Hoppa hopprep

En gång hade jag en granne som jag var bjuden till på 70-årskalas. Hon var mycket vacker, inte bara på sin 70-årsdag, utan alla dagar i veckan. Skulle jag gissat hennes ålder, så hade jag nog gissat på 50 år ungefär. Modernt klädd, glad, fräsch, smart, kvick i munnen, alltid i full färd med att göra något, alltid på väg till något roligt. Hon verkade outtröttlig.

En kvinna som jag brukade titta beundrande på när jag såg henne på väg till sitt arbete från mitt köksfönster på den tiden hon arbetade och jag var hemma med små barn. Jag brukade tänka, minns jag, att som henne vill jag också vara när jag är i den åldern. Så med sin tid, både i det inre och i det yttre. Och ändå ha all den där erfarenheten, livserfarenheten, visheten och klokheten som livet ger oss människor genom åren.

Så var det ju det där 70-årskalaset. När jag satt i soffan och åt av alla goda kakor hon bjöd på, och jag kunde som vanligt inte låta bli att fråga, när jag kände frågan inuti mig själv, så jag sa:

"Du ser så pigg, glad och energisk ut. Går du på Friskis och tränar, eller vad gör du för att ha en sån kondition, för att orka hålla igång så som du gör?"

Hon skrattade till, på sitt vanliga härliga smittande sätt. Sedan kikade hon klurigt in i mina ögon och så sa hon:

"Nej, jag går inte på Friskis. Inte till något annat ställe heller. Vet du vad jag gör? Jag hoppar hopprep. I gillestugan".

Och så skrattade hon igen.

Man blir glad av rörelse, vilken rörelse det nu än är man gör. Jag hoppar också hopprep ibland. Och när jag gör det, då minns jag hur det kändes att vara en liten flicka och hoppa hopprep. Det sprider sig en lyckoruskänsla genom hela mig. Jag blir den där lilla flickan igen. Som hoppar sig glad.

Jag hoppar bara inte riktigt lika snabbt och inte lika länge som då. Och inte heller lika varierat, tror jag.

Men skit samma... roligt har jag! När jag hoppar...