Ett år sedan mamma dog

Det har gått en vår, en sommar, en höst och snart en vinter nu sedan mamma dog. När jag tittar ut genom fönstret kan jag se henne hänga tvätt därute på torkvindan som hon brukade göra.

Vid den här tiden på året brukade mamma börja fråga efter om vi hade satt upp torkvindan än i trädgården.

"Nej, mamma, det är tjäle i jorden fortfarande", sa jag.

"Så synd", sa mamma. "Så synd. Jag längtar så mycket efter att få hänga tvätt där i trädgården".

Tittar jag lite åt höger genom mitt fönster ser jag de rimfrostklädda vinbärsbuskarna. Det var från dem jag bröt en gren av den svarta vinbärsbusken när mamma låg på sin dödsbädd, för att hon skulle få se bladen slå ut.

Jag minns hur hon njöt när hon kände doften från de nyutspruckna svarta vinbärsbladen. Hur jag strök bladen mellan mina fingrar och lät henne känna doften. Minns hennes glädje och förundran över allt hon kunde njuta av från livet ända in i döden. Om det nu var döden hon mötte. Det kändes inte så då.

Jag ser vinbärsbuskarna därute och jag ser från minnet mamma sitta där på den bruna träbänken hennes sista sommar. Hennes ryggtavla, hennes silvriga, lockiga, vackra hår när hon plockar vinbär medan jag går omkring och pysslar med annat i trädgården.

Ibland går jag fram till henne och säger att hon behöver inte plocka så många. Hon får plocka så många som hon vill. Fast hon behöver inte det.

"Tänk på att du kanske blir för trött", säger jag till henne.

Jag förstår inte hur mamma orkar plocka vinbär som hon gör. Bär efter bär efter bär, med sina små vackra händer. Hon ler när hon plockar vinbären.

"Ja, men, jag vill plocka vinbär", säger mamma leende till mig och tittar på mig med sina stora, klara, glada blå ögon. "Jag älskar att plocka vinbär".

När mamma reser sig från träbänken är alla vinbären avplockade från busken. Jag säger till mamma att hon får allesammans av mig när det är hon som har plockat dem. Fast mamma envisas med att jag ska ha hälften eftersom de vuxit i min trädgård.

Vi delar dem på hälften. Lägger dem i plastpåsar, sätter på etiketter med innehåll och datum och stoppar in hälften av dem i min frys. Hälften tar mamma med sig i en brun pilkorg när jag skjutsar hem henne i bilen. Hon är så lycklig när hon kan lägga påsarna med röda och svarta vinbär i sin frys. Vinbär som hon ska ha att äta när det blir vinter.

Fast den vintern som kommer kan mamma inte äta mycket längre. Hon får allt svårare att svälja.

Till sist får hon inte ens ned en enda droppe vatten.

Jag fuktar hennes läppar med vatten och mamma njuter av det.

"Vi gjorde så gott vi kunde".

Säger vi till varandra. Och ler.

Mamma kramar mig den allra sista gången i mitt liv. En lång, varm kram.

Sedan går hon in i en dimma dit jag inte riktigt når fram till henne längre.

Det är ett år sedan idag. Sedan min mamma dog.

Det känns inte alls så länge sedan. Det känns mer som att tiden har stannat för det som var jag och min mamma tillsammans. Nästan var jag än är. Nästan vart jag än går, har jag minnen från mig och mamma. Så många minnen. Ibland rinner tårarna när jag minns. För att jag saknar. Ibland ler jag. För att jag minns hur lyckliga vi var. Hur vi skrattade. Jag tänker inte på mamma hela tiden längre. Fast varje dag gör jag det.

Det känns högtidligt idag. Ett år ... Som något att fira.

En konstig känsla, för man brukar ju inte fira att det är ett år sedan någon dött. Fast jag känner lust att fira. Köpa de där rågkakorna som mamma älskade från konditoriet tvärs över gatan där mamma bodde. Köpa en Allas veckotidning och en bukett rosor till mamma. Ringa på dörren hemma hos mamma. Se henne öppna och höra henne säga mitt namn:

"Anna-Karin, åh Anna-Karin! Vilken överraskning! Så roligt, så glad jag blir att du hälsar på mig!".

Fast mamma bor inte där längre. Skulle jag ringa på den dörren, är där någon annan som öppnar den.

Mamma ... Du är i mitt hjärta. För evigt.

Idag ska jag åka till ditt vilorum på kyrkogården. Tända ljus och lägga en bukett rosa rosor där.

"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig". (Jacques Werup)

Tack för alla vackra minnen tillsammans med dig, mamma.

Jag älskar dig.

Nu går jag vidare i mitt liv. Ett steg i taget. Så som du också alltid gjorde.


Från hjärtat/
Anna-Karin

De som lyfter dig

"Surround yourself only with the people who are going to lift you higher".

(Oprah Winfrey)

Sprid ljus

 

"There are two ways of spreading light. To be the candle.
Or the mirror that reflects it."

(Edith Warton)

Överlevare

"I know about the bad things, but I look for the good things".

(Alice Herz-Sommer, 109 år, människa och överlevare från koncentrationsläger).

Intervju med mig i Jönköpings-Posten

 

I förra veckan blev jag till min förvåning uppringd av en journalist från Jönköpings-Posten. Hon skulle skriva en artikel om varför man skaffar sig husdjur och hade hittat till mig via min blogg.

Det var just hur hon hittat till mig som jag tyckte var märkligt och lite spännande.

Så många märkliga saker som har hänt mig sedan jag började blogga. Sådant som jag troligen aldrig fått uppleva annars. Någon gång kanske jag försöker att sammanfatta det i ett blogginlägg.

I artikeln idag står det om att Jönköpings län är ett av de län i Sverige där flest katter och hundar finns registrerade. Mer än var femte hushåll har ett husdjur. Jämfört med Stockholms län där färre än var tionde hushåll har hund eller katt.

I mitt hushåll finns både en katt, en hund och en dvärgvädurkanin. I artikeln svarar jag så här på frågan om min relation till husdjuren:

"Anna-Karin Mattsson bor i Barnarp och har en blogg där hon bland annat skriver om relationen till sina husdjur.

Hon menar att relationen till djur är viktig för människan. Hon tycker sällskapet med exempelvis katter kan vara en källa till glädje, kunskap om andra varelser och bra för hälsan. Hon tror att det är många sjukskrivna som ser fördelen med att ha husdjur.

- Att ha ett djur är kravlöst, säger Anna-Karin Mattsson.

Genom sin hund har hon lärt känna nya människor.

Varför det är många som skaffar husdjur i Jönköpings län kan Anna-Karin inte svara på, men för hennes del är det för att må bra.

- I Barnarp är det en massa folk som har djur, säger hon".


Källa: Jönköpings-Posten, 2013-03-12

Dvärgvädurkaninen är min yngsta dotters. Den är sju år idag och en riktig piggelinkanin.

Min dvärgpudel Mimmi är 1 1/2 år och är sällskap på mina promenader och framför TV:n med mera.

Min katt fyller tolv år på midsommarafton. Hon är lugnet självt. Sover nästan hela dagarna.

Nyklippt och 23 grader (plus)

Idag unnade jag mig en riktig njutaredag. Först åkte jag till frissan och klippte håret. Som bonus får jag massage i en massagestol när frissan tvättar håret på mig. Hur blir det bättre än så?

Efteråt åt jag lunch på stan på ett café.

När jag kom hem gick jag och Mimmi en långpromenad. Det blåste kallt.

Kontrasten var stor när jag satte mig i det inglasade uterummet efteråt.

Där var det 23 plusgrader och både jag, Mimmi och min katt njöt i solen.

Utanför kvittrade fåglarna för fullt.

När jag blundade kändes det som sommar.

Klar med skrivjobb

Idag har jag blivit klar med ett stort skrivjobb som jag jobbat med i mitt företag Skrivklådan!

Det är en så HÄRLIG känsla i mig just nu.

Heja mig!

I did it!

Dags att skriva fakturan!

Ofrihet vs frihet

Kanske behöver man uppleva ofrihet för att verkligen veta vad frihet är?


(Anna-Karin)

Har jag rätt att må bra?

 

Den här bildens text kan kännas självklar. Fast det är den inte. 

Den sätter igång massor av känslor och minnen i mig.

Minnen från en tid när jag var barn och knappast hade något av detta som bilden handlar om.

Jag mådde dåligt.

Om jag sa det jag tyckte, hände det att jag blev hånad eller nedtryckt.

Det ledde till att jag på många sätt tystnade.

Vem lyssnade på mig då?

Vem lyssnar på den som tystnat?

En period i mitt liv som ung fanns där ingen som lyssnade på mig, inte på det som fanns där inuti mig.

Trygg kände jag mig knappast när vi fick lämna mitt barndomshem, när vi blev vräkta eller när jag blev akut fosterhemsplacerad på obestämd tid utan att ens ha blivit informerad om det i förväg. Jag var tretton år den gången.

Inte heller kände jag mig trygg när min mamma var svårt sjuk och periodvis inlagd och min pappa var i fängelse. Och min lillebror och jag fick bo i olika familjer. Jag visste inte under den tiden var mitt hem var. Jag var en tillfälligt inneboende där människorna visserligen gav mig mat och tak över huvudet, fast där jag ändå inte hörde hemma.

"Att älska vem jag vill ...", ja, det gjorde jag, i mitt hjärta. Jag älskade min pappa och ville bo hos honom. Fast min mamma förbjöd mig det. Släktingar talade illa om honom så att jag hörde det. Om han ringde till mig vågade jag inte uttrycka min kärlek till honom eftersom där var andra som lyssnade när jag pratade med honom och gav mig arga blickar under samtalet. Jag var tyst, avståndstagande mot honom fast att jag älskade min pappa mest av allt.

Rätten att vara stolt över den jag är, har jag jobbat mig till genom självreflektion och också genom att fundera kring människors beteenden i olika situationer.

Jag önskar att alla barn och vuxna en dag har rätten till det som bilden handlar om och också får uppleva det.

Sann kärlek.

Om frihet

 

Jag har upptäckt hur viktigt det är med känslan av frihet för mig som människa. Känner jag mig "instängd" av olika skäl, ger det mig ångest och starka olustkänslor.

Jag är en gång född fri och vill så vara.

Vad är då frihet?

För mig är frihet bland annat att få uttrycka mig fritt utan att bli hånad, förminskad, förlöjligad eller bestraffad. 

Frihet är att drömma.

Frihet är att känna att jag är ekonomiskt självständig med den inkomst jag har. 

Frihet är frihet från "måsten". Både utifrån och inifrån mig själv. 

Frihet är sann kärlek för mig. 

Frihet är att känna mig trygg i att jag kan vara den jag är. 

Frihet är också ansvar. Både för mig själv och andra.

Frihet är att känna att jag kan göra allt det jag vill göra som inte skadar någon annan.

Vad är frihet för dig?