Jag har ju känt det lite väl tungt i ryggsäcken när det gäller jobbet ett tag nu. Det har fyllts på med den ena tidningen efter den andra som jag ska skriva artiklar till. Och idag kände jag att jag får helt enkelt inte ihop det. Det var för mycket.
Hade det här varit för tolv år sedan, då hade jag öst på för fullt. Gett järnet. Satsat allt. Jobbat snabbare och snabbare och snabbare. Ända tills jag blev yr. Och ännu längre. Ända tills jag gick rakt in i den berömda väggen.
Så gör jag inte längre. Istället så åkte jag in till min chef och sa hur jag kände det och bad honom om hjälp med att planera jobbet. Vi kom fram till en bra lösning, som dessutom blev bra för inte bara mig själv, utan också för andra inblandade personer.
Jag är så glad att jag gör just så här idag. Och att jag gör det utan att tveka. Utan att känna mig rädd för att förlora jobb, status eller känna mig rädd att inte vara omtyckt.
Jag tror att vi skulle våga säga nej lite oftare, där ute i arbetslivet. Ifrågasätta när ryggsäcken känns för tung. Kanske hitta en bättre lösning.
Jag tror att alla skulle bli vinnare på det. Vi skulle må bättre. Vi skulle få mer tid för att ta hand om både oss själva och varandra. Det är min starka övertygelse.
Våga säga nej när du känner att din ryggsäck är för tung att bära.
Våga be om hjälp.
Våga vara lite mindre flitig.
Våga ta bättre hand om dig själv.
Heja dig!
SvaraRaderaVet hur stolt man känner sig när man lyckas göra och bete sig annorlunda mot förr - det där förr som kanske inte slutade så bra...
Hurra vad vi är bra. ;)
Ja vi skulle verkligen behöva säga nej lite mer. Jag är sån som person att jag gärna tar på mig för mycket och sen har jag svårt att se ett slut på allt. Trots det har jag numera insett mina egna begränsningar coh försöker prioritera annorlunda.....och man mår ju mycket bättre om man har en bra balans.
SvaraRaderaDu gjorde ett bra val genom att be om hjälp, ibland behöver man hjälp med sin egen prioritering och att man tar tag i det i tid.
Det var ett bra tips, tack så mycket :)
SvaraRaderaJag måste få läsa dina artiklar någongång. Carola
Hej igen S o F!
SvaraRaderaJag känner att du förstår hur det är. Det har tagit många år för mig att komma dit där jag är idag.
Ja, jag kände mig stolt över mig själv idag. Jag kände mig lugn, stolt och trygg i mig själv när jag gjorde det jag gjorde.
Det är fint att man kan ändra beteenden man har haft sedan lång tid tillbaka som man själv har tagit alltför mycket stryk av. Det är fint att få lära känna sig själv, tycker jag. Sina egna gränser.
Ja, så härligt, hurra vad vi är bra! :)
Kram
Anna-Karin
Inom sjukvården där jag arbetar, har vi sedan länge sagt ifrån om vår arbetsbörda, men inte hjälper det...
SvaraRaderaHej Cayenne!
SvaraRaderaDet känns som att du är som vi kvinnor ofta är; ambitiösa, energiska, duktiga och så vidare. Säger ja tills vi stupar. Jag är själv sådan. Men jag fick mig en ordentlig läxa, då för drygt tio år sedan. En mycket dyrköpt läxa.
Så numera får jag bete mig på ett annat sätt för att kunna klara att arbeta igen. Och jag vill arbeta i någon grad igen, det ger mig så mycket glädje. Bara jag inte hela tiden säger ja, utan också nej ibland när det blir för mycket.
Det känns härligt att läsa att du idag kan se dina egna begränsningar. Och du har tydligen inte behövt gå in i väggen för att göra det. Bravo! Kanske är det en mognadssak, delvis, det tror jag att det är. Att våga säga nej.
Jag tänker också, att om jag visar mina döttrar att jag kan säga nej och be om hjälp, så hjälper jag dem att också kunna det i sina liv. En god spiral.
Tack för din fina kommentar till mig.
Kram
Anna-Karin
Hej Carola!
SvaraRaderaRoligt att höra att du tar till dig det jag skrev här.
Mina artiklar de finns lite överallt i Småland och i Jönköpingstrakten just nu.
Jag har skrivit i Jönköpings Allehanda, flera artiklar. I tidningen Bil & Bostad har jag varit spökskrivare och skrivit ledare där. De här tidningarna delas ut i Jönköping, i alla brevlådor.
Sedan har jag skrivit i en tidning som heter Vi på landet och delas ut i hela Småland. Den ges ut i ca 50.000 ex.
Just nu jobbar jag med artiklar (10-14 stycken) som ska vara med i tidningen Vätterhem Öxnehaga. Den kommer att delas ut i 55.000 ex., i hela Jönköpingsområdet och ända ned till Vaggeryd.
Sedan är det Mullsjö Turisttidning, och sen Vi på landet igen. Och sen är det en liten tidning till innan semestern.
Jag kan få ännu mer jobb, på Jönköpings Allehanda, t ex. Men där har jag också sagt nej, att det klarar jag inte. Inte ännu i alla fall.
Så, jag har att göra, det finns ett behov av det jag gör. Och det är jag så glad för.
Håll utkik i brevlådan, Carola. :)
Kram
Anna-Karin
Hej Anne-Sofie!
SvaraRaderaDet är ju för bedrövligt tycker jag, att man inte lyssnar när personalen säger ifrån att de inte orkar. Jag vet att det är så på många arbetsplatser.
Jag tycker att det är att se kortsiktigt. Jag är övertygad om att vinsterna överväger på längre sikt om man stressar mindre. Vi stressar ju oss sönder och samman och man blir dessutom dum i huvudet av för mycket stress, rent ut sagt. Tillfälligt är det väl ingen fara, men under en längre period så är det rent ut sagt en stor förlust för människorna som ska ha det så. Också för patienterna, tänker jag.
När jag var med i Bodil Jönssons (tidsprofessor från Lund) projekt "Pacemaking" i Jönköping, så berättade hon att bl a sjukvårdspersonal är den grupp där man hittar flest utbrända p g a stress. Det är ju helt galet. Man borde veta bättre inom vården, tycker jag.
Kämpa vidare, Anne-Sofie, och ni andra. Ge er inte, säger jag. Du är en kämpe, tror jag. Bodil Jönsson brukade säga att man skulle jobba långsammare. Låta saker och ting få ta den tid det tar, helt enkelt. Det kan vara ett sätt. Inte lätt alltid, men kanske värt att prova.
Kram
Anna-Karin
Nämen oj, nu måste jag hålla utkik och dessutom komma ihåg vilka tidningar det här var.
SvaraRaderaSkriver du om vad som helst då menar du ? Intervjuar du osv då ?
Caroal
Hej Carola!
SvaraRaderaJa, håll utkik i brevlådan. :)
Ibland står det mitt namn under artikeln. Ibland inte. För det mesta hittar du mitt namn i rutan för själva tidningen, om skribenter eller redaktion.
Jag skriver verkligen om allt möjligt mellan himmel och jord. Det har varit om den nya frukthallen nära Ica Maxi, Habo Energi, intervjun med Sanna Ehdin här på Passagen, Erikshjälpen med mera med mera. En lampaffär minns jag också. Jag kan snart inte minnas alla olika intervjuer jag gjort. :))
I Vätterhemstidningen, som jag bokar mötestider för nu, blir det intervjuer med troligen allt från barnfamiljer till fotbollsspelare, arkitekter, fritidsledare, personligheter med flera. Jag får möta många människor och jag lär mig mycket om olika saker. Det är intressant och ger mig så mycket tillbaka.
Det som är kämpigt just nu är att få till alla möten, att få fatt i folk på telefon, få ihop tider som passar både mig och fotografen och personen jag ska intervjua.
Jag ska göra en intervju varje dag nästa vecka och skriva artikeln direkt efter intervjun. Ungefär så jobbar jag just nu. Fullt upp, är det. Fast väldigt, väldigt roligt på samma gång.
Och jag jobbar ju inte heltid. Men jag anar att de närmsta veckorna kommer jag att jobba mer än 25 %. Jag har redan börjat tänja på gränsen. Tanken är ju att jag ska prova var min gräns går där jag är just nu. Hur mycket jag klarar att arbeta. Blir det för mycket, så är jag fri att backa, att sänka arbetstiden igen.
Tack för att du frågade. Det är roligt att få berätta. :)
Kram
Anna-Karin
Såå otroligt bra initiativ från din sida att VÅGA ta kontakt med chefen och säga NEJ!
SvaraRaderaStort GRATTIS till dig!
Vilka framsteg du gör!
Keep on walking!
(men i lite långsammare tempo)
Allt gott till dig!
Kram från din maskrossyster
Hej Yogaquinna!
SvaraRaderaVisst var det bra gjort av mig. :)
Jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Sedan så har jag en härlig chef som det är lätt att prata med. Det är också viktigt, vem man har som chef. Om det är en person som lyssnar och bryr sig, eller om det är tvärtom.
Tack för ditt varma grattis till mig!
Och ja, jag fortsätter Keep on walking. Lite, lite långsammare än vad jag gjorde förut.
Allt gott!
Kram
Anna-Karin
Skönt att du lärt dig att våga sakta ner... Det måste vara en av de svåraste sakerna här i livet!
SvaraRaderaHej Linda!
SvaraRaderaJa, du har så rätt. Det här har varit en av de svåraste sakerna för mig att ändra på. Det här och att kunna säga nej ibland.
Kram
Anna-Karin