Ensamhet

Jag sitter i min morgonrock fast klockan är åtta och jag är alldeles ensam. De senaste dagarna har jag träffat mycket folk och det har pratats och surrats och skrattats. Så just idag njuter jag av att få vara ensam. Då hör jag mina egna tankar därinifrån mig själv.

Ensamhet kan kännas så olika för mig som människa. Jag har upplevt mycket ensamhet i mitt liv, så jag undrar om det finns någon ensamhet överhuvudtaget som jag inte varit med om än.

Jag var ensam om att vara rik när jag var barn. Sedan blev jag ensam om att vara luspank som barn. Jag var ensam om att ha en pappa som satt i fängelse när jag var barn. Likaså var jag ensam om att ha en mamma som var psykiskt sjuk. Jag var ensam om att inte bo hos mina föräldrar eller tillsammans med mitt syskon.

Sedan kom det en tid i mitt liv med mer positiv känsla av ensamhet. Jag var ensam om att studera vidare på högskola i min släkt. Jag var ensam om att flytta hemifrån tidigt.

Så en mycket tung period av ensamhet i mitt liv igen. Ensamheten när min blivande svärfar tog sitt liv och jag var nyförlovad. Ensamhet mitt ibland människor som alla var lika ensamma i sin chock att det inte gick att nå in till varandra under en lång, lång tid.

En positiv tid av ensamhet kom så småningom igen. Jag var ensam i min omgivning om att flytta hemifrån och lämna det lilla samhället för att flytta till en större stad. Jag var ensam om att bryta upp. Jag var ensam om att satsa hårt på jobbet. Jag var ensam bland mina nära vänner och bekanta om att lämna den traditionella kvinnorollen också när jag fått barn.

Så småningom kom ännu en period av tung ensamhet. Ensamheten om att kraschlanda. Ensam om att bli utmattad. Deprimerad. Det var nog den värsta ensamheten av dem alla. För ingen förstod mig. Tills jag mötte en profesionell lyssnare som, faktiskt, förstod. På riktigt.

Jag minns att jag sa: "Det känns som att min kropp har blivit mitt fängelse". Jag minns att han svarade: "Det finns en väg ut ur det här fängelset".

Där började de första stapplande stegen bort från mitt livs största ensamhet någonsin.

Idag kan jag njuta av ensamheten. Den skrämmer mig inte som förut. Det är alldeles fantastiskt för mig att kunna göra det igen. Och att jag kan det, beror till största delen på att jag inte är så isolerad längre. Att jag har ett arbete där jag träffar människor. Så småningom så var det isoleringen som var min värsta fiende. Och hur jag än försökte, som sjukskriven på heltid, så var det väldigt svårt att hitta människor att vara med under dagtid.

Ibland blir det för mycket människor för mig. Då behöver jag ensamheten en stund, för att hitta mig själv, mina egna tankar, min egen vilja och lust.

Vi människor är flockdjur. Vi är skapade för att göra saker tillsammans, för att tala med varandra, för att röra vid varandra, för att finnas till för varandra, för att hjälpas åt och för att hjälpa varandra.

Vi människor behöver varandra. Det är fint, tycker jag.