Första vårpromenaden med Mimmi?

Vårljus föll in genom mitt fönster idag. Därute sjönk snön ihop alltmer. Plötsligt kunde jag se gräset och mossan igen.

Jag kände hur det började spritta i mig. Vårkänslor som vaknar till liv. Hopp om liv som vänder åter.

Tog en vårpromenad med Mimmi. I vårvindar så friska.

Dags att börja leta vårtecken, tänker jag.

Tråkigare kan man ha det.

#Blogg 100

Sömnig dag

Ibland får jag bara sån lust att lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och sova, sova, sova.

Idag har jag känt mig sådan hela dagen.

Fast jag släpade mig upp i alla fall.

Kom iväg till hårfrisörskan och var där i tid klockan nio. Blev riktigt fin i håret, nyklippt och med ljusa slingor i det bruna håret. Vårfin. Bara att ta på mig lite färgglada vårkläder också i stället för yllekoftan som det känts som att jag bott i de senaste månaderna.

Lyckades fixa till spaghetti och falukorv tillsammans med yngsta dottern. Matlagning är annars något som jag blir väldigt trött av att hålla på med. Särskilt om det är många ingredienser och moment i matlagningen. Så, någon mästerkock har jag för tillfället inga planer på att bli. Ingen kan kunna allt och alla kan något. Jag är bra på att skriva. Bland annat.

Jobbade en timme med texter för Skrivklådan. Fast det kändes som att jag hade jobbat i tre timmar.

Och lyckades, tydligen, få till ett blogginlägg idag också. Att blogga känns som att vila för mig.

Heja mig!


#Blogg 100

Vräkningar av barn fortsätter i Sverige trots nolltolerans

2012 fick 569 barn i Sverige uppleva en vräkning. Siffrorna redovisas av Kronofogden varje år.

Det är några färre vräkningar av barn än 2011 men alldeles för många barn i ett så rikt land som Sverige.

Mitt hjärta gråter för de här barnen.

Hur kan det få ske?

Var finns de människor som ser de här barnen innan det är för sent?

Så länge det finns barn som vräks i Sverige, så länge finns det också fattiga barn här.

Miljöpartiet och Vänsterpartiet är de två partier som tycker att vräkningar av barn ska förbjudas i Sverige.


Se även:

 "Hem & Hyra"

"Barn i Sverige blir vräkta från sina hem"

Metro, "Trots nollvision blir barn vräkta"

DN, "Socialborgarrådet: Svårt att undvika att barn vräks

G-P, "2 631 barn vräkta"

Vårdrömmar

Idag lyckades jag sova ända till klockan åtta efter att ha somnat om klockan sex.

Det var härligt att vakna och upptäcka att det var ljust utanför mitt fönster.

För varje dag nu närmar vi oss våren allt mer.

Jag tänker på tussilago, snödroppar och scillor så ofta som jag kan.

Grönt gräs och skogslönnen som står i blom.

Njuter av att se snötäcket stilla sjunka ihop i mildvädret därute.

Och än har inte Vättern lagt sig.

Våren och värmen kommer att vinna över mörkret och kylan.

Det känns tryggt att veta.


#Blogg 100

Förlora - söka - finna igen

Jag läser i en bok om en kvinna som lever med livsfilosofin att livet består av att förlora, söka och finna igen. Gång på gång, som ett evigt kretslopp.

Förlora kärleken. Söka efter den. Finna den igen. Förlora den, söka, finna igen ...

Förlora självförtroendet. Söka efter det. Finna det igen. Förlora, söka, finna igen ...

Förlora hälsan. Söka efter den. Finna den igen. Förlora, söka, finna igen ...

Förlora någon man älskar som dör. Söka efter den. Finna den igen på något sätt i andra människor runt omkring. Förlora, söka, finna igen ...

Förlora glädjen. Söka efter den. Finna den igen ...

Förlora, söka, finna igen.

Det är en vacker tanke att se livet så, tycker jag.

Ett sätt att leva där man inte ger upp.

Ett liv med hopp och förväntan.

Ett sätt att leva där man söker nytt när man förlorat något som man haft.

Även om det inte blir exakt detsamma som man hade.

Det kommer alltid det som är nytt i livet.

När man minst anar det, hittar man en nyckel som öppnar en ny dörr till något som man längtat efter.

"Sök - och du ska finna".


# Blogg 100

Bob Hansson om vuxna hjältar

Underbare Bob Hansson om vikten av att se varandra, om vuxna hjältar och viktiga möten!

#Blogg 100

#Blogg 100 - Utmaningen

Idag har jag antagit utmaningen #Blogg 100.

Det innebär att jag kommer att publicera minst ett blogginlägg varje dag i hundra dagar.

Kort eller långt blogginlägg spelar ingen roll.

Syftet är att hitta tillbaka till bloggvärlden igen i allt annat brus som är i cyberrymden. Något som jag redan förut känt en allt starkare längtan efter.

Bloggvärlden är för mig en lugn värld jämfört med många av de andra världarna i cyberrymden. En värld som jag verkligen älskar från mitt hjärta. Annars skulle jag ju inte blogga så som jag gör. Jag ÄR en bloggare, en skrivande människa. Att dessutom kunna kommunicera med andra bloggare och läsa det de skriver förgyller mitt liv på många sätt.

Nu är det ju så att jag (nästan) bloggar minst ett inlägg varje dag redan.
Så den här utmaningen ska väl gå som en dans, tänker jag.

Eller hur?
 
 

Barn som lämnar boet

Någon gång inatt kommer min äldsta dotter hem från sitt halvår som Erasmus-student i Prag.

Just nu kan jag se på Internet att flyget hon reser med har kommit iväg på utsatt tid.

Det känns underbart att hon är på väg hem till Sverige igen. Härligt att få träffa varandra igen. Och lika underbart känns det att min dotter har förverkligat drömmen hon hade att studera utomlands igen. Att hon vågade leva sin dröm. Det är viktigt.

Att mina ungar lämnar boet och ibland kommer hem igen, känns som små mini-förlossningar. På ett sätt är det samma barn jag möter som reste iväg. Samtidigt har mitt vuxna barn utvecklats och mognat. Precis som jag under den tid som vi varit ifrån varandra. Därför är vi alltid två nya varelser som möter varandra. Om än också desamma som förut på samma gång.

Den där känslan att få ha sina barn nära efter att de varit borta länge, påminner mig alltid om när jag höll dem i min famn den allra första gången.

Påminner mig om vilket mirakel det är att jag fick bli mamma.

Dessutom två gånger i mitt liv.

Tacksam!

Newsmill publicerar min text om barnfattigdom

"Utmärkt text", skrev chefen på Newsmill TV4 till mig i ett mail sent igår kväll.

Mitt hjärta tog glädjeskutt.

Välkommen att läsa min text!

"Om att vara fattig som barn"  

Inlevelse en ödesfråga för människan

"Om vi människor kan leva oss in i en annan människas situation, hur hon/han har det oavsett vad. Och sedan ställa oss frågan om vi själva skulle kunna göra det som han/hon gjort under några omständigheter. Det är vad jag skulle vilja kalla en ödesfråga för hela mänskligheten".


(Sagt av en fängelsepräst i ett radioprogram för en tid sedan som svar på frågan om hur hon såg på att möta människor som begått grymma handlingar och ändå kunna samtala till dem som människa till människa utan att döma).