Murar

Igår avslutade jag dagen med att köra in i grannens mur. Det kändes. Där låg murstenarna på gatan i en hög och halva muren blev förskjuten. Som tur är har jag världens bästa granne och det var just den grannens mur som jag delvis raserade.

Jag tycker att murar kan vara vackra. Särskilt gamla mossiga murar med gamla beläggningar, det tycker jag är vackert. Jag kan stå och titta på en mur länge, njuta av att titta på den. Är den hög, då kan jag fundera över vad som finns bakom den, känna mig nyfiken och vilja klättra över för att se efter.

Vi människor har också murar. Särskilt inuti oss har vi en förmåga att bygga murar. Oftast som ett försvar mot yttervärlden. Jag har också murar som jag byggt inuti mig själv. Ibland händer det att jag raserar en av dem och plötsligt känns det liksom lättare därinne, mer luft, lättare att andas.

Vissa murar som jag byggt har känts när de raserats. Precis som när jag körde in i grannens mur igår. Det kändes. Särskilt har det gällt riktigt, riktigt gamla murar inuti mig. Det är som att det kan bli för mycket att rasera en gammal mur på en enda gång. Sådana murar kanske man ska plocka ned en liten, liten bit i taget.

Ibland kan jag känna en annan människas mur. Muren mot mig eller mot något annat. Då blir jag lika nyfiken som när jag ser en hög stenmur framför ett hus. Jag undrar vad som finns där bakom, bakom muren som den här människan har byggt inuti sig själv. Och inte minst undrar jag varför den finns där.

Väldigt ofta så tror jag att det är det lilla barnet inuti oss som vi byggt en försvarsmur kring. Barnet, som blivit sårat, besviket, kanske sviket, kränkt. Det lilla barnet behövde bygga sin mur för att klara sig, för att överleva.

Som vuxen kan jag, om jag vill, rasera eller sten för sten långsamt bryta ned de murar jag byggt inuti mig själv. Upptäcka vad som fanns där bakom muren, egentligen. Få en ny utsikt. Se allt öppna sig framför mig. Vidga mitt synfält. För mig har det varit en häftig upplevelse att rasera mina murar, en efter en. Ibland bygger jag en ny, som på rutin. Kanske för att livet kräver det just då, jag behöver ett skydd runt mig själv. Men långsamt, år för år, befriar jag mig själv alltmer. Öppnar upp för det fantastiska livet! Utan något skydd mot den. Skyddslös. Trygg i mig själv.

Det allra, allra bästa sättet för mig att rasera murar, det är att skratta. Skrattet kan krossa murar inuti mig själv. Skrattet kan krossa andras murar mot mig och omvärlden. Skrattet, det är en gudagåva utan dess like. Länge leve skrattet!