Känsligheten

Jag är känsligare som människa idag än någonsin. Jag har närmre till skratt, gråt, empati och en hel massa andra känslor också. Det är en bonus som jag fått med mig genom att jag blev så svag. Kanske att alla människor som någon gång blivit svaga får den bonusen.

I början kändes det inte som en bonus. Mer som ett straff, en plåga, ett lidande.

Empati kan göra ont. Starka känslor känns. Sorg, kärlek, tvivel, glädje, hopp, förtvivlan, oro... alla dessa känslor som vi människor går omkring och bär på. Ofta inuti oss, utan att få möjlighet att släppa ut dem.

Allra mest ont gör nog känslorna när vi bär dem där inuti oss och inte har någon att visa dem för. Någon att prata med dem om. Eller något annat sätt att uttrycka dem på. Kanske saknar vi ibland orden för det vi känner. Det gör ont.

En del kanske kan få ur sig det de känner genom musiken, genom att måla, prata eller skriva som jag själv gör.

Idag är min känslighet, som experterna säger att jag nog får leva med länge, en tillgång i mitt liv. Den är min vägvisare. Jag lyssnar till den. Ibland kan den göra mig förvirrad, men efter ett tag brukar allt klarna och jag vet vilken väg jag ska ta. Den talar om för mig när det är dags att ta det lite lugnt. Den är en hjälpare för mig i mitt liv.

Jag vill hellre ha den här känsligheten trots smärtan, än att vara utan känslor. Jag har känt på det också, det halvåret jag fick äta anti-depressiv medicin. Att inte känna något överhuvudtaget. Att vara tom. Det var så mycket värre. För mig var det en mardröm.

Känslorna är en gåva för mig som människa. Utan mina känslor känner jag mig levande död. Med känslor är jag levande, varm och människa fullt ut. Att vara människa är att känna. Också när det gör ont.

Försommar!

Björkarna är ljusgröna, maskrosorna blommar och gräset är gräsgrönt. Det är frost på marken men strunt samma. Det är försommar! Jag ser hur skogslönnens knoppar växer från morgonen till kvällen. Jag har vårstädat lite i trädgården och lagt på duken på trädgårdsbordet. Solen lyser därute som att det var för första gången någonsin.

Och jag är fnissig idag också. Kan det vara våren? Jag har ingen aning.

Kanske att jag har sovit så gott? Jag har ingen aning.

Strunt samma. Jag är så lycklig att jag kan fnissa och att jag kan skratta! Att det är en sådan tid i livet just nu!

Visdomsord

"Nöj dig inte med en relation som inte tillåter dig att vara dig själv".

Glee Cast "I´ll stand by you"

">

Läst i Tara om att blogga

Det händer att människor i min närhet undrar vad i hela friden jag håller på med när jag bloggar. En del är rent av misstänksamma. Tror att det är något skumt, något otäckt och farligt.

Därför blev jag så glad häromdagen när jag fick hem tidningen Taras senaste nummer, nr 7, med en flera sidor lång artikel om just bloggandet. Där fick jag något att sätta i händerna på den som funderar kring vad det är att blogga. En mycket bra artikel om att blogga och jag kunde känna igen mig i vad det betytt för mig som människa att blogga.

För mig personligen har bloggandet betytt så oerhört mycket, mer än jag någonsin kunde drömma om. På, faktiskt, en ganska så kort tid. Drygt ett år. Jag har alltid tyckt om att skriva och genom bloggandet har jag kunnat göra det så ofta jag har lust (med andra ord, väldigt, väldigt ofta... :).

Den stora bonusen för mig har varit att förutom skrivklådan som jag fått utlopp för, har jag mött så många likasinnade. Och också oliksinnade. Jag har fått dela med mig av mina tankar och erfarenheter. Jag har fått ta del av andra människors tankar och erfarenheter. Jag har fått känna stöd när jag behövt det. Och jag har kanske kunnat stötta andra när de behövt det. Jag har fått både skratta och gråta tack vare bloggandet.

Blogga är en generös och kärleksfull handling för mig. Jag är så glad för att jag har möjligheten att blogga!

Jag rekommenderar artikeln i Tara nr 7 om just bloggandet. Här är ett litet, litet exempel på vad där står:

"Fem bra saker med att blogga:

1. Det är din anslagstavla. Du skriver i stort sett vad du önskar.

2. Du hittar nya bekantskaper, människor du aldrig mött annars.

3. Det finns en plats där du kan få ur dig allt du går och undrar var du ska lägga det.

4. Du har en fantastisk möjlighet att påverka. Vad som helst.

5. Du lär dig massor!"

Källa: Tara, nr 7/2010

Jag kan skriva under på alla de här fem punkterna när det gäller min erfarenhet av att blogga. Jag tyckte att det var lite kul att det stod att bloggen är "din anslagstavla". Jag minns att jag vid ett tillfälle kallade min blogg för mitt "klotterplank". Så känns den faktiskt fortfarande för mig. Mitt alldeles egna älskade klotterplank, min blogg.

Valborg - Berättelsen om Tant Våffla

Idag är det Valborg. Jag vill berätta om en Valborg som betydde mycket för mig när jag var barn. Hon var hushållerska i min familj och passade mig när jag var liten och min mamma inte orkade med mig eller att sköta hushållet. Kanske tyckte jag att Valborg var ett svårt namn att uttala. Eller så fick hon heta Tant Våffla av någon annan anledning som jag har glömt. Jag kallade henne i alla fall Tant Våffla.

När Tant Våffla kom hem till oss för att städa, laga mat, baka och se efter mig, då var det fest! Hon kom i sin kappa och städrocken under och sitt varma, glada ansikte med de bruna ögonen och det uppsatta mörka håret. Sin alltid så solbrända hud.

Tant Våffla var en mycket stilig, glad och humoristisk kvinna. Hon såg ut som en drottning, också i sin städrock. Hon skrattade högt, ofta och länge. Jag kan höra hennes skratt fortfarande när jag tänker på henne. Hon skrattade så mycket och så ofta att "folk" tyckte att hon var lite väl glad. Men hon städade bra och det var det folk betalade henne för.

Hon var inte så rik och inte hennes make heller. Därför jobbade hon som hushållerska.

Jag minns en gång när Tant Våffla skulle hjälpa mig med dragkedjan till min jacka när jag var ivrig och skulle gå ut och leka. Tant Våffla råkade klämma fast mitt skinn i dragkedjan och jag minns att jag grät. Tant Våffla var underbar på att kunna trösta en liten unge. Hon torkade mina tårar och fick mig att skratta igen.

Tant Våffla var hos oss och gjorde julmat. Jag fick stå och hålla i korvskinnet när Tant Våffla skrattande malde ned köttet i skinnet. Och jag tyckte att det var så spännande att stå där på pallen och se hur korvskinnet fylldes med köttsmeten.

Tant Våffla bakade underbara vetekransar och vetelängder. Och jag stod bredvid och åt av degen. Mamma var också med och gjorde det hon orkade. Det var glädje i det varma köket. Och doft av nybakat.

Ibland gav Tant Våffla mig en äggtoddy när vi bakade. Hon rörde ihop råa äggulor med strösocker, gav mig det i ett glas och med en gaffel vispade jag runt i det tills det var en god och knastrig gegga att slicka i sig. Undra på att jag blev glad! Av allt det sockret!

Sedan blev jag säkert trött. Och jag kan minnas än idag hur det kändes när Tant Våffla satt bredvid mig på en stol när jag skulle vila middag. Hur det kändes när hon strök mig längs med ryggen med sin mjuka hand så där härligt så att man blir jättesömnig. Och hur hon nynnade när hon strök mig längs med ryggen tills jag somnade.

Jag önskar att Tant Våffla skrattar i sin himmel. Hon fick leva länge här på jorden och jag uppvaktade henne med en blomma på hennes 90-årsdag för många, många år sedan. Hon skrattade fortfarande lika ofta, högt och glatt som när jag var liten. Och brydde sig inte det minsta om att andra tyckte att det var lite väl ofta, högt och länge.

1:a maj för mig är trädgårdsarbete

Jag har aldrig gått i något demonstrationståg vid 1:a maj. För mig har 1:a maj alltid förknippats med att dra igång trädgårdsarbetet. I mina hemtrakter för kanske 15-20 år sedan gjorde man absolut ingenting i trädgården eller kolonilotten före just 1:a maj. Visst, beskärning gjorde man och man kunde småstäda lite.

Men 1:a maj började det på allvar. Då ansåg man att jorden hade "rett sig". Den var klar att börja bearbeta för att sedan så i och att plantera. Både blommor och grönsaker.

Jag har varit en entusiastisk trädgårdsodlare tills ryggen bromsade upp min entusiasm. Nu har jag fått lära mig ett annat sätt att arbeta i trädgården. Att ta många pauser. Att variera mig i det jag gör. Att jobba där inte av tvång, utan av lust och längtan.

Den här våren har jag inte så stor plätt att ta hand om, eftersom vi dränerat om kring vårt hus. Men jag har hela mitt grönsaksland kvar. Där finns numera inte bara grönsaker utan också en del perenner att ta hand om. Det är rabarber på gång där och jag har sett att gräslöken kan jag redan plocka av.

Det är en gåva att ha en liten jordplätt att vårda, tycker jag. Jag älskar verkligen att vara i, arbeta med och försöka tillföra min trädgård något varje år.

Och precis vartenda år, så blir det inte ett dugg som jag har tänkt mig. Min trädgård överraskar mig. Och det är nog den allra, allra största anledningen till att jag älskar den som jag gör. Oförutsägbarheten. Min trädgård är nästan totalt utanför min kontroll. Den gör som den vill, inte som jag vill. Min älskade, älskade bit jord på detta stora jordklot.

Maskroskvinnans Vårtal

Jag kom på att jag har ju möjligheten att få förverkliga en dröm idag. Jag kan hålla ett vårtal här i min blogg. Så det tänker jag göra nu.

Vårtal ska det finnas en mening i, något viktigt att förmedla, känner jag. Det viktigaste jag vill säga till den som läser mitt vårtal är att älska. Att sätta kärleken främst. Vem eller vad det än är du älskar, så älska...

Älska din katt, din soptunna, din man, ditt barn, din lärare, din granne, din dammsugare, din trädgård, himlen och solen och månen. Älska...

Och när du älskar någon eller något, visa det!

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar genom att berätta det.

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar genom att ge bort en present eller en blomma.

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar genom att hjälpa den du älskar med något.

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar genom att ge den du älskar en kram eller en kyss.

Du kanske är en sådan människa som visar att du älskar någon genom att umgås med den du älskar.

Hur du än gör...

Älska...

Visa världen din kärlek!

Det är det viktigaste vi kan göra för varandra här i världen.

Börja våren med att visa världen att du älskar redan här och nu!

Det kan aldrig någonsin bli för mycket kärlek här i världen.

Beautiful Blogger Award

Jag har fått en Beautiful Blogger Award från Gunilla och jag tackar dig för det, Gunilla. Det var ju du som lärde mig det här med att länka i bloggar en gång i tiden. Och nu får jag repetera det igen så att det sitter ordentligt.

Det jag nu ska göra är att ge Awarden vidare till sju andra bloggare och länka till dem. Sedan ska jag berätta sju saker om mig själv här i min egen blogg.

De jag skickar Awarden till är en del nya bloggvänner på Blogspot och en del bloggvänner som jag känt en längre tid på Passagen. En härlig blandning, tycker jag själv, av personliga bloggare.

Annikas brygga

Välkommen till Lilla Huset

Yogaquinna

Gudinnerummet

Vägen mot en diagnos

Carolas Funderingar

Recurven Hood

Det är så klart helt upp till var och en vad man vill göra med sin Award. Inga som helst förpliktelser.

Sju saker om mig själv:

1. Jag är inte särskilt förtjust i att laga mat nu för tiden. Fast efterrätter gillar jag att göra och att garnera smörgåstårtor och bakverk.

2. Jag är naturälskare.

3. Jag är en hängiven yogautövare fast just nu en lat sådan.

4. Att meditera har blivit en livsstil för mig.

5. Jag strävar efter att leva i nuet utan att glömma mina erfarenheter i livet.

6. Jag gillar chokladpraliner.

7. Jag finns på Facebook och gillar faktiskt att vara där, till min egen stora förvåning. Den som vill är välkommen att bli min vän där.

Jag önskar alla en riktigt härlig Valborgshelg!

Valborgsmässoafton för mig

När jag var liten skulle man ha en ny vårkappa på Valborgsmässoafton. Sedan skulle man stå stilla bredvid sin familj och lyssna på vårtal och vårsånger huttrandes i kylan och fullt med spring i benen. Efter evighetslänge tände man brasan. Mina ben fick springa fritt. Fast inte alltför nära elden, för mamma var rädd att jag skulle fatta eld då.

Jag kan känna doften och värmen från elden och höra hur vi ungar skrattade och ropade när vi sprang där, runt valborgsmässoelden. Jag var lycklig! I min nya vårkappa med en förstamajblomma på bröstet. Och fullt av spring i mina ben.

När jag blev förälder ville jag att mina barn också skulle få härliga minnen från Valborgsmässoafton. Där jag bor firar man Valborg alldeles intill sjön och det är scouterna som organiserar firandet. Det är en stor brasa. När det blir skymning, kommer tre scouter i kanot glidandes över från andra sidan sjön och de har facklor i sina händer. Sedan vandrar de från sjökanten upp till brasan och tänder den. Det är mycket stämningsfullt.

Man har gått ur huse och står samlade uppe på en stor kulle med fin utsikt över alltsammans. Barnen behöver sällan stå stilla intill sin familj med spring i benen, utan får springa fritt omkring fulla av glädje. En del har majblommor på jackan. Sällan ser jag nya vårkappor.

Sedan blir det vårtal, vårsånger, kokt korv med bröd, lotterier och till sist ett fantastiskt vackert fyrverkeri som speglar sig i den lilla sjön.

Det här är en av de två största händelserna i det samhälle där jag bor under hela året. Det är en av de två dagar på året som jag ser vilka som egentligen bor här. Där jag bor är som en sovstad till Jönköping, så normalt ser man inte att här bor så många. Antingen är de på väg till eller från sina jobb, eller så är de hemma. Men den här kvällen, då häpnar man när man går ut. Oj då, brukar jag tänka. Bor det verkligen så många människor här?

Min äldsta dotter har varit engagerad i firandet vid Valborg som scout i kanske tio år. I år är första gången hon inte är hemma. Det känns konstigt och ovant. Jag har nästan inte lust att gå dit i år. Jag kommer att sakna henne så mycket. Förra året var hon en av dem som kom glidandes i kanot: Hon fick tända brasan med sin fackla som hon höll i sina varma händer. Nu är hon i Brighton.

Men jag vet att hon gillar att vi gynnar scoutföreningen i samhället. Den gör stor nytta för alla barn och unga här. Så jag gissar, att när det blir kväll, då står jag där. I min gamla vinterkappa. Med spring i benen. Alldeles stilla bland de vuxna. Och ser på när man tänder valborgsmässoelden.

Sedan köper jag min korv med bröd, köper lotter och vinner mjölkchoklad. Skänker pengar till fyrverkeriet. Får nackspärr av att titta på fyrverkeriet. Och tänker, att nästa år är hon säkert med oss och firar här hemma igen. Och är lycklig för att hon har det bra där hon är och för att de jag älskar allra mest här i världen lever.