Nyfiken som ett barn

Jag kan höra de där små rösterna fortfarande; "Varför heter det så?", "Varför då?", "Varför ska man göra det?", "Varför....?". Varför... hela, hela tiden från mina små ungar och andras små ungar. All deras strävan efter att få veta, att få lära sig, att förstå livet och allt som händer, allt de såg och hörde.

Jag tror att vi alla föds nyfikna. Nyfikenheten är en drivkraft som får människan att utvecklas. Den är en gåva, något att känna tacksamhet och glädje över.

Det var många år som jag brukade säga till mig själv; "Jag är inte nyfiken". Av någon anledning kändes det som att det skulle vara något fult att vara nyfiken. Jag tror att jag var fostrad i den andan, man skulle inte vara nyfiken, det var inte fint på något sätt, det var lite fult att vara nyfiken. Jag hade säkert hört det både till mig och runt omkring mig i min omgivning som liten.

Så småningom upptäckte jag att jag VAR ju nyfiken. Jag var ju nyfiken som bara den... På fåglar, på människor, på mig själv, på blommor och böcker och datorn och jobbet och ja, faktiskt nyfiken på det mesta. Utom möjligtvis bilmotorer då. Jag accepterade min nyfikenhet och såg vilka möjligheter den gav mig som människa.

Idag älskar jag att jag är nyfiken! Att jag får så många frågor inifrån mig själv, hur, var, varför, när... de där frågorna för mig vidare som människa i livet och i mognad.

Det finns en nyfikenhet som kanske inte är så bra, tänker jag. Den respektlösa nyfikenheten på människor. När man tränger sig på någon, utan respekt för den andra människan. Det är viktigt att öva sig i konsten att vara nyfiken utan att vara respektlös.

Nyfiken som ett barn... det vill jag vara ända in i döden!