Idag ska jag fira min yngsta dotter som fyller 21 år. Under det senaste året har hon skaffat sig två jobb, flyttat hemifrån med mera, med mera.
Kortfattat har hon börjat sitt vuxenliv på allvar.
Jag önskar henne all lycka på sin födelsedag och alla andra dagar i hennes liv. Och kraft de dagar i livet som hon kanske behöver det.
Hon är en underbar människa som jag är så stolt över att få vara mamma till.
Tack för allt du lärt mig om mig själv, om dig och om vad det är att vara människa, min för evigt älskade, varma, vackra dotter.
Här är några rader ur ett längre inlägg där jag bland annat skrivit om min dotters födelse. Idag både njuter jag av nuet, känner tacksamhet över åren som gått och minns också den där speciella dagen i mitt liv för 21 år sedan när jag fick föda fram ett barn den andra gången i mitt liv. En av de mest lyckliga dagarna i mitt liv.
ATT FÖDA ETT BARN
Det första den lilla gjorde i världen, efter att ha tagit sina första
andetag, var att bajsa på min mage. Så gjorde hon sin entré. Så trött
var hon ... efter att ha varit nära att kvävas till döds inuti mig för
varje millimeter som min kropp drev ut henne.
Med navelsträngen flera varv kring sin lilla hals, var hon nära att dö
innan hon ens dragit sitt första andetag. Den skickliga barnmorskan
klippte av navelsträngen medan den lilla fortfarande var kvar i min
mage.
Allt slutade lyckligt. Fast vi var trötta, både den lilla och jag,
efteråt. Vi fick eget rum för att hämta kraft efter förlossningen.
Ungefär samtidigt som jag födde dottern dog min älskade farmor. Hon hade
väntat mycket på att jag skulle föda hennes barnbarnsbarn. En av de
sista frågorna hon ställde i sitt liv handlade om mig, om jag hade fött
än.
Nu var det två barn i huset. För det allra mesta till första dotterns
stora lycka.
Och jag ... som redan trodde att jag upplevt den största
lyckan, fick uppleva en ännu större lycka.
Att få ett barn till.
Jag var
så lycklig som en människa kan bli. Om än trött.