Idag kl 12.15 håller statsministern sitt jultal. Den 1 januari 2016
kommer han och regeringen äntligen att kunna regera med sin egen budget.
I stället för med Alliansens gamla budget som man tvingats regera till i
mer än ett år på grund av SD:s pajaserier i riksdagen förra hösten.
HÄR en sammanfattning av flera viktiga reformer som regeringen nu
kommer att genomföra. Vallöftet att ta bort utförsäkringarna är för mig
personligen det jag känner störst glädje över just nu att det blir verklighet.
Jag önskar att detta är början till ett samhälle med minskade klyftor
mellan människor, ett solidariskt samhälle. Därför att det är ett gott
samhälle för alla människor, oavsett livssituation
Jag tror
inte att vägen dit är lätt. Men jag är övertygad om att den är möjlig
och att den är nödvändig. För mig och andra, för barnen och barnbarnen.
För kommande generationer.
lördag 19 december 2015
fredag 18 december 2015
Pepparkaksminnen
 |
| Årets pepparkakor hos mig är färdigköpta. Jag äter många så jag blir riktigt snäll. |
I år har jag inte bakat en enda pepparkaka. Jag köper färdiga. Fast de hembakade är de allra godaste. Jag tycker att pepparkakor ska vara tunna och knapriga och gärna lite brända också.
Förr om åren bakade jag alltid pepparkakor till jul. Jag gjorde degen själv. Sen fick jag två små gulliga döttrar från någonstans som jag fortfarande inte riktigt förstår varifrån, som hjälpte mig att baka.
Nja, i början åt de mest av degen. Sen fick de ont i magen.
Det var en av de mest lyckliga tiderna i mitt liv så här långt. När jag stod där vid arbetsbänken med en liten knappt och en drygt meterhög dotter på var sida om mig och de hade sina egna små brödkavlar som de kavlade deg för fulla muggar med. Samtidigt som de hela tiden bad om mer och mer deg att stoppa i sina små röda munnar.
Det var nästan så att jag kände mig som en fågelmamma just i den stunden. Så som deras små munnar gapade. Vi hade så roligt,vi skrattade och var så glada, vi blev så himla mjöliga och golvet blev mjöligt och det var deg lite överallt i hela köket när pepparkaksbaket var avklarat till sist.
Sen fick jag mer och mer bråttom som heltidsarbetande småbarnsmamma. Antingen gjorde min mamma pepparkaksdegen åt oss eller så köpte jag den och nöjde mig med att baka ut pepparkakorna.
I stället för att göra egendesignade pepparkakshus som förut, köpte jag färdiga pepparkakshusmallar. Det var verkligen jätteroligt att göra pepparkakshus. Att spritsa vackra mönster av kristyr och att trycka dit non-stop på taket i många olika färger. Att göra istappar från taket av kristyr. Att placera pepparkakshuset på en bomullsklädd bricka och att sätta dit små söta tomtar som kikade ut genom pepparkakshusets fönster och som fanns runt omkring pepparkakshuset.
Sen efter jul åt vi upp pepparkakshuset. Usch så mycket damm vi måste ha fått i oss. Men det struntade vi i. Det var glada dagar, så lyckliga dagar i mitt liv verkligen. Så tacksam jag är att jag har fått uppleva det.
I år har jag köpt färdiga pepparkakor. Det var Nyåkers pepparkakor och de var förvånansvärt goda, tycker jag. Det är bra att det finns färdiga pepparkakor även om jag saknar att baka, faktiskt.
Men nästa jul, DÅ ska jag minsann baka själv igen!
I alla fall en liten, liten pepparkaksgris. Eller två.
Livet har många olika faser.
En del är gladare än andra.
En del faser är man starkare än andra.
Det viktiga är att man minns glädjestunderna och gör det man kan för sig själv de stunder som inte är så glada i livet. Och att man hittar sätt att hantera de olika faserna i livet så att man klarar de kriser som man ibland behöver gå igenom för att komma vidare som människa.
måndag 14 december 2015
Glädje på recept?
Jag har känt mig så trött hela december. Det har varit så mycket att fixa och att tänka på av olika skäl länge för mig nu. Men att efter sju års kämpande och
skrivande få uppleva att det jag och andra med mig kämpat för, att det
inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka människor nu är beslutat i
riksdagen att det avskaffas, blev som en vitamininjektion för mig mitt i
det mörkaste mörkret i december.
Tänk vad glädje kan göra för hur vi människor mår!
De som är sjuka behöver glädje, kanske ännu mer än andra. De sjuka behöver sist av allt stress och press och sånt elände som utförsäkringar.
Så, hur skulle vi kunna lösa det? Hur kan vi erbjuda sjuka människor mer glädje, funderar jag. Går det att skriva ut "Glädje" på recept?
Jag vet att man kan söka sin glädje själv. Och att man som vuxen människa också bör göra det.
Men när man drabbas av ohälsa och inte minst psykisk ohälsa, är det ofta mycket svårt att hitta glädjen i kanske smärta, sömnlöshet och ångest.
Då behöver andra finnas runt omkring den som mår dåligt. Det är då vi behöver varandra som människor. När vi blir sjuka och som små barn igen ibland. Svaga och jättetrötta. Fulla av gråt.
Om vi alla insåg det, skulle vi också se att det finns en mening i att leva, en mening med våra liv som människor. Hur än våra liv ser ut.
Meningen är att vi ska finnas där för varandra i både med- och motgång, tror jag.
Att vi ska ta hand om varandra.
Lyfta den som är svag.
För att vi alla ska bli starka.
Att ge glädje, ger glädje tillbaka.
Tänk vad glädje kan göra för hur vi människor mår!
De som är sjuka behöver glädje, kanske ännu mer än andra. De sjuka behöver sist av allt stress och press och sånt elände som utförsäkringar.
Så, hur skulle vi kunna lösa det? Hur kan vi erbjuda sjuka människor mer glädje, funderar jag. Går det att skriva ut "Glädje" på recept?
Jag vet att man kan söka sin glädje själv. Och att man som vuxen människa också bör göra det.
Men när man drabbas av ohälsa och inte minst psykisk ohälsa, är det ofta mycket svårt att hitta glädjen i kanske smärta, sömnlöshet och ångest.
Då behöver andra finnas runt omkring den som mår dåligt. Det är då vi behöver varandra som människor. När vi blir sjuka och som små barn igen ibland. Svaga och jättetrötta. Fulla av gråt.
Om vi alla insåg det, skulle vi också se att det finns en mening i att leva, en mening med våra liv som människor. Hur än våra liv ser ut.
Meningen är att vi ska finnas där för varandra i både med- och motgång, tror jag.
Att vi ska ta hand om varandra.
Lyfta den som är svag.
För att vi alla ska bli starka.
Att ge glädje, ger glädje tillbaka.
torsdag 10 december 2015
Regeringsbeslut: Äntligen! Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen tas bort
De sju svåra, svarta åren med utförsäkringshelvetet är på väg att avslutas. Igår, den 9 december 2015, infriade regeringen vallöftet att besluta om att ta bort den bortre gränsen i sjukförsäkringen. Det som kallas utförsäkring eller stupstock i folkmun.
Sedan Alliansen tillsammans med SD, stående i riksdagen och applåderande det vansinniga beslutet att göra det orimliga att tidsbestämma sjukdom, har halta, lytta, cancersjuka mitt i pågående strålbehandling, människor sönderstressade in i kollaps med flera med flera diagnostiserade kommit gående eller i rullstol och ibland fått bäras in till Arbetsförmedlingen för att man där skulle kunna se om de verkligen var sjuka. Om de verkligen inte skulle kunna arbeta.
Samtidigt har de sjuka ofta fått vänta på sin ersättning under tiden de varit utförsäkrade och ofta också en tid efteråt. De har blivit av med sin SGI och fått sin sjukersättning sänkt. De har hamnat i ekonomisk fattigdom på grund av att de varit sjuka. De har levt i oro och stark stress för en ofta redan ansträngd ekonomi.
Handläggarna på Arbetsförmedlingen och handläggarna på Försäkringskassan slet sina hår och vred sina händer och sökte bland alla papper efter en instruktion för hur de skulle hantera allt detta. Läkarnas ord på att den som var sjuk verkligen var sjuk betydde inte längre något som helst. Jo, jag vet. Jag kan skriva under på allt detta. Därför att jag har upplevt det genom mina egna ögon. När jag själv utförsäkrades. Jag kommer aldrig att glömma vilken kränkning det innebar. Vilken förnedring att bli så misstrodd i en så utsatt position som jag var just då.
Vi är 90.000 människor som har upplevt att bli utförsäkrade under vår sjukskrivning. Dessutom tillkommer lidandet för barnen, anhöriga och älskande till den sjuke. Antalet människor det då handlar om är betydligt större än 90.000.
Detta absurda experiment med levande människor i stället för labb-råttor, pågick i sju långa och tunga år för den sjukskrivne. Det fanns de som utförsäkrades inte bara en gång, utan två och till och med tre gånger.
Det fanns också de som inte orkade pressen en utförsäkring innebar. Det fanns de som valde att ta ut ålderspension i förväg och som nu får leva med den ekonomiska försämring det innebär resten av sina liv.
Det fanns de som valde att lämna sjukförsäkringen och bli anhörigförsörjd. Med allt vad det innebär av osjälvständighet, beroende, ojämlikhet och risker om relationen går i kras. (Och de allra flesta sjukskrivna är kvinnor vilket i de här fallen ofta innebär att det är mannen som blir den ekonomiskt starke i relationen, tillbaks till mitten av 1800-talet, häpp!).
Det fanns de som inte orkade längre. Det skär i bröstet på mig att skriva det. Det fanns de som avslutade sina liv. Det fanns de som begick självmord för att samhället satte sådan press på en sjuk människa.
Mitt hjärta blöder fortfarande för alla dessa människor. Det är för dem som jag skrivit varenda bokstav de år som jag bloggat, skrivit debattartiklar, deltagit i sociala medier med den kraft jag haft för att synliggöra de sjukas situation i Sverige under den tid som Utförsäkringshelvetet pågått.
Det här kan låta illa nog. Men vad värre är och som kommer att ta tid att ställa till rätta, är den människosyn som beslutet om utförsäkringar av sjuka människor innebar för vårt samhälle. Ett skapande av "vi" och "dom". Ett skapande av "vi duktiga som minsann jobbar och betalar vår skatt och är värda att få ännu mer i plånboken BARA FÖR ATT vi är så otroligt friska!". Ett skapande av tänkandet att den som är sjuk är lat och inte betalar skatt. Vilket faktiskt den sjuke också gör. Till och med högre skatt än den som arbetar vid samma inkomst så som verkligheten är idag. Ett skapande av tänkandet att sjukförsäkringen är ett bidrag i stället för den försäkring som den egentligen är. Uppbyggd av skatteintäkter från generationer.
Ett skapande av tänkandet att den friske har rätt att frossa. Medan den sjuke får skylla sig själv att han/hon är sjuk och minsann ska pressas om så ända in i döden till att bli frisk. Tänkandet att sjukdom och också stressrelaterad ohälsa går att bota genom ännu mera stress och press. Tänkandet att den som är sjuk egentligen är en fuskare och en som man ska misstro precis som man ska misstro läkaren som sjukskrivit en människa. En människosyn som bygger på misstro i stället för tillit.
Det är min personliga övertygelse att skapandet av detta "vi" och "dom" som utförsäkringarna inneburit, det missnöje som detta inneburit för de drabbade och deras anhöriga och vänner, den människosynen är en av flera orsaker till den rädsla vi ser i vårt samhälle idag. Främlingsfientligheten. Utanförskapet.
Ja, jag tror att den rädsla som det sjuka systemet med utförsäkringarna skapade även bidragit till att ännu fler blivit sjuka. Den stressrelaterade ohälsan i Sverige ökar. Den som varit arbetsför har känt rädsla att bli sjuk och därför slitit sig själv ännu hårdare och så småningom ända in i väggen.
Ett samhälle där människor känner sig rädda, svikna och saknar tillit till samhället självt, blir i slutänden ett svajigt och farligt samhälle. Ett samhälle där vi inte längre litar på demokratin, på de människor vi valt att leda landet, på varandra, blir ett oroligt och otryggt samhälle där människor mår dåligt. Blir sjuka.
Jag har själv upplevt hur utförsäkringen påverkade mig. Jag har bloggat om det här i min blogg. Skrivit debattartiklar. Jag utförsäkrades den sista sommaren min åldrande och då mycket svaga mamma var i livet. Hon var döende. Jag genomlevde det. Fast som i en dimma. Efteråt var jag så trött att jag somnade så fort jag satte mig ned. Jag svimmade ett par gånger. Jag backade bakåt i mitt tillfrisknande flera år.
Precis som för den stora majoriteten av dem som utförsäkrats, så kom jag tillbaka in i sjukförsäkringen igen så småningom. Utförsäkringen gjorde ingen som helst nytta. Tvärtom gjorde den både mig och så många andra allt sämre. Tala om bortslösade resurser på så många olika områden. Införandet av utförsäkringarna är en av de största flopparna under Alliansens tid vid makten anser jag.
Den som inte varit där eller haft någon på nära håll som utförsäkrats, tycker jag ska låta bli att döma eller misstro den som varit där. Den som inte personligen upplevt utförsäkringarna, tycker jag ska respektera och lyssna på vad vi som upplevt det har att berätta. Så att vi lär för livet om vad vi aldrig någonsin får göra med sjuka människor.
Den 1 februari 2016 försvinner den bortre gränsen i sjukförsäkringen.
Den 1 februari 2016 ... jag läser orden jag skrivit gång på gång på gång. Som jag längtat. Så många vi är som hoppats. Som kastats runt mellan hopp och förtvivlan genom den här mycket tunga perioden för sjuka människor. Som bollats hit och dit mellan olika myndigheter i stället för att få läka samman i lugn och ro. Sår som rivits upp gång på gång och aldrig ens fått chansen att bli till ärr ...
Utförsäkringshelvetet som snart är ett svart minne blott i Sveriges historia.
Detta är ett första viktigt steg mot en bättre sjukförsäkring i Sverige och minskat antal sjukskrivna. Det finns mycket kvar att göra. Till exempel att människor med sjukersättning ska få en högre ersättning i stället för att som nu ligga under eller på gränsen för fattigdom i Sverige. Regeringen har ett åtgärdsprogram. Vill du läsa om det kan du kika in in i en av de länkarna som jag tipsar om efter det här inlägget.
Till sist, vi som varit med om att bli utförsäkrade samtidigt som vi varit sjuka, låt oss för alltid minnas vad som kan hända genom politiska beslut. Ta inte några rättigheter för givna någonsin. Låt oss ta på allvar att vi kan påverka. Låt oss komma ihåg hur vi kan påverkas av det politiker beslutar om. Tänk på hur viktigt det är vilka ledare och vilket parti vi röstar på. Och hur viktigt det är att vi röstar. Minns att förändring är möjlig.
Blunda inte.
Sov inte alltför hårt.
Håll dig vaken.
Se det som sker.
Bry dig.
Tro på att förändring är möjligt.
Också de mest svarta dagar av dem alla.
Det brinner ett ljus i mörkret.
Det brinner ett ljus ...
Ett ljus som vi alla kan tända
Ett ljus i ögonen hos den som tappat sitt hopp
En glimt av ljus i den sjukes brustne blick
Låt oss tända det
Nu
Inte imorgon
Utan ... nu
Därför att det är ...
Bråttom
Låt oss upprätta
Hopp
Tillit
Medmänsklighet
Empati
Solidaritet
Låt oss bygga ...
Ett sant samhälle
Tillsammans
Ett samhälle utan ett "vi" och ett "dom"
Ett samhälle där alla har plats och lika värde
Lästips:
"Nu tar vi bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen" (Annika Strandhäll, Socialdemokraterna) (I denna artikel finns länk till regeringens åtgärdsprogram för sjukförsäkringen)
"Hetsjakten på sjuka är äntligen över" (Expressen)
"Gräns i sjukförsäkringen avskaffas" (SVT)
"Den bortre tidsgränsen är borta!!!" (Solrosuppropet)
"Parlör inför dagens riksdagsdebatt om utförsäkringarnas avskaffande" (Solrosuppropet)
"Bra men några applåder blir det inte" (Martin Mobergs betraktelser, FB)
"Bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen tas bort" (Regeringen)
"Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen slopas" (Svenska Dagbladet)
"Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen tas bort" (SVT)
"Anständighet återupprättad" (Östra Småland)
"Äntligen ryker stupstocken" (Värmlands Folkblad)
"Läkarupprop mot utförsäkringarna" (Solrosuppropet)
"Grattis alla jävla latmaskar och andra reaktioner" (Solrosuppropet)
"Nya regler när utförsäkringarna stoppas" (Solrosuppropet)
"Äntligen avskaffas stupstocken" (Kjell Rautio, LO)
Sedan Alliansen tillsammans med SD, stående i riksdagen och applåderande det vansinniga beslutet att göra det orimliga att tidsbestämma sjukdom, har halta, lytta, cancersjuka mitt i pågående strålbehandling, människor sönderstressade in i kollaps med flera med flera diagnostiserade kommit gående eller i rullstol och ibland fått bäras in till Arbetsförmedlingen för att man där skulle kunna se om de verkligen var sjuka. Om de verkligen inte skulle kunna arbeta.
Samtidigt har de sjuka ofta fått vänta på sin ersättning under tiden de varit utförsäkrade och ofta också en tid efteråt. De har blivit av med sin SGI och fått sin sjukersättning sänkt. De har hamnat i ekonomisk fattigdom på grund av att de varit sjuka. De har levt i oro och stark stress för en ofta redan ansträngd ekonomi.
Handläggarna på Arbetsförmedlingen och handläggarna på Försäkringskassan slet sina hår och vred sina händer och sökte bland alla papper efter en instruktion för hur de skulle hantera allt detta. Läkarnas ord på att den som var sjuk verkligen var sjuk betydde inte längre något som helst. Jo, jag vet. Jag kan skriva under på allt detta. Därför att jag har upplevt det genom mina egna ögon. När jag själv utförsäkrades. Jag kommer aldrig att glömma vilken kränkning det innebar. Vilken förnedring att bli så misstrodd i en så utsatt position som jag var just då.
Vi är 90.000 människor som har upplevt att bli utförsäkrade under vår sjukskrivning. Dessutom tillkommer lidandet för barnen, anhöriga och älskande till den sjuke. Antalet människor det då handlar om är betydligt större än 90.000.
Detta absurda experiment med levande människor i stället för labb-råttor, pågick i sju långa och tunga år för den sjukskrivne. Det fanns de som utförsäkrades inte bara en gång, utan två och till och med tre gånger.
Det fanns också de som inte orkade pressen en utförsäkring innebar. Det fanns de som valde att ta ut ålderspension i förväg och som nu får leva med den ekonomiska försämring det innebär resten av sina liv.
Det fanns de som valde att lämna sjukförsäkringen och bli anhörigförsörjd. Med allt vad det innebär av osjälvständighet, beroende, ojämlikhet och risker om relationen går i kras. (Och de allra flesta sjukskrivna är kvinnor vilket i de här fallen ofta innebär att det är mannen som blir den ekonomiskt starke i relationen, tillbaks till mitten av 1800-talet, häpp!).
Det fanns de som inte orkade längre. Det skär i bröstet på mig att skriva det. Det fanns de som avslutade sina liv. Det fanns de som begick självmord för att samhället satte sådan press på en sjuk människa.
Mitt hjärta blöder fortfarande för alla dessa människor. Det är för dem som jag skrivit varenda bokstav de år som jag bloggat, skrivit debattartiklar, deltagit i sociala medier med den kraft jag haft för att synliggöra de sjukas situation i Sverige under den tid som Utförsäkringshelvetet pågått.
Det här kan låta illa nog. Men vad värre är och som kommer att ta tid att ställa till rätta, är den människosyn som beslutet om utförsäkringar av sjuka människor innebar för vårt samhälle. Ett skapande av "vi" och "dom". Ett skapande av "vi duktiga som minsann jobbar och betalar vår skatt och är värda att få ännu mer i plånboken BARA FÖR ATT vi är så otroligt friska!". Ett skapande av tänkandet att den som är sjuk är lat och inte betalar skatt. Vilket faktiskt den sjuke också gör. Till och med högre skatt än den som arbetar vid samma inkomst så som verkligheten är idag. Ett skapande av tänkandet att sjukförsäkringen är ett bidrag i stället för den försäkring som den egentligen är. Uppbyggd av skatteintäkter från generationer.
Ett skapande av tänkandet att den friske har rätt att frossa. Medan den sjuke får skylla sig själv att han/hon är sjuk och minsann ska pressas om så ända in i döden till att bli frisk. Tänkandet att sjukdom och också stressrelaterad ohälsa går att bota genom ännu mera stress och press. Tänkandet att den som är sjuk egentligen är en fuskare och en som man ska misstro precis som man ska misstro läkaren som sjukskrivit en människa. En människosyn som bygger på misstro i stället för tillit.
Det är min personliga övertygelse att skapandet av detta "vi" och "dom" som utförsäkringarna inneburit, det missnöje som detta inneburit för de drabbade och deras anhöriga och vänner, den människosynen är en av flera orsaker till den rädsla vi ser i vårt samhälle idag. Främlingsfientligheten. Utanförskapet.
Ja, jag tror att den rädsla som det sjuka systemet med utförsäkringarna skapade även bidragit till att ännu fler blivit sjuka. Den stressrelaterade ohälsan i Sverige ökar. Den som varit arbetsför har känt rädsla att bli sjuk och därför slitit sig själv ännu hårdare och så småningom ända in i väggen.
Ett samhälle där människor känner sig rädda, svikna och saknar tillit till samhället självt, blir i slutänden ett svajigt och farligt samhälle. Ett samhälle där vi inte längre litar på demokratin, på de människor vi valt att leda landet, på varandra, blir ett oroligt och otryggt samhälle där människor mår dåligt. Blir sjuka.
Jag har själv upplevt hur utförsäkringen påverkade mig. Jag har bloggat om det här i min blogg. Skrivit debattartiklar. Jag utförsäkrades den sista sommaren min åldrande och då mycket svaga mamma var i livet. Hon var döende. Jag genomlevde det. Fast som i en dimma. Efteråt var jag så trött att jag somnade så fort jag satte mig ned. Jag svimmade ett par gånger. Jag backade bakåt i mitt tillfrisknande flera år.
Precis som för den stora majoriteten av dem som utförsäkrats, så kom jag tillbaka in i sjukförsäkringen igen så småningom. Utförsäkringen gjorde ingen som helst nytta. Tvärtom gjorde den både mig och så många andra allt sämre. Tala om bortslösade resurser på så många olika områden. Införandet av utförsäkringarna är en av de största flopparna under Alliansens tid vid makten anser jag.
Den som inte varit där eller haft någon på nära håll som utförsäkrats, tycker jag ska låta bli att döma eller misstro den som varit där. Den som inte personligen upplevt utförsäkringarna, tycker jag ska respektera och lyssna på vad vi som upplevt det har att berätta. Så att vi lär för livet om vad vi aldrig någonsin får göra med sjuka människor.
Den 1 februari 2016 försvinner den bortre gränsen i sjukförsäkringen.
Den 1 februari 2016 ... jag läser orden jag skrivit gång på gång på gång. Som jag längtat. Så många vi är som hoppats. Som kastats runt mellan hopp och förtvivlan genom den här mycket tunga perioden för sjuka människor. Som bollats hit och dit mellan olika myndigheter i stället för att få läka samman i lugn och ro. Sår som rivits upp gång på gång och aldrig ens fått chansen att bli till ärr ...
Utförsäkringshelvetet som snart är ett svart minne blott i Sveriges historia.
Detta är ett första viktigt steg mot en bättre sjukförsäkring i Sverige och minskat antal sjukskrivna. Det finns mycket kvar att göra. Till exempel att människor med sjukersättning ska få en högre ersättning i stället för att som nu ligga under eller på gränsen för fattigdom i Sverige. Regeringen har ett åtgärdsprogram. Vill du läsa om det kan du kika in in i en av de länkarna som jag tipsar om efter det här inlägget.
Till sist, vi som varit med om att bli utförsäkrade samtidigt som vi varit sjuka, låt oss för alltid minnas vad som kan hända genom politiska beslut. Ta inte några rättigheter för givna någonsin. Låt oss ta på allvar att vi kan påverka. Låt oss komma ihåg hur vi kan påverkas av det politiker beslutar om. Tänk på hur viktigt det är vilka ledare och vilket parti vi röstar på. Och hur viktigt det är att vi röstar. Minns att förändring är möjlig.
Blunda inte.
Sov inte alltför hårt.
Håll dig vaken.
Se det som sker.
Bry dig.
Tro på att förändring är möjligt.
Också de mest svarta dagar av dem alla.
Det brinner ett ljus i mörkret.
Det brinner ett ljus ...
Ett ljus som vi alla kan tända
Ett ljus i ögonen hos den som tappat sitt hopp
En glimt av ljus i den sjukes brustne blick
Låt oss tända det
Nu
Inte imorgon
Utan ... nu
Därför att det är ...
Bråttom
Låt oss upprätta
Hopp
Tillit
Medmänsklighet
Empati
Solidaritet
Låt oss bygga ...
Ett sant samhälle
Tillsammans
Ett samhälle utan ett "vi" och ett "dom"
Ett samhälle där alla har plats och lika värde
Lästips:
"Nu tar vi bort den bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen" (Annika Strandhäll, Socialdemokraterna) (I denna artikel finns länk till regeringens åtgärdsprogram för sjukförsäkringen)
"Hetsjakten på sjuka är äntligen över" (Expressen)
"Gräns i sjukförsäkringen avskaffas" (SVT)
"Den bortre tidsgränsen är borta!!!" (Solrosuppropet)
"Parlör inför dagens riksdagsdebatt om utförsäkringarnas avskaffande" (Solrosuppropet)
"Bra men några applåder blir det inte" (Martin Mobergs betraktelser, FB)
"Bortre tidsgränsen i sjukförsäkringen tas bort" (Regeringen)
"Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen slopas" (Svenska Dagbladet)
"Bortre tidsgräns i sjukförsäkringen tas bort" (SVT)
"Anständighet återupprättad" (Östra Småland)
"Äntligen ryker stupstocken" (Värmlands Folkblad)
"Läkarupprop mot utförsäkringarna" (Solrosuppropet)
"Grattis alla jävla latmaskar och andra reaktioner" (Solrosuppropet)
"Nya regler när utförsäkringarna stoppas" (Solrosuppropet)
"Äntligen avskaffas stupstocken" (Kjell Rautio, LO)
onsdag 2 december 2015
Hårfint - om torkhuvar, locktänger och annat
 |
| Här är jag fem år och sitter i torkhuven med papiljotter och väntar på att håret ska torka. |
Idag la jag både julen och dotterns flytt helt åt sidan och lät min hårfrisörska i stan ta hand om mig i stället. Det är en sann njutning att få bli ompysslad och fixad i håret tycker jag.
När jag var liten var det vanligt att kvinnor gick till hårfrisörskan varje lördag för att "lägga håret", som det hette. Om jag nu minns rätt så brukade det vara lördagar som de gick dit. Där fick de vila sina trötta ben efter att ha lagat mat och städat och tvättat och tagit hand om barn och annat i ett hushåll hela veckan. Där satt de i hårsalongen med papiljotter i håret i torkhuvar och bläddrade i damtidningar. Säkert pratade man lite skvaller också under tiden som man blev fin i håret.
Tiderna förändras. Jag minns hur glad jag var när jag köpte mig mitt livs första hårfön. Sen blev det en locktång. Idag har jag en värmeborste när jag ska vara lite extra fin. Men för det mesta låter jag mitt hår självtorka nu för tiden. Det finns kardborrespolar som är skonsamma för håret. De fungerar bra för mig en vanlig vardag. Om jag nu gör något alls med håret. Eftersom jag har självfall och en lättskött frisyr behöver jag inte lägga mycket tid på att fixa mitt hår.
Min mamma hade en torkhuv i vårt hem. Ibland rullade min mamma upp mitt långa hår på papiljotter. Sedan fick jag sitta på en stol med torkhuven över mitt huvud tills håret var torrt. Och läsa damtidning. Då kände jag mig stor, minns jag. Och väldigt glad. Som de där tanterna som la håret på lördagarna.
Tänk att det var så roligt att leka vuxen när man var barn. Nu när jag är vuxen längtar jag ibland efter att leka barn, att få känna mig liten och utan ansvar och slippa fatta en massa beslut hela tiden.
Det är väl då som jag sätter mig och bloggar ibland, tänker jag.
Barnets skaparglädje i mig som väcks till liv.
tisdag 1 december 2015
Chokladkalender, adventskalender och hyacinter
Mitt i all flyttröra som det är här i huset hos mig nu kring dotterns flytt, händer det härliga juliga saker!
Idag har jag öppnat första luckan i min chokladkalender. Där var en pytteliten julgran i choklad. Den minsta chokladjulgran jag sett, tror jag. Nästan så att jag behövde förstoringsglas för att se den. Undrar om inte de gjort med chokladen i kalendrarna som med godispåsarna? Krympt den. Det tror jag i alla fall.
Jag känner mig som en liten unge när jag vet att jag ska titta på adventskalendern på TV. Jag såg den inte i morse utan ska titta ikväll. Vad jag läst ska årets adventskalender vara sevärd för både stora och små.
I källaren hade jag gömt undan fyra hyacinter i ett mörkt rum. Tänkte plocka upp dem efter hand, en och en för varje advent, som jag brukar göra. Så förvånad jag blev när jag kom in i rummet där idag och hyacintdoften nästan slog omkull mig. Alla fyra hyacinterna i full blom trots att de stod där i det becksvarta mörkret. Magiskt, tycker jag. Som ett trolleri.
Jag tog upp alla de vackra, vita hyacinterna och placerade ut dem lite överallt. Här sitter jag nu smått rusig av hyacintdoften och skriver i min blogg.
Dofterna är så viktiga för att skapa stämning. Inte minst nu i väntan på julen.
måndag 30 november 2015
Första adventhelgen
Hux flux fick äldsta dottern äntligen ett efterlängtat långtidskontrakt på en lägenhet. Så den senaste veckan har det varit fullt upp med saker att ordna kring det.
Det är verkligen många känslor som trängs inuti när nu äldsta dottern också flyttar ut för gott ur boet. Många minnen som dyker upp. Stor tacksamhet blandas med glädje och också lite vemod. Men allra mest så mycket glädje över att få uppleva att båda mina döttrar har jobb och bostad nu.
Igår, första advent, spelade jag julmusik och drack glögg och åt lussekatt och pepparkakor. Tände ljus och njöt av värmen från brasan i kaminen.
Stormen Gorm höll sig på avstånd tillräckligt länge för att jag skulle hitta till adventsfrid. Här i Jönköping har stormen inte satt så många spår, tack och lov. Fortfarande minns jag ju starkt hur det var efter Gudrun- och Per-stormarna. Att vakna upp och se alla träden som fallit under natten, det gjorde ont för mig som är en stor trädälskare.
onsdag 25 november 2015
Internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor
Idag är det "Internationella dagen mot mäns våld mot kvinnor". Inte precis en dag att fira. Mer en dag att prata eller skriva om mäns våld mot
kvinnor.
Varför finns det våldet? Vad kan vi göra åt det? Hur kan vi lära små pojkar att det aldrig är OK att slå eller bryta ned en kvinna? Hur ser vi och hur hanterar vi om vi misstänker att en väninna lever i en destruktiv relation?
Jag tror att samtal och kunskap om relationsvåld kan hjälpa. Kunskap om hur män på olika sätt långsamt kan bryta ned en kvinna. Psykiskt och/eller fysiskt. Kunskap om härskartekniker. Kunskap om relationer och hur det ska kännas i en bra relation. Det finns böcker och det finns bra sidor på nätet för att skaffa sig kunskap.
Viktigt att sprida kunskap om relationsvåld och dess mönster redan tidigt i skolan tror jag. Att vara uppmärksam redan på små barn och också på hur vi vuxna behandlar varandra.
Varför finns det våldet? Vad kan vi göra åt det? Hur kan vi lära små pojkar att det aldrig är OK att slå eller bryta ned en kvinna? Hur ser vi och hur hanterar vi om vi misstänker att en väninna lever i en destruktiv relation?
Jag tror att samtal och kunskap om relationsvåld kan hjälpa. Kunskap om hur män på olika sätt långsamt kan bryta ned en kvinna. Psykiskt och/eller fysiskt. Kunskap om härskartekniker. Kunskap om relationer och hur det ska kännas i en bra relation. Det finns böcker och det finns bra sidor på nätet för att skaffa sig kunskap.
Viktigt att sprida kunskap om relationsvåld och dess mönster redan tidigt i skolan tror jag. Att vara uppmärksam redan på små barn och också på hur vi vuxna behandlar varandra.
En bra relation ska få mig som kvinna att känna mig FRI! Fri att vara
den jag är. Göra det jag vill. Vara med den jag vill vara med. Känna mig
älskad för den jag är. Ge mig en god magkänsla istället för
muskelspänningar och rädsla.
Lästips:
"Få fall av misshandel i nära relationer reds ut" (SVT)
Lästips:
"Få fall av misshandel i nära relationer reds ut" (SVT)
måndag 23 november 2015
Skumtomtar och första snön
Efter att jag ätit skumma tomtar kom första snön. Jag vet inte om det hade något samband. Men vem vet. Konstiga saker händer ibland.
Plötsligt blev världen så mycket ljusare, tack vare ett tunt lager snö över den plats på jorden där jag bor. Jag kände hur jag piggnade till direkt. Tankarna var inte lika sega längre som annars den senare tiden. Jag fick plötsligt energi. Tänk hur ljuset påverkar oss människor. Och djuren. Både min lilla hund Mimmi och min katt sover så mycket denna årstiden.
Den här veckan tar jag fram adventsljusstakar och ljusslingor. Sätter vita stearinljus i adventsljusstaken. Advent är en vacker högtid, tycker jag.
Glögg och pepparkakor med ädelost och kanske lite fikonmarmelad till också, mums!
Har du fått snö hos dig än?
Hur firar du advent?
tisdag 17 november 2015
20 år sedan Den Stora Snöstormen
Den där morgonen, den 17 november 1995, såg jag nästan inte alls ut genom fönstret när jag gick in i köket från sovrummet. Fönstren var täcka av stora snöflingor. Snön yrde. Strömmen hade gått. Det var iskallt i huset.
Jag hade nyss börjat ett nytt jobb. Kände att jag ville till jobbet. Dels för att jag var nyanställd. Men också för att det säkert var varmare där än hemma i huset, tänkte jag. Och säkert var det varmare för våra barn på dagis och förskola än i ett hus där strömmen gått och både snön och nordanvinden ven om knuten.
Vi gjorde oss i ordning för dagis, skola och jobb. Pulsade i djup nysnö fram till bilen och satte oss i den. Backade med bilen och upptäckte snart att det var omöjligt att komma loss ur snön.
Vi ändrade oss och bestämde oss för att gå in igen och stanna hemma i stället. Då har låset i ytterdörren frusit igen. Tillbaka till bilen och där satt vi och visste först inte vad vi skulle göra. Men kände att vi inte hade något annat val än att försöka komma iväg med bilen. In mot stan.
Precis då hörde vi hur snöplogen kom körande på vår gata. Plogen körde upp en hög kant med snö bakom vår bil ned mot gatan.
Ut och skottade bort vallen efter snöplogen. Sedan körde vi utan större problem mot dagis och förskola. Väl framme där fick vi besked om att man hade slagit ihop alla dagis och förskolor den här dagen eftersom det inte kom så många barn på grund av snön. Där var i alla fall varmt och skönt och mat. Vi lämnade barnen där och åkte vidare in mot stan.
Framme på jobbet skyndade jag mig att stämpla in. Jag skyndade mig uppför trappan till mitt arbetsrum. Telefonen ringde. Jag svarade. Det var min chef. "Är du där?", skrattade han och berättade att han ringde för att säga att han inte kunde ta sig till jobbet den här dagen på grund av snön. Fast att han bodde inne i stan och jag en mil utanför.
Några av mina arbetskamrater dök upp. Men vi var inte särskilt många den här dagen. På radion uppmanade man människor att hålla sig inomhus och att stanna hemma. Vid lunchtid gick man ut med uppmaningen att människor skulle försöka ta sig hem, för snöstormen kommer att förvärras ytterligare. Min chef ringde och sa att vi skulle ta oss därifrån, vi som var på jobbet.
Jag gav mig ut till fots i snöstormen. Min man hade bilen på sitt jobb. Det blåste så kraftigt och snöade så stora flingor att jag fick kämpa mig fram i ovädret. En meter genom den ibland mer än knähöga snön i drivor tog kraft och tid. Ibland kände jag att vinden fick fatt i mig så att jag nästan ramlade omkull. Jag såg knappt framför mig där jag gick. Allt var vitt, vitt, vitt. Jag pulsade vidare.
Efter ett tag kom jag fram till busshållplatsen. Så småningom kom det en buss. Jag fick veta att bussarna bara gick inne i stan. Inte hem till där jag bor, på grund av igensnöade vägar.
Jag bestämde mig för att hoppa av på Torpa. Pulsade i snön till min mamma. Hon bjöd mig på mat och kaffe och prat. Timmarna gick. Vi lyssnade på radion. Jag ringde min man som berättade att han kommit in i vårt hus. Han skulle ta pulkor och gå och hämta våra barn. För köra bil till förskolan var omöjligt.
Omkring klockan sju på kvällen började bussarna köra utanför stan igen. Jag lämnade min mamma. Efter en stund kom bussen som skulle köra mig hem. Det var mycket snö på vägarna och halt. Vid Skogskyrkogården körde bussen fast. En vänlig människa stannade sin bil och hjälpte busschauffören att skotta så att bussen kom loss.
Först klockan nio på kvällen var jag äntligen hemma och alla samlade i huset igen.
Strömmen var tillbaka.
Den 17 november 1995. Den Stora Snöstormen. En av de dagar som jag minns så starkt fortfarande. Och många, många med mig.
Vilka minnen har du från Den Stora Snöstormen 1995?
Jag hade nyss börjat ett nytt jobb. Kände att jag ville till jobbet. Dels för att jag var nyanställd. Men också för att det säkert var varmare där än hemma i huset, tänkte jag. Och säkert var det varmare för våra barn på dagis och förskola än i ett hus där strömmen gått och både snön och nordanvinden ven om knuten.
Vi gjorde oss i ordning för dagis, skola och jobb. Pulsade i djup nysnö fram till bilen och satte oss i den. Backade med bilen och upptäckte snart att det var omöjligt att komma loss ur snön.
Vi ändrade oss och bestämde oss för att gå in igen och stanna hemma i stället. Då har låset i ytterdörren frusit igen. Tillbaka till bilen och där satt vi och visste först inte vad vi skulle göra. Men kände att vi inte hade något annat val än att försöka komma iväg med bilen. In mot stan.
Precis då hörde vi hur snöplogen kom körande på vår gata. Plogen körde upp en hög kant med snö bakom vår bil ned mot gatan.
Ut och skottade bort vallen efter snöplogen. Sedan körde vi utan större problem mot dagis och förskola. Väl framme där fick vi besked om att man hade slagit ihop alla dagis och förskolor den här dagen eftersom det inte kom så många barn på grund av snön. Där var i alla fall varmt och skönt och mat. Vi lämnade barnen där och åkte vidare in mot stan.
Framme på jobbet skyndade jag mig att stämpla in. Jag skyndade mig uppför trappan till mitt arbetsrum. Telefonen ringde. Jag svarade. Det var min chef. "Är du där?", skrattade han och berättade att han ringde för att säga att han inte kunde ta sig till jobbet den här dagen på grund av snön. Fast att han bodde inne i stan och jag en mil utanför.
Några av mina arbetskamrater dök upp. Men vi var inte särskilt många den här dagen. På radion uppmanade man människor att hålla sig inomhus och att stanna hemma. Vid lunchtid gick man ut med uppmaningen att människor skulle försöka ta sig hem, för snöstormen kommer att förvärras ytterligare. Min chef ringde och sa att vi skulle ta oss därifrån, vi som var på jobbet.
Jag gav mig ut till fots i snöstormen. Min man hade bilen på sitt jobb. Det blåste så kraftigt och snöade så stora flingor att jag fick kämpa mig fram i ovädret. En meter genom den ibland mer än knähöga snön i drivor tog kraft och tid. Ibland kände jag att vinden fick fatt i mig så att jag nästan ramlade omkull. Jag såg knappt framför mig där jag gick. Allt var vitt, vitt, vitt. Jag pulsade vidare.
Efter ett tag kom jag fram till busshållplatsen. Så småningom kom det en buss. Jag fick veta att bussarna bara gick inne i stan. Inte hem till där jag bor, på grund av igensnöade vägar.
Jag bestämde mig för att hoppa av på Torpa. Pulsade i snön till min mamma. Hon bjöd mig på mat och kaffe och prat. Timmarna gick. Vi lyssnade på radion. Jag ringde min man som berättade att han kommit in i vårt hus. Han skulle ta pulkor och gå och hämta våra barn. För köra bil till förskolan var omöjligt.
Omkring klockan sju på kvällen började bussarna köra utanför stan igen. Jag lämnade min mamma. Efter en stund kom bussen som skulle köra mig hem. Det var mycket snö på vägarna och halt. Vid Skogskyrkogården körde bussen fast. En vänlig människa stannade sin bil och hjälpte busschauffören att skotta så att bussen kom loss.
Först klockan nio på kvällen var jag äntligen hemma och alla samlade i huset igen.
Strömmen var tillbaka.
Den 17 november 1995. Den Stora Snöstormen. En av de dagar som jag minns så starkt fortfarande. Och många, många med mig.
Vilka minnen har du från Den Stora Snöstormen 1995?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)