Med öm och stel rygg tog jag mig på snöiga och hala vägar till stan med bilen idag. Jag kan känna mig rädd att ramla igen efter att jag bröt axeln. Särskilt när det är halt. Än är jag inte så stark i kroppen att jag är redo för ett nytt "fall". Egentligen är man nog aldrig redo för det. Men när det händer har man inte längre något annat val än att resa sig igen och försöka hitta tillbaka till de förmågor man hade före fallet. Även om vägen dit är lång och snårig och mycket smärtsam ibland.
Jag tänker på alla kvinnor som tog sig upp idag. Som tog sig upp igår. Och genom årtusendens gång. Jag tänker på alla de kvinnor som fallit och rest sig igen. På kvinnorna som bar på barn. Inuti sig eller i sin famn. Som matade och tröstade. Städade och lagade mat. Studerade och arbetade och slet så att alldeles för många gick in i och fortfarande går in i väggen av utmattning. Jag tänker på alla dem idag.
Där finns kvinnorna som var mina förebilder när jag var liten. Florence Nightingale. Anne Frank. Selma Lagerlöf. Jeanne D'Arc. Fredrika Bremer. Med flera. Det var starka kvinnor som jag fascinerades av som liten. Kvinnor som gick sin väg och som ville förändra. Kanske var det tack vare dem som jag också kände samma längtan i mig? Och känner fortfarande. Eller kanske kände jag samhörighet med dem? Även om min väg inte var deras väg på något sätt.
Ibland när jag har tunga dagar så undrar jag hur livet blev som det blev för mig där jag är nu. Att jag slet ut mig så att jag aldrig mer kunde jobba heltid. Att jag slet ut min rygg alldeles för tidigt med allt vad det har inneburit. Att jag till sist bröt ihop för att allt jag ville och strävade efter och allt jag ville ge till andra, till sist var på väg att bli min egen undergång.
Men mitt i alla mina mörka minnen från den där jobbiga tiden kan jag se en annan "jag" än den som verkade vara så svag då. Jag kan se vilken styrka jag har haft i mitt liv. Jag kan se vilken styrka jag hade att bit för bit resa mig upp och gå igen. Att hitta orden igen som jag tappade. Den mentala styrkan att bit för bit pussla ihop mitt söndertrasade jag. Och till och med på många sätt skapa ett bättre jag och liv för mig än vad jag hade förut.
Den styrkan ...
Den styrkan kan jag se i alla kvinnor som varje dag kämpar för att få ihop sina liv hur än de ser ut och var än de är i livet. Det handlar om att ta sig upp, oavsett. Att bli en del av #metoo. Fortsätta kämpa för en jämlik värld på alla områden där det finns människor.
Ta väl hand om er alla starka kvinnor.
Låt aldrig någon få dig att sluta se din kraft du har i dig.
Bejaka kraften i dig. Och tillåt dig att ibland känna dig svag. Vilket kanske är det mest starka du egentligen kan göra. För i svagheten vilar din styrka för att du en dag ska känna dig stark igen. Kanske inte som förut. Men stark. På ett nytt och ännu mera kraftfullt sätt.
Om du bara visste ... hur stark du är ...
Kvinna.
