tisdagen den 24:e april 2012

Lämna nycklarna till mammas lägenhet


Idag ska jag lämna nycklarna till mammas lägenhet vid besiktningen. Jag har känslor i mig som saknad,  sorg, tacksamhet, overklighet.

Inatt var jag vaken ett tag. I mitt huvud surrade minnen och tankar från när hon flyttade in i lägenheten för 23 år sedan. Hon hade fått lämna en annan lägenhet eftersom ägaren skulle sälja huset där hennes lägenhet var. Hon bestämde sig för att också lämna den orten och flytta till Jönköping där jag bor. "Jag ångrar aldrig att jag flyttade till Jönköping", sa mamma till mig den allra sista tiden i sitt liv många gånger.

Jag minns hur jag hjälpte mamma att ställa sig i olika köer hos bostadsbolagen här i stan. Det var ganska svårt att få tag i en lägenhet, köerna var långa. Särskilt till en mindre lägenhet som min mamma behövde. Jag minns hur jag jobbade heltid, hade en liten ettårig flicka och ibland ringde från jobbet till de olika bostadsbolagen för att höra om kanske, kanske man hade en ledig lägenhet på gång.

Vi var och tittade på ett par olika lägenheter. Fast min mamma visste vad hon tyckte om och vad hon inte tyckte om. Ingen av lägenheterna kändes för henne som att hon skulle trivas i dem.

En dag fick jag besked om att det fanns en 1:a ledig centralt på Torpa. Jag fick en tid för att titta på den. Det var en stor 1:a i ett äldre stenhus, med djupa höga fönsternischer, genomgående ljusinsläpp, ett rymligt badrum och ett rejält kök. Fast jag minns att jag tänkte att "mamma vill aldrig ha den här vackra lägenheten, eftersom det är en 1:a", Hon önskade sig en 2:a, eller i alla fall en 1:a med sovalkov.

Mamma kom i alla fall upp till Jönköping för att titta på lägenheten. Jag minns väl hur hon så fort hon klev in i den, såg de vackra vitstammiga björkarna utanför det gamla vackra stora fönstret i det stora rummet och det trivsamma, fräscha köket med både kyl och frys och en riktig spis, sa: "Här vill jag bo!".

Snart efter flyttade mamma. Det var den 1 mars för 23 år sedan. Hon bröt upp, lämnade platsen hon fötts på, flyttade från ett litet samhälle till en stad. Från en lägenhet med stor trädgård som hon älskade till en 1:a med ingen gård alls. Bara en asfalterad plan för bilar.

Till hennes lycka gjorde man efter något år i ordning gården till hyreshuset hon flyttat in i. Man planterade fullt med blommande buskar, doftschersmin, äppelträd, prydnadsäpplen, svartavinbärsbuskar, rosenspirea och man sådde gräsmattor där det varit asfalt. Man gjorde i ordning en liten lekplats där mina ungar lekte så småningom när de var och hälsade på mormor.

Mitt på innegården fanns ett stort gammalt päronträd som blommade med vita ljuvliga blommor på försommaren. Utsikten över päronträdet med sina blommor och den vackra innegården, fyllde mammas hela köksfönster där det stod fullt med pelargoner eller pelargonsticklingar.

Blommorna trivdes i det gamla stenhuset och det gjorde min mamma också. 23 år fick hon bo där. Jag har så många minnen från de åren, jag har varit där jag vet inte hur många gånger i mitt liv. Jag kommer att sakna att kunna gå dit. Fast allra mest saknar jag så klart att min mamma inte bor där längre. Jag känner sorg för att hon är död. Tacksamhet för alla åren vi fick tillsammans. Tacksamhet för alla minnen jag har från de här åren tillsammans med min mamma.

Min mamma levde vidare också efter att hennes mamma dött samtidigt som hon hade andra tunga bekymmer och trassliga härvor i sitt liv. Hon gav inte upp. Hon vandrade på, hittade glädjen igen och drömde drömmar. Vågade bryta upp från det som kändes fel för henne. Vågade gå sin egen väg. Med lite hjälp från mig.

När mamma flyttade till Jönköping hade hon precis blivit förtidspensionär på grund av en arbetsskada i ryggen. Hon var 62 år. Jag minns hur sned hon såg ut i ryggen när hon gick, jag minns hur jag led inuti mig när jag såg det, jag led för att hon hade så ont.

Jag minns hur svårt hon hade att sova ibland på grund av värken. Jag minns hur jag i ungefär ett års tid hjälpte henne att handla och bära matkassar, så att hennes skada fick en chans att läka. Hon fick laser mot smärtan och det hjälpte henne så att hon kunde börja sova igen.

Så småningom, långsamt, blev mamma starkare och en dag var det hon som ibland bar kassar åt mig i stället för tvärtom. Vi stöttade varandra, jag och mamma, genom livets olika skeden. Så som man gör när man verkligen älskar någon, stöttar varandra.

Om mamma orkade ska väl jag också orka vidare, tänker jag.

Även om mina steg känns tunga just idag.

4 kommentarer:

  1. Förstår att det är en tung dag, ännu ett avslut på något...
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, Gunilla, än en gång dyker du upp när det känns som mest tungt för mig. Du förstår, det vet jag.

      Ja, det var verkligen tungt igår. Jag darrade länge efteråt när jag lämnat nycklarna till min mammas lägenhet och grät mycket. Jag gråter idag också och det är bra att jag gråter i alla fall.

      Nu är det gjort, kanske att det värsta är över nu, det rent praktiska i alla fall.

      Imorgon är det dags för bouppteckningen. Sen lugnar det sig, tror jag, med det praktiska.

      Jag är helt enkelt skitslut just nu. I både kropp och själ.

      Varm kram

      Radera
  2. :')

    (där brast tårarna utan hejd fram, där mitt i texten. har saknat de tårarna, de som föds fram utan bitterhet)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du berättar, Ninja. Det är starkare att kunna gråta än att inte kunna det.

      Så fint du skriver om tårar som föds fram utan bitterhet.

      Varm kram till dig

      Radera