån. Det är en nästan lika stor omställning att barn flyttar hemifrån som det en gång var när de flyttade in som små bebisar.

Nu kanske jag känner av det ännu mer än genomsnittet eftersom jag som sjukskriven i fjorton år varit hemma så mycket med mina barn.

Det handlar inte bara om att barnen inte bor hemma längre. Deras kompisar har också flyttat från den lilla orten där jag bor. In till stan eller någon annanstans. Alla de som brukade ringa på och dyka upp titt som tätt. Vi brukade prata och skratta tillsammans. Bara att höra deras röster gav mig massor av liv utan att jag behövde anstränga mig alls.

Jag är en människa som trivs med ensamheten i lagom dos. De åren jag jobbade heltid njöt jag av ensamhet när jag var ledig. Som sjukskriven blir ensamheten ibland (inte alltid) för stor.

Fast det finns ingen ensamhet som är så stor att den inte går att fylla med musik har Åsa Jinder sagt.

I den tiden i livet jag är nu när barnen och deras vänner sällan är här längre, dyker det också upp nya möjligheter. Vi är färre som kompromissar om det vardagliga. Jag behöver ta mindre hänsyn som man ju av respekt för varandra behöver göra när man lever i en familj.

"Familjen" är på ett sätt borta. Ett tillstånd som jag levt i så många år. Det är omtumlande att känna att jag inte behöver så stora ytor längre som förut. Det tar lite tid att lära om att handla lagom mycket mat och inte längre till fyra personer och ibland också barnens kompisar. Det går åt mindre duschcrème och tvättmedel. Jag vet alltid numera var någonstans jag har min mascara. I garderoben hänger alltid alla mina kläder på sin plats och ingen har lånat något där längre. Det största lyftet för ekonomin i ens liv sägs vara när barnen flyttar hemifrån.

Vad vill jag nu med mitt liv? Vill jag bo i stan eller på landet? Vill jag bo i villa eller lägenhet? Vill jag vara sambo eller singel? Vill jag renovera eller strunta helt och hållet i det? Vad vill jag göra med all den tid jag har fått nu till mig själv? Läsa böcker? Gå på gym? Träffa egna vänner? Odla växter? Resa dit jag aldrig varit förut?

Ett stort plus med att barnen inte längre bor hemma är att vanligtvis är det läggdags hos mig före midnatt numera, vardag som helg. Fast katten väcker mig ofta vid fyra-tiden med sitt jamande. Hon kommer aldrig att flytta hemifrån. Stannar hos mig tills hon dör.

Norges förre statsminister Jens Stoltenberg berättade en gång i Skavlan om hur tomt och tyst han tyckte att det blev när barnen flyttat hemifrån. Han tyckte att det fanns massor med information, samtal och rådgivning om hur det är att bli förälder, att få barn, att bli en familj. Fast nästan inget alls skrivet om hur det känns när barnen flyttar hemifrån och vilka frågor man kan ställas inför då kring sitt liv. Att det många gånger finns lika stor risk för kris i en relation när barnen flyttar hemifrån som när de en gång föddes. Det brukar visa sig när barnen flyttat hemifrån om man lyckats bevara närheten mellan sig i en parrelation genom de många år som man varit familj. Eller om man har glidit isär alltför mycket.

Det är märkligt att känna hur det känns som att bitar faller på plats när döttrarna kommer hem ibland, båda två samtidigt. Och hur det känns i bröstet när de reser sin väg igen.

Jag har läst att när man lever under samma tak binds man samman hormonellt. Det kan ta upp till två år innan den hormonella bindningen är över när barn flyttar hemifrån. Innan man är i balans igen, både den som flyttat hemifrån och den som är kvar i hemmet.

Det är som med allt annat i livet en omställning till något nytt. Liv är rörelse och förändring hela tiden. Vissa förändringar är större och känns mer än andra. Det finns både det som känns bra och det som känns jobbigt i en förändring. Där vilar många möjligheter till utveckling i förändringar.

Jag minns att jag redan när min äldsta dotter låg på golvet och lyfte sitt huvud för allra första gången, tänkte: "Hon är redan på väg bort från mig". Och så föll några tårar på min kind den gången. Samtidigt som jag log över hennes nyförvärvade styrka i sin lilla kropp.

Så är det ju. Det lilla barnet växer och utvecklas för att en dag kunna klara sig helt själv. Och sedan strålar vi samman ibland, jag och mina älskade unga vuxna döttrar. Fast för alltid är de i mitt hjärta sedan den dagen de sov under det den allra första gången.

Det är livets gång och mening. Jag är så lycklig och tacksam att ha fått vara med på den resan.

Det är bara det att det har varit så underbart och så roligt och så lärorikt att jag ibland frågar mig:

"Vad gör jag nu? Vad mer och större kan hända i mitt liv än det som redan hänt?"

Med ett öppet och nyfiket sinne går jag vidare på mitt livs väg.

Förväntar mig att bli överraskad av livet självt.



#Blogg100 - Dag 19

Anti-stress: Relationer

Vad jag fått lära mig är att relationsstress är den näst starkaste stressen efter sorg och dödsfall. Det är så viktigt för min hälsa att jag är i goda relationer med människor.

Människor som accepterar mig för den jag är. Som respekterar mina åsikter och mina känslor. Som jag kan lita på. Som är äkta och ärliga. Som är med mig därför att de tycker om mig som den jag är, som inte försöker att förändra mig eller förminska mig som människa. Som jag kan ha berikande samtal med. Och inte minst; relationer där vi kan skratta tillsammans. Med mera. Det är en del av vad en god relation är för just mig. Goda relationer innebär också god kommunikation.

Självklart förutsätter goda relationer att man ömsesidigt hanterar varandra på ett bra sätt. Det är ett samspel som ska kännas gott i magen och lämna en varm känsla efteråt att vilja träffas igen.

Relationer kan vara så olika. Det finns vänskapsrelationer. Kärleksrelationer. Arbetskamratsrelationer. Föräldra/barn-relationer. Och varför inte också bloggrelationer och cyberrymdsrelationer. Det är i de nära relationerna som det är allra viktigast att jag känner att jag har det bra och kan slappna av och vara mig själv.

Det är klokt att ibland fundera över de relationer man lever i och med.

Ibland får jag kanske välja bort en relation eller minska tiden och kraften jag ger i en relation. För att ta hand om mig själv. Om jag väljer bort en relation där jag mår dåligt, får jag kanske både tid och ork till två relationer där jag mår bra i stället. Vilken vinst! Dåliga relationer suger musten ur mig som människa. I värsta fall kan de leda till utmattning, ångest och depression.

Dalai Lama menar att vi människor skulle må bra av att känna närhet till egentligen allt som finns runt omkring oss. Att ha en god relation till naturen och till djur är lika viktigt och avstressande som att vara i goda relationer med människor. Att ta hand om en blomma kan få mig att må lika gott inuti som att vara i en god relation med en människa. Vi kan ha relationer med allt levande som finns runt omkring oss.

Den viktigaste relationen av alla är den som vi oftast inte ens tänker på när vi talar om relationer; relationen till oss själva.

Har du älskat dig själv idag?

Att vårda sina relationer och ibland utvärdera dem, är ett av många sätt att älska sig själv.


#Blogg100 - Dag 18

Söndagsutflykt och skogspromenad

Idag fick Mimmi följa med på bilutflykt. Det älskar hon. Och jag också. Vi åkte norr om Gränna. Stannade vid en parkeringsplats med utsikt över en sagolikt blå Vättern, himmel och sol.

Vinden har mojnat idag. Solen värmde min kind där jag drack kaffe och åt ostmacka på bänken på parkeringsplatsen. Hur kommer det sig att mat smakar så gott utomhus i friska luften? Mimmi beundrade utsikten, tror jag. Eller om hon nu hörde något intressant som inte jag hörde.

Nere vid Gränna hamn var där knappt en kotte. Fast jag såg blommande rosa prydnadskörsbär och krokus och polkagrisar i Gränna. Och många söta små hus så klart.

Kottar fanns det däremot gott om när vi gick på skogspromenad i eftermiddag.

Jag plockade blåbärsris i skogen. Det har jag ställt i en vas i köket. Det är så vackert med blommande blåbärsris. Alldeles ljusgrönt och ger mig en härlig vårkänsla.

Sådana här härliga söndagar önskar jag mig många, många!


#Blogg100 - Dag 17