Älskade Mårbackapelargon

I helgen fick jag tag i fina Mårbackapelargoner till köket. Det var ett riktigt bra pris. Mårbackapelargonen är ju annars ofta betydligt dyrare att köpa än andra pelargoner.

Nu tänker jag ta väl hand om de här pelargonerna. Övervintra dem. Det är ju en av de stora fördelarna med pelargoner, att man kan ha dem år efter år. Så småningom brukar de kännas som fina vänner för mig.

Mårbackapelargonen ska ha funnits ända sedan 1870. Minst.

Tala om klassiker till blomma!



#Blogg100 - Dag 67

Mer än en vän

Den där handen som fanns där och strök bort mina tårar fast att de inte ens hunnit börjat rinna. Armarna som höll varsamt om mig när jag kände mig liten och trött.

De där orden som fick mig att känna att den andra människan förstod mig själv bättre än jag ens själv gjorde. Som lärde mig så mycket om mig själv. Som fick mig att växa, blomma, skratta ...

Fick mig att känna mig så sedd, så lyssnad till som aldrig förut.

Alla de gångerna samma tanke möttes ur två olika munnar. Min och den andres. Samtidigt.

Som att själarna talade till varandra. Som en enda själ.

Alla skratten vi delat. Oräkneliga.

Magiska stunder av stark igenkänning i en annan människa.

Så tacksam för dessa möten i mitt liv.

Vartendaste ett av dem.

Vill aldrig att de ska ta slut.



#Blogg100 - Dag 66

Jag har haft svåra år med Reinfeldt och Alliansen

Newsmill finns tyvärr inte längre på Internet. Det tycker jag är synd särskilt ett valår som i år. Innan Newsmill försvann fick jag sex artiklar publicerade där. Det är jag mycket stolt över. Jag är stolt över det jag skrivit. 

Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.

Här är den tredje artikeln som jag fick publicerad hos Newsmill. 
 

Jag har haft svåra år med Reinfeldt och alliansen

Sjukskriven: Hur ska jag överleva till nästa val, frågar jag mig allt oftare som långtidssjukskriven sedan Fredrik Reinfeldt fick makten i Sverige för sex år sedan. Pressen på mig från Försäkringskassan med tätare utredningar och utförsäkring och ännu en utförsäkring på gång kring jul, har gjort mig sjukare än på länge. 

Om författaren: 

Jag är sjukskriven för stressrelaterad ohälsa sedan tretton år. Har långsamt tagit mig tillbaka till en arbetsförmåga på 25 % och startade eget som frilansjournalist för två år sedan.

Idag läser Fredrik Reinfeldt upp sin sjunde regeringsförklaring vid riksdagens öppnande.

"Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt" står det i Aftonbladet. Det tror jag att nästan alla arbetslösa, sjukskrivna, hemlösa, utförsäkrade, unga som söker jobb och barn och unga i skolan, med flera, kan skriva under på.

För min egen del har Alliansens politik med Fredrik Reinfeldt i spetsen, inneburit att jag varje år i stället för vartannat år, trots tretton långa år som sjukskriven av samma läkare, får redovisa detaljerat tillsammans med min läkare varför jag är sjuk till Försäkringskassan.

Jag hinner inte hämta andan mellan gångerna, jag hinner inte få ner stresshormonerna i min kropp förrän det är dags för en ny genomgång av mig. Jag får aldrig chansen att läka från min stressrelaterade ohälsa på det sättet. "Hur ska människor som blivit sjuka av stress kunna bli friska genom att pressas ännu mer?", skulle jag vilja fråga Fredrik Reinfeldt. Fast jag undrar om han överhuvudtaget har viljan att lyssna med sitt hjärta.

Jag känner mig inte betrodd, jag känner mig kränkt som människa av att gång på gång behöva redovisa det som är konstaterat av så många olika läkare, specialister och utredningar sedan många år tillbaka. För att inte tala om vilken sorg och vilka plågsamma minnen som det rör upp inuti mig att gå igenom min sjukdomshistoria gång på gång. I stället för att kunna lägga den tiden och kraften på något positivt för min hälsa och mitt psykiska välbefinnande.

Jag har också sedan Alliansen kommit till makten blivit utförsäkrad för första gången i mitt liv. Det innebar att jag i stället för att hämta kraft förra sommaren så som jag brukar göra, fick gå till Arbetsförmedlingen och pressas ännu mer, där man efter utredningen endast konstaterade det som redan konstaterats ett par år tidigare; att jag är arbetsför till 25 % och inte mer.

Just nu går jag och väntar på besked om min ansökan om permanent sjukersättning till 75 % kommer att bli beviljad eller ej från Försäkringskassan. Jag har blivit lovad av min handläggare att få besked under september månad. Varje morgon när jag går till brevlådan känner jag hur ont jag får i magen och jag blir illamående. Ovissheten är det mest stressande. Den 28 september får jag inte längre någon ersättning från Försäkringskassan. För varje dag som går kommer den tidpunkten närmre.

Till jul väntar en ny utförsäkring på mig. Om nu inte min ansökan om permanent sjukersättning blir beviljad.

Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt. Det är helt enkelt sex år för mycket. I alla fall för en redan sönderstressad själ som min. Det är inte bara jag och andra i min situation som påverkas negativt. Också omgivningen kring den som är sjukskriven påverkas negativt och tappar ofta kraft. Relationer tar stryk.

Jag vill se en ny politik i Sverige. Jag vill se ett samhälle där det finns medkänsla, medmänsklighet, solidaritet och empati.

Allra helst vill jag se det före nästa val.

Varje dag trasas människor sönder allt mer genom Fredrik Reinfeldts inhumana politik.

Vi människor är värda något så mycket bättre


Anna-Karin Mattsson


(Artikel ur Newsmill, publicerad: 2012-09-18 14:09, uppdaterad: 2012-10-22 11:10) 



Aktuella lästips:

"Allt fler utförsäkrade hotar med självmord" (Arbetet) 

"Korsriddaren Kjöller fortsätter hårdvinkla" (LO-bloggen) 



#Blogg100 - Dag 65 

"Pengar, vänner och psykiska problem" - ett projekt i Karlskrona

HÄR kan du läsa en mycket intressant artikel, "Experimentet". Den handlar om ett pågående projekt i Karlskrona där man ger 500 kronor varje månad till en sjukskriven människa med svår psykiatrisk diagnos. Pengarna ska användas till att roa sig med något.

Det forskarna vill se är om de extra pengarna betyder något för själens läkning och för människans mående i allmänhet.

Om det rent av är så att lite mer pengar ger större läkning och bättre livskvalitet än alla de mediciner som skrivs ut till de här patienterna. Pengar har ju också färre biverkningar än läkemedel.  

Det man kan se idag är att de här extra 500 kronorna gör att de sjuka blir mer sociala eftersom de fått råd att bjuda hem en vän eller ta en fika med någon på stan. De börjar kanske med en hobby. Eller som en av deltagarna som för sina första 500 kronor köpte sig ett par löparskor och började motionera vilket snabbt gav flera positiva effekter för hennes mående och en känsla av att vara som en av de andra. 

Det är rörande att läsa om hur en för de flesta av oss liten summa pengar kan betyda så mycket för en människa i Sverige. Det säger oss något om hur fattigt många människor i Sverige har det idag.

Är pyskisk ohälsa egentligen ekonomisk fattigdom? Ja, ibland undrar jag. Både med tanke på det jag läser om här och det mina egna erfarenheter genom livet säger mig.

Mycket intressant, spännande och tänkvärt, tycker jag. Också hoppfullt. Det finns något vi kan göra för att få människor att må bättre. Det är enkelt och det handlar om fördelning av pengar. Ta från de rika för att ge till de som har det sämst ekonomiskt. Solidaritet. Målet är hälsa för så många människor som möjligt.

Projektet är pågående vill jag poängtera. Alltså finns där bara början till svar så här långt.

Här ett citat ur artikeln:

"Den stora frågan är om vi i framtiden kommer att försöka medicinera bort konsekvenserna av fattigdom. Kommer det att betraktas som en sjukdom att inte ha något jobb? Ska man äta tabletter för det?”

Tanken låter som hämtad ur en sci-fi-dystopi. Men den är kanske bara den logiska slutpunkten för en av vår tids stora politiska berättelser.

Den som brukar kallas för arbetslinjen och handlar om samhällets olika människotyper."
 

 
#Blogg100

Låg inkomst och psykisk ohälsa har samband

Ibland dyker jag på så intressanta saker i cyberrymden.

Här är ett klipp som jag starkt rekommenderar att lyssna på:

UR Samtiden - Vuxna och psykisk hälsa 2014 

Det handlar om sambandet mellan låg inkomst och psykisk ohälsa.



Helst av allt önskar jag att Arbetslinjens företrädare tänkte till kring de här sambanden. De politiker som så hårt försämrat ekonomin för inte minst sjuka människor de senaste åren.Sedan frågar de sig och gör utredningar om varför den psykiska ohälsan ökar i vår tid.

Jag har mina egna erfarenheter genom ett ganska långt liv nu där jag sett vad låg och otrygg inkomst gör med människor. Det handlar inte bara om mig själv.

Alla människor mår bra av att ha en trygg basal inkomst. Det skapar ett samhälle där människor mår bra både fysiskt och psykiskt. Ett samhälle där människor blir kreativa, mer sociala och också gladare.



#Blogg100

Värnamo Sveriges Holland?

Igår skjutsade vi vår äldsta dotter tillbaka till Värnamo efter ett kort besök här hemma. I Värnamo blommade det de allra vackraste tulpaner i varenda gathörn kändes det som. Kommunen måste satsat stort på tulpanlökar.

Där var vita och röda tillsammans. Vackert!

Mängder av vita tulpaner tillsammans.

Rosa och rosavita.

Alla otroligt vackra.

Jag kunde inte låta bli att ta kort på en plantering vid gamla välkända Sten Stures korvkiosk innan jag lämnade min lilla barndomsstad.

Idag är det frost på marken och någon minusgrad hos mig.

Fast snart värmer solen och smälter det frusna.



#Blogg100 - Dag 64

Kyrkklockorna ringer i Jönköping första maj

Idag ringer kyrkklockorna i Jönköping som de genom tiderna gjort i tider av kris. Senast de ringde var 1939 när andra världskriget bröt ut.

Anledningen är de mörka krafter som demonstrerar i min stad idag. Tusentals människor samlades under förmiddagen kring Sofiakyrkan för en gudstjänst utomhus och för att manifestera människors lika värde. Man avslutade med att tillsammans sjunga "Jesus älskar alla barnen".

Jag skickar en önskan och bön genom rymden att det som nu sker i Jönköping kommer att ske med värdighet och utan våld. Alla människor är lika mycket värda. Vi är alla ett.

Jag önskar kärlek till dem som känner hat.

Frid till dem som känner rädsla.



Se även: Livesändning, Jönköpings-Posten

#Blogg100

Sköna maj välkommen - från en tid som flytt

När jag var liten klädde vi oss riktigt fina Valborgsmässoafton. Allra helst skulle man ha på sig en ny kappa eller rock. Till och med min lillebror hade en ny liten rock på sig. Mamma och jag hade finkappa och hatt. Pappa kostym och rock och tjusig hatt.

Vi promenerade tillsammans från vår gula tegelvilla på Villagatan till den gamla vackra röda skolan i trä som sedan länge inte finns kvar i det lilla samhället. Skolan som mamma gått i när hon var liten. På den tiden när läraren fortfarande agade barnen. Alldeles särskilt de barnen som var fattiga. Och aldrig någonsin det barn som hade rika föräldrar.

Skolan som jag gick i då, på den tiden när jag var liten. Där min allra första fröken var gift med prästen i samhället och var så snäll mot alla barnen i min klass. Hon som gav mig en ask med bokstäver att lägga ord med medan de andra barnen fick lära sig läsa. Eftersom jag redan kunde läsa när jag började skolan. Den där asken med bokstäver som jag tyckte var så urtråkig. Fast jag satt där i bänken och la mina ord under lektionen i alla fall under säkert ett helt skolår. Jag var en mycket lydig skolflicka.

På skolgården Valborgsmässoafton på den tiden samlades allt folket mitt framför skolan. Vi stod familjevis och tittade mot skoltrappan där kören stod. Alldeles stilla skulle man stå under vårsångerna. Det var inte lätt när man var en liten flicka som jag med mycket spring i mina ben. Fast stilla stod jag. Kanske kliade jag mig lite på det ena strumbyxklädda benet med mina finskor ibland. Fast inget mera. Respekt kanske det var man fick lära sig då. Eller så härmade man bara sin mamma och pappa. Man lärde sig hur man skulle vara och så löd man. Krångligare var det inte. Fast inuti mig kliade det av lust att springa. Frös gjorde jag ofta på Valborgsmässoafton där på skolgården.

Efter vårtal och vårsånger tändes den stora majbrasan intill skolbyggnaden. Mamma var orolig att jag och min lillebror skulle springa för nära den. Hon sa till oss många gånger att inte springa för nära. Fast springa fick vi. Och som vi sprang tillsammans med alla de andra barnen. Som nyss frisläppta kalvar på grönbete, runt, runt, runt den stora elden som värmde hela oss eller om det nu var allt springet som värmde och jag glömde hur jag hade frusit om mina strumpbyxklädda ben förut när jag stått stilla och lyssnat på vårsångerna och hurrat in våren.

Nu var det äntligen vår på riktigt.

Hurra! Hurra! Hurra! Hurra!



#Blogg100 - Dag 63

Hjärnvänliga arbetsmiljöer ett måste för vår överlevnad

Den dagen vi alla inser hur stor kostnaden för samhället blir när människor på grund av hög arbetsbelastning och negativ stress under lång tid får psykisk ohälsa och blir sjuka och ibland skadade för alltid, kanske vi äntligen kommer att börja skapa HJÄRNVÄNLIGA arbetsmiljöer och arbetsplatser.

Arbetsplatser och arbetsmiljöer där vi ser till att också hjärnan mår bra. Det räcker inte med höj- och sänkbara bord och stolar som stöttar nacken och är mjuka att sitta på.

Det behövs frihet från kontorslandskap. Möjlighet till lugn och ro och ensamhet också under arbetstid. Tid för pauser och eftertanke. Möjlighet att kunna arbeta långsammare. Rum för vila från intryck. Och massor av skratt och arbetsglädje. Möjlighet att kunna förändra antalet arbetstimmar beroende på hur hela livssituationen ser ut. Att kunna minska timmarna man jobbar när livet krisar på något sätt, t ex skilsmässa, dödsfall, sjukdom, åldrande anhörig.

En hjärnvänlig arbetsplats - kanske ett konkurrensmedel för framtidens arbetsgivare.

Också en väg till innanförskap i stället för utanförskap, tror jag.

Hjärnvänliga arbetsmiljöer är en vinst för hela samhället. För oss alla.

När ska vi inse det?
 



#Blogg100 - Dag 62

Livslust

Och plötsligt
fylldes jag
av lust
att leva.


(Anna-Karin)


#Blogg100