Konsten att kunna lyssna

Människan har öron. På varsin sida om huvudet i höjd med kinderna sitter de. Nu ska jag inte skriva mer om det rent biologiska, för som kanske du vet så var jag befriad från biologin eftersom jag svimmade när man pratade om människokroppen. Så jag vet inte så mycket mer om öronen än var de sitter. Och att det finns något som heter örontrumpeten, visst gör det?

Öron har vi, de flesta av oss. De allra flesta av oss kan också höra med öronen. En del mer, andra mindre. Några behöver hörapparater.

Sedan finns det en annan sorts "öron". Sådana "öron" som hör det de vanliga öronen inte hör. "Öron" som lyssnar med hela kroppen och själen och hjärtat också. För mig som inte läst biologi, känns det som att jag förstår just de här "öronen" bättre än de som är synliga. Jag vet när jag stöter på en människa med sådana "öron". Då känner jag mig förstådd, bekräftad, synlig... älskad.

Det är små signaler från en människa till en annan som går genom de här "öronen". Små, små signaler som inte behöver vara ord eller saker eller något påtagligt alls. Det som sker mellan dessa "öron" är ofta osynligt och ohörbart.

Jag tror att människor med de här särskilda "öronen", förutom de vanliga öronen på varsin sida om kinderna, har en särskild uppgift i vår värld och vår tid. Jag tror att vi alla som människor kan träna upp våra själsöron. Öva oss i den stora konsten att lyssna på det som inte sägs, se det som sker bakom fasaden, känna av stämningar och känslor.

För att kunna göra det, tror jag att jag först behöver öva mig i konsten att glömma mig själv. Släppa taget om allt som är jag. Det kan kännas ovant i början, men ju mer man lär sig det, desto mer lär jag känna inte bara andra människor utan också mig själv. Och jag kan se att det finns något som förenar mig med alla de andra.

Vi är alla små länkar i en lång, lång kedja av liv. Osynliga eller synliga. Hörbara eller tysta.

Kan du höra mig? Kan jag höra dig? Så att vi når fram till varandra, så att jag får dig att känna dig sedd. Så att du får mig att känna mig sedd.

Kanske finns det det som är större än orden. Kanske finns det det, även om mina fingrar fortfarande pirrar av lust att få skriva just ord.