Gunga, gunga...

Ibland sparar jag bilder jag hittar för att de ger mig tankar eller starka känslor. Det här är en sådan bild som jag haft sparad ett bra tag. Den ger mig många starka känslor. Känslor som glädje, känslor av sommar, känslor av fantasier och drömmar, känslor och minnen.

Jag minns hur jag älskade att gunga när jag var flicka! Jag älskade att gunga och jag kunde gunga länge, länge, i alla fall kändes det som länge när jag var flicka. Jag minns att jag gungade och gungade och så tittade jag på molnen och jag fantiserade ihop sagor och berättelser för mig själv. Jag fantiserade kanske om att jag var en prinsessa eller att jag var Pippi Långstrump eller någon annan figur som bara dök upp i mina tankar. Jag bytte roller under tiden jag gungade, ibland var jag en älva, ibland en fågel.

Jag minns att jag tittade på molnen som gled förbi och jag minns att jag älskade att se hur de bytte skepnad, att se förvandlingen där uppe och jag minns att jag också tänkte mycket på Gud och på änglar och på hur världen egentligen hade blivit till och hur allting kunde vara så vackert.

Jag kan känna och höra suset från luften när jag svepte fram i den när jag gungade, när jag ser på bilden. Jag kan se mamma och pappas långa blomsterrabatter med höstflox i alla möjliga färger, och jag kan se det stora gula tegelhuset vi bodde i.

Jag kan se pappa komma hem från kontoret i sin gula Mustang och jag vet att jag säkert hoppade av gungan just i den stunden, sprang med så smala ben och så bara fötter i gräset ut till den grusiga garageinfarten och ropade "pappa, pappa" och skrattade som bara den för jag var så lycklig att han äntligen kom hem från jobbet. Och han lyfte upp mig i sin famn och gav mig en kram och han skojade med mig för han älskade att se mig skratta mest av allt i hela världen.

Älskade, älskade pappa. Nu tänkte jag på dig igen och saknade dig. Du försvann så fort ur mitt liv. Men jag glömmer dig aldrig. Det goda du gjorde för mig en gång lever för evigt i min själ och mitt hjärta.