Gammaldags rosor och sköldpaddor

I Rosariet i Jönköping såg jag sköldpaddor igår. Förutom en hela massa ljuvligt doftande gammaldags rosor och andra blommor i mängder.

Sköldpaddorna i Rosariet har en alldeles egen liten historia. Det hände sig för kanske 3-4 år sedan att man i den lilla guldfiskdammen i Rosariet plötsligt upptäckte att där var en stor sköldpadda. En kanske 15 cm stor Skalman. Ingen förstod någonting. Men när man funderat så anade man att det var en privatperson som lagt dit sköldpaddan. Den verkade trivas, man kontaktade någon kunnig på sköldpaddor. Och Skalman fick bo där, i Rosariets damm, tillsammans med alla guldfiskarna. En och annan människa sökte sig säkert till Rosariet mest för att titta på sköldpaddan den sommaren, mer än för att titta på rosorna. Jag var en av dem.

Jag minns inte hur länge det dröjde, men det dök upp fler sköldpaddor i dammen. De fanns inte där på kvällen. Men på morgonen bara var de där. Folk smög sig dit på natten och la dit sin sköldpadda som de tröttnat på. Så Skalman behövde inte längre vara ensam. Plötsligt fanns där tre sköldpaddor i dammen.

Igår var jag i Rosariet för just nu är där alldeles underbart med alla gammaldags buskrosor och nyponrosor som blommar för fullt. Som ett fyrverkeri i gräset! Luften är full av dofter, särskilt när det är varmt. Och jag stack näsan i så många rosor som jag bara hann.

Sedan gick jag till dammen. För att se hur Skalman och hans kompisar hade det. Och jo. De var där i sommar också. Tillsammans med alla guldfiskarna. Tre sköldpaddor, pigga och livliga var de. Fina att titta på.

Jag undrar hur det är att vara sköldpadda. Ibland är det nog ganska skönt, tänker jag. För var man än befinner sig, så blir man rädd eller trött, så kan man dra in huvudet och sina ben under det hårda skalet och ta skydd för världen eller något hotfullt. Eller varför inte ta sig en liten tupplur, där i skalet. När man ändå är där. Det skulle jag nog göra. Om jag var sköldpadda.

Nu är jag ju inte det. Jag är ingen sköldpadda. Jag är en människa. Utan något hårt skal som jag kan skydda mig under. Visst händer det att jag bygger mig ett skal ibland, en mur. När livet är alltför hårt. För som människa är jag egentligen sårbar, ibland näst intill hudlös.

Därför tycker jag att vi människor ska vara snälla mot varandra. För som jag är, så är också alla de andra människorna runt omkring mig. Sårbara. Sköra. Mjuka intill skelettet. Tillsammans däremot, när vi gör goda saker mot och för varandra, är vi starka. Och då behöver vi allt färre hårda skal och murar i oss själva.