Midsommardans på Östra Stranden

Jag och mina kompisar lyckades till sist tjata oss till att få åka till Östra Stranden i Halmstad på midsommardans. Det var inte lätt, men vi var envisa. Det var ju på Östra Stranden man skulle vara när man var tonåring och det var midsommarafton.

Glada över vårt tjats seger över de vuxnas förstånd, klädde vi oss fina, sminkade oss och jag hade en vit blus med korta puffärmar och en blå kjol på mig och kilklacksskor. Här skulle det dansas!

"Ring bara om ni vill bli hämtade", sa de vuxna som skjutsade oss.

Som om att vi skulle vilja bli hämtade. Nä, nä... inte på väldigt länge i alla fall. Kanske framåt gryningen eller så.

Det var fler än vi som var på Östra Stranden den här midsommaraftonen. Där var minst sagt trängsel. Först gav vi oss iväg till campingen för att kolla läget och för att se om vi stötte på några vänner. Jo. Där fanns både vänner och släktingar. Men de låg redan däckade i solskenet utanför sina små tält. Så dem var det inte stor idé att gå fram och hälsa på. Själva var vi spik nyktra, vi brukade vara det, jag och mina kompisar. Vi gillade att dansa och då ville man vara nykter.

Det kändes lite märkligt att se alla de där fulla människorna på campingen. Jag var kanske femton år och hade aldrig sett så många sådana campinggäster som det var på Östra Stranden på midsommarafton. Inte i ett sådant tillstånd. Så med viss lättnad sökte vi oss bort från campingplatsen mot dansplatsen. Det blev allt mer trängsel ju närmre vi kom huset där det skulle vara dans med bra dansband. Väl där fick vi tränga oss fram. Och där stank av sprit... inte en nykter eller ens halvnykter karl att dansa med så långt ögat kunde se. Vilken besvikelse... Och jag som hade sån lust att dansa...

Vi gav oss ut i friska luften igen... ja, frisk och frisk. Det stank sprit i friska luften också... sprit och spyor... men vi fick i alla fall luft, det var lite mindre trängsel därute. Och midsommarnatten sänkte sig och havet kluckade som alla andra nätter och sanden var varm och människorna skrek som fiskmåsarna och det var ett fasligt liv.

Plötsligt hörde vi polissirener. Ambulanssirener. Och det var inte en eller två bilar utan många poliser och ambulanser och folk såg rädda ut och man pratade mycket och ropade på varandra och vi förstod inte vad som hände. Inte mer än att nu var det nog, snöpligt nog, så att vi faktiskt ville åka hem. Bort från Östra Stranden fast det var midsommarafton och allt.

Vi tog oss till en telefonkiosk (det här hände sig vid den tiden när mobiltelefonen ännu inte var uppfunnen) och ringde de snälla vuxna som hade lovat att hämta oss när vi ville det. Och SOM vi ville det just nu... vi bara LÄNGTADE efter att få bli hämtade... och de snälla vuxna hade hållit sig nyktra så efter en dryg halvtimma, så var de där och vi kunde kliva in i den trygga bilen och åka hem till tältet i deras trädgård och krypa ned och somna i våra sovsäckar.

Morgonen efter fick vi veta att det varit slagsmål mellan raggare och narkomaner på Östra Stranden och att en man blivit knivhuggen till döds den där otäcka stunden när vi var där, på Östra Stranden i Halmstad. Jag minns att jag mådde illa när jag fick höra det. Och det var inte på grund av baksmälla.

Små tonåringar ska vara på trygga ställen när det är midsommarafton, tycker jag. Även om de tjatar om att få göra annat. Och om de nu är väldigt envisa och tjatar så mycket att man som vuxen ger efter, så tycker jag att man som vuxen ska hålla sig nykter för att kunna hämta hem sina tonåringar på midsommarafton. Särskilt, särskilt en sådan här midsommarafton som det är idag. Med strålande midsommarväder.

Ta väl hand om er, alla unga och även ni inte fullt så unga! Så att ni kan känna och uppleva allt det vackra som är midsommar. Och inte är så bedövade att ni missar sommarens allra, allra bästa karamell; midsommarafton.

Pangstart på semestern!

Pangstart! På min semester. Vakna till molnfri blå himmel, strålande solsken och flaggvimplar som hänger rakt ned. Vinden finns inte idag. Inte hos mig. Den har blåst iväg någon annanstans.

Jag tog med mig frukosten ut i den blommande sommaren och matade både mig själv och småfåglarna med bröd. Till småfåglarnas stora glädje. De var inte blyga inte. De gick så nära mina fötter som det gick, för att ta sig en liten brödsmula. Som små vänner där nere på marken.

Morgontidningen har jag läst nu. Det går snabbt att läsa Jönköpings-Posten på sommaren. Det brukar alltid gå snabbt att göra det. Men på sommaren går det särskilt snabbt. Dagens Nyheter också. De blir bara tunnare och tunnare för varje sommardag som går, tidningarna. Och allt är som det ska vara. Det finns så mycket annat att göra nu än att läsa dagstidningar. Som att mata fåglar, till exempel. Eller lyfta ansiktet mot solen.

Nu ska jag göra precis det som jag har lust att göra... och ingenting, ingenting annat. Länge, länge, länge...

Länge leve sommaren!  Hipp, hipp, hurra!!!
 

Brighton del 4

Efter ännu en natt på det vackra gamla hotellet med till exempel så här vackra blyinfattade fönster, blev det lite shopping igen. Leggingsen var ju så billiga! Till exempel. Och tonåringen ville shoppa lite till. Frukosten på hotellet fick vi i varsin brun påse som ställdes utanför dörren till hotellrummet klockan nio på morgonen. Påsen innehöll en croissantliknande bulle, en frukt, en energibar, en riktigt god ekologisk äppeljuice. Och så kunde man dricka té till om man ville det. Inte precis en stor frukostbuffé som hemma i Sverige, men den här frukosten var ändå mycket bättre än den vi fick varje morgon i London förra sommaren. 

Så här stod de bruna frukostpåsarna utanför dörrarna till hotellrummen varje morgon klockan nio. Det här är inte dörren till vårt hotellrum. Vi fotograferade den därför att vi tyckte att den var så vacker. Senare den här dagen skulle vi få vårt andra hotellrum. Sviten. Den som vi skulle haft från början. Men först lite shopping till... det dök upp roliga skyltar och affärer på vägen...

Vegetariska skor... jo, det fanns en hel affär full av snygga skor som såg ut att vara gjorda i skinn men som troligen var gjorda av något växtmaterial. Om nu inte det var så att de vegetariska skorna gick att äta förutom att promenera i. Kanske något för hunden att tugga på, vem vet.

Den här affären var väl knappast barntillåten. "Lust" hette den och innehöll "lustfyllda" saker för vuxna, så att säga. Jag tror att ni förstår vad jag menar utan att jag specificerar det närmare. Jag tyckte att huset var så roligt, att man hade målat väggen prickig. Jag blev glad av att titta på de där prickarna!

Brighton är för övrigt känd för att vara den mest hbt-vänliga staden i hela England.

Vi tog en shoppingrunda i stadsdelen North Laines också den här dagen. Där finns det inga affärskedjor. Däremot många vintageaffärer och "independent stores". Här fanns precis HUR mycket som helst att titta på! Förundras över och det var en mycket kreativ miljö med så många källor till inspiration.

Hattar... fanns det också gott om. Jag letade efter en ny sommarhatt, men hittade ingen. Och de var ganska så dyra, hattarna också. Så jag behöll min gamla solhatt.

Och här fanns det kläder så att man kunde klä upp sig inför fotbolls-VM om man ville det. Jag skippade den affären också. Nöjde mig med att fönstershoppa.

Efter shoppingen var det dags att byta hotellrum. Till den svit som vi skulle haft från början egentligen. Bättre sent än aldrig... ett vackert rum var det. Med varmröda väggar, speglar och konstverk i asiatisk stil. Trägolv och högt i tak. Vi fick plötsligt gott om plats. Och lika plötsligt slapp vi bergsklättringen uppför alla trapporna varje gång vi kom hem till hotellet. Sviten låg längst ned på hotellets entréplan. Med havsutsikt från de två höga vackra fönstren.

Snabbt iväg med buss till det hus där äldsta dottern bott under sin tid i Brighton. Ett typiskt engelskt hus, smalt och högt. Med en fin liten innergård. Det var så roligt att få se hur hon hade bott. Samtidigt svårt att ta in att hon verkligen hade bott där i flera månader och jag hade inte haft en aning om hur hon hade det där. Mer än att hon hade trivts. Det var trivsamt där.

Medan äldsta dottern packade ihop sina grejer och städade sitt rum, talade jag med hennes "landlord" (ägaren av huset). Det var ett så intressant samtal att tiden flög iväg. Han var forskare vid ett universitet i London och forskade i vad som är anledningen till att vissa företag grupperar sig med de företag de gör. Enligt honom var skälen desamma som i alla mänskliga sammanhang; tillit och att där finns en relation mellan företagen.

Sedan gled samtalsämnena iväg och han var nyfiken på Sverige, visste att vi levde så mycket hälsosammare här än i England. Jag berättade om våra gym och om Friskis & Svettis och han häpnade när jag berättade att det är relativt normalt i Sverige att man motionerar kanske 2-3 gånger i veckan, ibland mer. Tydligen en stor skillnad där mellan Sverige och England, enligt honom.

Det blev som sagt ett långt och intressant samtal på engelska. När det var klart och vi gav oss iväg igen, kände jag att mitt huvud hade fått det det tålde. Jag var trött. Men döttrarna var pigga. De ville gå på spökvandring i de gamla Lanes-kvarteren. Och så klart blev det så då. Men jag kan inte säga att jag orkade ta till mig berättelserna under spökvandringen. Jag hängde med, men mer var det inte. Men de övriga som var med hade roligt och tyckte att de fick veta många mystiska och spöklika historier. Sanna eller inte.

Mannen som guidade och berättade var mycket duktig och levde sig verkligen in i det han berättade om, så mycket förstod jag. Han stod på en stege när han berättade. Han hade med sig en gammal väska, ibland slet han fram en kniv ur den och en gång tog han fram en dödskalle och höll upp. Sedan öppnade han den och den innehöll massor av slickepinnar som modiga barn fick varsin av. Jag fick ingen...

Här står jag och försöker lyssna på de rysliga och fasansfulla berättelserna men jag har gett upp, jag orkar inte. Jag bara står där och tittar. Där körde jag över min gräns för vad jag klarade, den dagen. Det var gott att krypa ned i sängen på hotellrummet. Jag somnade som en klubbad säl den kvällen också. Och så länge som man sover så gör det inget att man blir övertrött. Då vaknar man med nya krafter nästa dag igen. Och det gjorde jag.

Vad som hände dagen efter den här dagen ska jag berätta nästa gång här i bloggen. Välkomna att läsa! Nu börjar det närma sig hemresan, men vi hann uppleva en hel del till innan vi var hemma i Sverige igen.

Brighton del 3

Vi shoppade och promenerade hela torsdagen i Brighton. Det var en njutning att vandra bland alla de vackra husen och att ofta samtidigt kunna se havet. Kläder var relativt billigt i Brighton och accessoarer var riktigt billigt. Så det blev både en klänning, en liten jacka, några toppar, tights och lite smycken som jag shoppade. Tights kunde man köpa för SEK 50-60:-/st. Billigt!

Nu blir det en hel del bilder på byggnader och annat. Den första bilden här i inlägget visar en nedsänkt liten trädgård alldeles intill vårt hotell. Bara så vacker! Där skulle jag gärna ha velat ta mig en liten fika. Tänk att sitta där och kika upp på människornas fötter och på himlen och molnen!

Det fanns dubbeldäckare i Brighton precis som i London. Det väntade jag mig inte. Brighton var en mycket kuperad stad till skillnad från London. Ibland när man gick på trottoaren och bussen kom nära lutade den så att man kände nästan som att den skulle välta. Men det gjorde de aldrig. Men snabbt körde chaufförerna sina bussar. Taxibilarna var de vackraste taxibilar jag någonsin sett. Helvita med havsturkosa ränder.

Lite skön engelsk humor andades den här skylten; "Brighton Up your Day!". Det var fullt av trevliga engelsmän överallt. Ett vänligt klimat att vara i, människor är så generösa med att säga små fina saker som "Have a nice day", "Thank you" och liknande att man blir glad bara av att höra de där små orden.

Här var det tårtor! En hel affär full med olika sorters tårtor. Just detta är bröllopstårtor. Jag tror att de är gjorde i någon sorts glasyr, men jag är inte helt säker.

Man blir hungrig av att promenera och shoppa. Vi pausade och åt smaskiga pastarätter på en gatuservering. Det fanns hur många serveringar, pubar, caféer och restauranger som helst. Jag åt en risotto Marinara som var fantastiskt god!

Proppmätta promenerade vi vidare genom trånga små smala gränder med massor av smyckesaffärer och antikaffärer. Kvarteren vi gick i hette Laine och husen där var ibland så gamla som från 1600-1700-talet. Just det här huset var jag bara tvungen att stanna till vid och be om att bli fotograferad framför. Färgen var ljuvlig!

Det var snart dags för England att spela match mot USA i fotbolls-VM. Uppladdningen var redan på gång i Brighton. Röd-vita flaggor lite överallt som det stod "Come on England" på. Till och med den här lille hunden, eller kanske snarare matten eller hussen, laddade inför fotbollsmatchen och hade klätt upp sig i en särskild supportertröja. Hundarna sprang omkring okopplade för det mesta i Brighton. Småbarnen, däremot, gick man omkring med i sele.

Väggen på det här gamla huset bestod av massor av stenar! En helt makalös skapelse, ett konstverk! Och det fanns mer än ett sådant gammalt hus i Brighton. Ett sätt att ta tillvara alla små stenar från den stenfyllda stranden, kanske. Bitar från havet som blir till en husvägg. Jag stod där och strök stenarna med min hand och tänkte på dem som byggt väggen, vilket jobb! En sådan vägg skulle jag vilja ha hemma, jag som älskar stenar. Jag får väl börja göra en. I liten skala.

En duva framför ett igensatt fönster. Vackra mönster! Det fanns hur många motiv som helst att fotografera.

Och sedan passerade vi en affär full med Cupcakes... och alla var mätta utom jag... jag blir aldrig så mätt att jag inte får plats med en Cupcake i magen. Det luktade så gott därinne i Cupcakesaffären! Jag kände mig som en liten unge när jag skulle försöka välja bland alla de vackert garnerade bakverken. Till sist bestämde jag mig för de här. En stor Cupcake till mig själv. Och tre små Baby-cupcakes (jo, de kallades så på riktigt), till de tre som var så proppmätta just då. Visst ÄR de vackra! Goda var de också. Min smakade vanilj.

Efter att ha vilat en stund på hotellet gick vi iväg mot stranden och piren. Så här vackra hus var det överallt. Välvda fönster på nästan vartenda hus. Atmosfären kändes lite som i Nice eller Cannes, tyckte jag. I ett något mindre format men ändå vissa likheter. Här och var stötte man på uteliggare, betydligt fler än man ser hemma i Jönköping. Det kändes. Det gjorde ont i kroppen att se. Jag och tonåringen gav dem slantar ibland och då fick vi så varma leenden tillbaka. Det är inte lätt att veta vad man ska göra när man möter uteliggare, känner jag. Men jag följde min magkänsla och delade med mig av det överflöd som jag faktiskt har. Åtminstone jämfört med det en uteliggare har.

Som sagt. I Brighton förberedde man sig på alla möjliga olika sätt inför fotbollsmatchen mot USA på lördagen. Flaggor överallt.

Stenstranden var vacker som en tavla. En lite märklig känsla att se alla de vackert runda slipade mjuka stenarna som fyllde denna så långa strand. Och en ännu märkligare känsla att vandra på stenarna. Jag plockade med mig två stenar hem. Och en snäcka.

Det har funnits två pirer i Brighton. Enligt taxichauffören ska den här ha varit den vackraste. Men den brann ned för några år sedan och nu är det bara ruinerna kvar. Som ett konstverk i sig, faktiskt, därute i vattnet.

Jag hann aldrig fatta vad som hände, men plötsligt i en liten uppförsbacke på stenstranden, så ramlade jag handlöst framlänges och låg där mitt bland stenarna. Det tog en stund innan jag var på fötter igen. För jag blev så full i skratt att jag nästan kiknade! Det är så himla gott att kunna skratta åt sig själv!

Så här glad blev jag av att ramla omkull! Det kanske jag skulle göra lite oftare... så som jag skrattade.

Framme vid Brighton Pier! Nu var vi hungriga. Vi tänkte köpa Fish & Chips, men beroende på något språkproblem blev det Korv & Chips i stället. Men strunt samma. Vi var så hungriga så vad som helst var gott just då. Hela tiden vi åt var vi övervakade av en stor fiskmås. Säkert lika hungrig som vad vi var.

Piren i Brighton byggdes år 1820. Den blev snabbt mycket populär att promenera på. Kändisar som Greta Garbo och Robbie Williams har vandrat på piren i Brighton. Och så jag då. Där finns ett nöjesfält längst ut på Piren, det var stängt när vi var där men känslan var härlig när man vandrade bland karuseller, åkattraktioner och roliga figurer av alla möjliga slag på den vackert upplysta piren. Spelhallen på piren var öppen och där fastnade vi en stund. Men lyckades tyvärr inte fånga några söta nallar eller vinna några spel. Jag har väl tur i kärlek i stället, tänker jag.

Plötsligt när vi gick där på Piren började man spela "Dancing Queen" med ABBA i högtalarna. Och jag började dansa de där inrepeterade dansstegen från gymnastiken under det sista året på gymnasiet. Tänk att de satt kvar i minnet, dansstegen! ABBA vann ju Melodifestivalen med Waterloo i just Brighton en gång i tiden. Och äldsta dottern berättade att ABBA är fortfarande stora i Brighton, man hör ofta ABBA-musik spelas där.

Nöjesfältet längst ut på piren var som sagt stängt den kvällen vi var där. Men det var vackert att se på ändå. Det vilar en särskild stämning över just ett stängt nöjesfält, tycker jag. Som en känsla av förväntan på alla barn som snart ska sitta där och skratta och skrika och hisna i de olika färgglada karusellerna och åkattraktionerna.

Fortsättning på min berättelse från Brighton följer en annan dag...

Brighton del 2

Det var en fin tågresa från Nässjö och milen skenade iväg ända tills strax före Lund när X2000 fick ett Pågatåg framför sig. Plötsligt tuggade tåget så mycket långsammare och det kändes gott i magen att veta att vi hade tidsmarginal vid Kastrup. För vad hjälper det att åka X2000 när det ligger ett Pågatåg framför?

På Öresundsbron lyckades X2000 nästan hämta igen förseningen så där gick det undan. Jag färdades i många olika hastigheter på min resa, tänker jag nu när jag skriver. Så märkligt hur jag anpassar mig hela tiden som människa efter hur fort jag far fram. Den olika rytmen som finns i rörelsen. Allt från de lugna fotstegen till flygplanets 855 km/timmen. Men där är jag inte än, inte i luften. Jag är fortfarande på marken.

Tåget kom rakt in i Kastrup så det var bara att ta rulltrappan upp så var vi där, mitt i incheckning och passkontroll och säkerhetskontroller. Det var folk där, mitt på dagen. Köer och trängsel. Men vi klarade oss igenom alltsammans och jag sprang inte iväg fast jag ville det inuti mig. Jag stod kvar och härdade ut genom panikattacken som försökte strypa mig. Så småningom lättade greppet om min strupe och jag kunde känna att det värsta hade lagt sig.

Sedan var det dags att vänta på själva flygturen. Tonåringen och jag kikade runt i affärerna på Kastrup. Men vi köpte inget. Jag åt ett laxsmörrebröd, jättegott! Inte kan man ha varit i Danmark utan att ha ätit ett smörrebröd. Inte jag i alla fall.

 

Hux flux, dags för påstigning i planet. Inte behövde jag gå i någon trappa utomhus för det, som den gången jag flög då på "stenåldern". Nu kunde jag gå i en lång korridor rakt in i Norwegian Airways flygplan och jag möttes av en leende flygvärdinna som pratade svenska. Det kändes tryggt att hon pratade svenska just i den stunden.

Jag slog mig ned i fåtöljen och avstod gärna fönsterplatsen åt min modiga tonåring. Även om jag satt närmast mittgången kunde jag ju kika ut på molnen om jag ville, kände jag.

Motorerna drog igång, flygplanet började rulla och jag tänkte att "ja, nu är det bara att hänga med, det går ju bra nästan jämt att flyga". Jag kände mig förvånansvärt lugn. Det handlar om tillit, att lita till att de som kör flygplanet kan sin sak.

En sak som är härlig när man avstått från något under en lång tid, eller kanske aldrig gjort det, och så äntligen gör det, det är att man får så starka upplevelser av det. Jag kände mig nästan som en barnunge för att jag skulle flyga. Allting var så spännande och jag förundrades över allt som hände därinne i flygplanet. Alla ljuden, känslorna när flygplanet steg upp i det blå, tryckkänslan. Säkerhetsbälte på och plötsligt kom det ned en liten TV-skärm från taket och den fick mig att skratta till.

Vi fick se en instruktionsvideo om hur vi skulle bete oss om det var risk för fara eller olycka. Videon var tecknad och visade en mamma och en liten pojke som tog på sig livvästar och kastade sig utför livräddningsrutschkanan. Och hela tiden log de stort! Det fick mig att skratta igen. Inte skulle jag klara att klä på mig livvästen lika leende som kvinnan i filmen. Fast man vet ju aldrig, kanske skulle jag det. Le, när jag kastade mig utför livräddningsrutschkanan. Som tur var behövde vi inte göra det. Flygningen gick bra.

Att vara där ovan molnen var mäktigt! Solen som lyste på molnen fick dem att se ut som en hoppborg av bomull och både jag och tonåringen fick lust att skutta runt där bland molnen. I fantasin, förstås. Helst inte i verkligheten.

 

 
 Tonåringen tog nästan alla bilder som jag visar i Brighton-inläggen, så hon förtjänar mer än väl att själv få vara med på bild här också, känner jag. Det var den första flygturen för henne och därför också en mycket speciell och stor händelse i hennes liv. Något som hon väntat på i nästan hela sitt liv, känns det som.

Knappt två timmar efter start närmade vi oss Gatwick och planet sjönk för att kunna landa. Det kändes. Ungefär som att åka berg- och dalbana för mig. Jag överlevde det också. Man överlever mer än man tror, som människa. Ju närmre vi kom jorden desto vackrare var det att titta ut. Tills flygplanet gjorde en sväng och en krängning. Då stirrade jag rakt fram en stund igen.

Landningen skötte piloten alldeles utmärkt, det var knappt att jag kände av när planet tog mark. Vi fick fatt i vårt bagage och sedan tog vi tåget till Brighton.

Järnvägsstationen i Brighton fick tonåringen att tänka på Harry Potter-filmerna. Där var vackert!

 
I skymningsljuset tog vi en taxi till vårt hotell. Vi fick veta att rummet vi hyrt skulle vi få vänta på två nätter eftersom toaletten var sönder där. Så vi fick knalla högst upp i den smala gamla trappan till ett helt annat rum än det vi hyrt. Rummet var mysigt, vackert målat med olika fåglar på väggarna, rosa matta på golvet och vackra, höga fönster.

Hotellet var från 1800-talet och tonåringen hoppades på att få se spöken. Det låg nära stranden och från ingången var det en så vacker utsikt över vattnet.

Min äldsta dotter kom till hotellet och vi kramade varandra länge! Hon strålade som solen själv och var så vacker och såg så lycklig ut att det värmde djupt, djupt inne i mig. Som jag längtat efter henne! Jag har jobbat och bloggat och kunnat hålla undan min längtan, nu var hon äntligen så nära mig igen att jag kunde se henne och ge henne en kram. Livet kändes komplett i denna stund!

Hon var pigg, äldsta dottern. Tonåringen också. Så det fick bli en kvällsrunda längs med stranden. Där satt folk och grillade och sjöng, spelade gitarr och pratade i små grupper här och var i mörkret. Där andades frid och glädje. Måsarna skrek och koltrastarna sjöng. Människorna var sommarklädda och medelåldern måste ha varit 25-30 år, kändes det som. Brighton kryllar av studenter i olika åldrar. Så jag kände mig som en av dem. Det är smittsamt att vara bland unga människor, man föryngras, tycker jag.

Hela den fantastiska stenstranden kantades av små caféer, pubar, butiker, matställen, hantverksaffärer, konstateljéer. Alltsammans var stängt just då på kvällen så det var en vilsam och vindstilla vandring längs med havet som vi avslutade dagen med.

Sedan var det dags att börja bergsklättringen upp till vårt hotellrum igen. Med mjölksyra i benen kröp jag ned under täcket och somnade direkt som en klubbad säl.