Bok: Ensam i Paris av Jojo Moyes

 

"Vad i hela friden ska jag då hitta på i höst", tänkte jag, "när jag inte kan gå på bio, inte på caféer och inte bjuda hem vänner som jag gillar att göra". Visserligen gav ju Anders Tegnell visst hopp igår när han sa att eftersom smittspridningen är så låg just nu kommer förmodligen 70+are och riskgrupper att kunna leva ungefär som alla andra kanske redan från oktober. Men jag tror ändå att vi kommer att ha kvar en försiktighet i oss. I alla fall tror jag att jag kommer att ha det ett bra tag efter allt vi upplevt.

Så jag har tänkt läsa fler böcker. Och blogga. Lyssna på musik. Se tv-serier och filmer.

Jag har precis läst ut boken "Ensam i Paris" av Jojo Moyes. Det är en novellsamling med nio noveller och två kortromaner. Temat för berättelserna är varma kärlekshistorier och älskvärda karaktärer. Hur blir det bättre än så för mig som inte är särskilt förtjust i spänning, thriller och liknande. Jag tycker att livet i sig är tillräckligt spännande. Hellre drömmer jag mig bort i en varm kärlekshistoria. Det kan vi inte få för många av tror jag. Tänk en nyhetstidning full av det! Hur underbart skulle inte det vara? 

Jag har läst böcker av Jojo Moyes förut. Hennes språk är vackert och beskriver målande både miljöer och människor. Berättelserna tar ofta oväntade vändningar. Det gör de i den här samlingen också. Kanske inte en bok som jag kommer att läsa en gång till. Men varje berättelse gav mig avkoppling och värme inuti och ibland ett och annat leende.

Tröstande dikt av Karin Boye

SMÅ TING

Orkar du inte ett steg mer,

inte lyfta ditt huvud,

dignar du trött under hopplös gråhet -

tacka då nöjd de vänliga, små tingen,

tröstande, barnsliga.

Du har ett äpple i fickan,

en bok med sagor där hemma -

små, små ting, föraktade

i den tid, som strålade levande,

men milda fästen under de döda timmarna.

(Karin Boye)

 

Förändring

Om jag ska sammanfatta år 2020 så här långt med ett enda ord, så är det förändring. Både när det gäller hela världen. Och på det personliga planet.

Vi lever mitt i en pandemi. Inte ens i min vildaste fantasi, vilken är rätt så vild ibland, kunde jag föreställa mig att hela världen skulle tumlas om och allt skulle ställas på ända av ett virus. Nu har jag lärt mig vad en pandemi är. Något jag aldrig kommer att glömma. Den tar längre tid än jag kunde drömma om i mars när jag åkte till Stockholm samma helg som det var Melodifestival. Precis den tidpunkten när smittspridningen blev allmän i samhället. Oj oj så mycket som hänt sedan dess. Och ibland undrar jag där jag är nu, om livet någonsin blir som det var förut igen. Kommer vi att krama varandra lika naturligt igen? Utan att känna rädsla. Kommer vi att vara lika öppna mot främlingar som vi var före pandemin? Och om, när kommer vi i så fall att kunna vara det?

Jag önskar av hela mitt hjärta att vi en dag känner oss trygga igen med folk nära inpå oss. Att vi inte längre vänder oss bort från varandra fysiskt. Utan närmar oss igen. Som en enda flock. Utan olika skydd och utan rädslor. Jag förstår att som det är nu är det klokt med avstånd. Men jag drömmer om en dag när vi kan vara nära igen.

På det personliga planet började året med att min make blev ålderspensionär. En stor förändring för både honom och mig. Sen kom pandemin, kanske den största förändring i världen vi får uppleva i våra liv. Och som att inte de förändringarna var nog på bara några månader, så drabbades min man av sjukdom. Flera diagnoser över en enda natt. Hela sommaren har varit fylld av besök och undersökningar i vården. Mycket oro som tack och lov idag är lite mera visshet om visserligen ett förändrat liv, men ändå ett liv. Och möjligheter att kunna ha ett bra liv på många sätt. Det kunde blivit så mycket, mycket värre än det blev. Men det visste jag inget om i somras när jag var mitt uppe i det. Så sommaren passerade som i en dimma för mig. Och nu när det är sensommar stannar jag ibland upp och tänker "Vad var det egentligen som hände?".

När något tar slut, börjar alltid något nytt, säger Patricia Thudor-Sandahl i sin bok "Förändring", som jag lyssnat till och som stöttat mig mycket under den här tiden. Så är det ju. Men med så mycket förändringar som det är just nu i hela världen, är det ibland lite svårt att hänga med i svängarna. Då behöver i alla fall jag det trygga och invanda extra mycket. Som mina promenader i naturen och ett regelbundet liv att vila i mitt i kaoset.

Jag undrar vart allt är på väg.

Livet.

Och världen.

Och inte minst, jag själv.

 

 

 

 

Min Yogi-katt

 

Solhatt

Ändå

Och ändå ...

 

Sprider solen

sina strålar

 

Över ängsliga

 

Ångestfyllda

 

Förtvivlade

 

Sorgsna

 

Rädda

 

Ensamma

 

Utmattade

 

Längtande

 

Älskande

 

Frustrerade

 

Förvirrade

 

Över alla liv

 

På denna jord 

 

I denna pandemi

 

Ändå ...

 

Solens strålar ...

 

Läkande ljus in i oss alla

 

 

(Anna-Karin)

Tillsammans

Vilda virvlande vindar ...

 

Bär min längtan

 

Över ängar

 

Stränder

 

Hav

 

Vilda virvlande vindar ...

 

Famna dem jag längtar så

 

Låt dem känna

min kärlek

 

Fast så långt borta

 

Låt oss vara

 

Nära ändå

 

Tillsammans i vinden

 

 

(Anna-Karin)

Lönn

Åh hur längtade inte jag, denna längtan, långa mörka vinterdagar.

Hur längtade inte jag, efter bladens skyddande grönska, lönnens blomklasar mot isblå vårhimmel.

Hur längtade inte jag?

Tack, tack, tack, tack för denna dags grönska.

Tack för livet som öppnar sig igen.

Födelsedag

Min födelsedag firade jag med en bilutflykt till Gränna. Solen sken och värmde frusna själar. Himlen var blå. Det var den dagen träden slog ut i Vätterbygden. Det var så ovanligt vindstilla, så vackert att det kändes som att vara i en tavla. Så overkligt fast så verkligt ändå. Så overkligt som att åren går. Jag är densamma som igår. Och ändå inte. På något konstigt sätt.

Mimmi och mammas grav

Mimmi ville av sig själv vara med på bilden när jag fotograferade blommorna jag planterat. Hon känner sig som hemma här vid mammas grav där vi varit så många gånger nu. Åren går. Minnena består. Och kärleken i mitt hjärta.