Leenden

Idag var jag på stan och där var så kallt. Jag försöker le även om det spänner i ansiktet när jag gör det. Jag tänker på något roligt som jag läst eller hört och så känner jag att jag går omkring där och ler för mig själv. Det blir en fin känsla i mig.

Ofta letar jag efter andra leenden när jag är på stan. Leende ansikten. Idag var där inte många. Jag tror att de flesta av oss är lite hängiga och trötta nu så här på senvintern. Vi kurar ihop oss i väntan på solen och värmen.

Ibland är det bara butiksanställda som har leenden att bjuda på. Det kan vara härliga leenden som jag får från en butiksanställd ibland. Ibland också förfärliga, sådana där påklistrade. Oäkta leenden.

Äkta leenden kommer inifrån, känner jag. När man har den där känslan i sig själv av tacksamhet, ett fint eller roligt minne, eller kärlek eller vackra tankar. Då kommer leendet av sig självt i mitt ansikte.

Det sprider sig mjukt och varmt och alldeles naturligt från mina läppar upp mot mina öron och vidare genom mina ögon. Någonstans på vägen passerar leendet också genom min mage, min hjärna, mina fingar, kanske genom hela min kropp. Så att hela jag är leende. Levande. Och leende.

Ett leende gör sådan skillnad. Både för mig själv och för andra människor runt omkring. Sådana där dagar som idag, råkalla dagar med isande vind från Vättern, då är det oftast hos de små barnen som jag kan hitta de där leende ansiktena som jag söker efter. Barn, de har en sällsynt förmåga att kunna le. Barn är riktiga små glädjespridare för det allra mesta.