Här, till vänster, är bland det käraste jag har på bild. Min äldsta dotter. Jag pratade med henne häromdagen. Nu vet jag när hon kommer hem för att fira sommar. Om ungefär två månader. Det känns underbart!
Helst av allt vill jag åka och möta henne och att vi åker hem tillsammans. Vi ska se om vi kan få ihop det så. Fast det är flera saker som ska fungera tillsammans för att vi ska kunna göra det.
Kanske åker vi och hälsar på henne en långhelg i stället, innan hon kommer hem. Vi har inte bestämt oss än, men vi behöver bestämma oss snart.
Jag längtar efter henne varje dag, inte hela tiden, men en stund varje dag. Det är ändå fantastiskt att jag kan fungera som jag gör utan att ha henne närmre mig.
Det är en märklig upplevelse att bli förälder. Först att vilja ha nära hela, hela tiden, sitt lilla barn. Och sedan få lära sig att släppa taget och också känna att det går ju faktiskt bra. Kunna njuta av att ens barn har vågat släppa taget också. Och klarar sig själv, inte minst. Jag är så stolt över henne! Över min andra dotter också, som jag är övertygad om också klarar sig själv om några år.
Älska dem, det kommer jag att göra resten av mitt liv, precis lika mycket som när jag bar dem under mitt hjärta. En gång under mitt hjärta. För alltid under mitt hjärta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar