Advent, längtan och försörjningsstöd

En av mina läsare frågade om jag skrivit om längtan någon gång. Jag kan inte minnas att jag gjort det, inte i ett särskilt inlägg. Det passar fint att skriva om längtan till just den här helgen, känner jag. Advent innehåller mycket längtan för mig. Längtan efter julens alla dofter, blommor, musik, lucia, julgran och gemenskap.

Jag har känt mycket längtan i mitt liv. Jag har också upplevt en jul som barn som inte var som någon annan jul i hela mitt liv. En jul utan en pappa, utan julgran, utan pengar och nästan utan mat. En jul när det starkaste minnet från just den julen är när det ringde på dörren och vi fick ett stort paket med julmat från en välgörenhetsorganisation. Jag minns glädjen när vi packade upp det oväntade paketet. Det var den tiden i mitt liv när min familj hade socialbidrag, som det hette på den tiden. Jag var 12 år och det här året hade vårt hus sålts på auktion på grund av min pappas konkurs. Vi hade flyttat från ett litet samhälle till en stad. Jag hade bytt skola och hade ännu inte fått några nya vänner. Min pappa hade strax innan jul hamnat i fängelse för ekonomisk brottslighet.

Den julen längtade jag efter precis allt som har med jul att göra, men allra, allra mest längtade jag efter min pappa. Visst gav det glädje med det där paketet från välgörenhetsorganisationen och jag fick äta mig mätt på julafton. Men jag längtade efter gemenskap med släktingar och vänner. Jag längtade efter en julgran. Jag längtade efter att allt skulle vara som det alltid varit förut i mitt liv. Jag längtade efter glädjen och skratten. Jag längtade efter vårt hus och vår trädgård som inte längre var vår. Jag längtade efter min pulka.

På nyårsafton gick jag med mamma genom staden på knarrande snö till den stora kyrkan på midnattsbön. Där bad vi i kyrkbänken för pappa och för min familj. Jag var djupt troende inuti mig själv och litade fullkomligt på att Jesus skulle fixa alltsammans en dag. Jag hade längtan. Jag hade hopp och tillit.

Igår hörde jag på radion att det idag år 2010 finns mer än 50.000 barn i Sverige som har föräldrar som lever på försörjningsstöd, som är det nya namnet på socialbidrag. Man sa också i radion att de senaste tre åren har antalet barn som har föräldrar som lever på försörjningsstöd ökat med omkring 4.000.

Det gjorde så ont i mig att höra det. Jag undrar vad just de här mer än 50.000 barnen i Sverige längtar efter? Kanske den största längtan är att få vara en av de andra, som sina kompisar som har föräldrar som jobbar och är friska och får vanlig lön en gång i månaden? Kanske längtar de efter att få åka på semester med sin familj någon gång i sitt liv? Kanske är de hungriga? Kanske längtar de efter att någon ska orka och ha tid att lyssna på dem? Jag önskar att de kan känna längtan. Jag önskar att de har hopp. Jag önskar att de har drömmar och att de har modet att en dag själva skapa sig bra liv.

De här tuffa åren i mitt liv ville jag ändå inte vara utan. De lärde mig att längta, drömma, hoppas och kämpa. De lärde mig att kunna känna rikedom i det som andra såg som fattigdom. De lärde mig hur man tar sig igenom en riktigt tuff period i livet och har man gjort det en gång så kan man göra det fler gånger.

Längtan är något njutbart, en härlig känsla, även om den ibland kan vara så stark att den gör ont. Längtan är en drivkraft, ger kraft att ta sig igenom mörka dagar. Längtan kan ibland vara så njutbar, så stark, så härlig att när väl längtan blivit uppfylld, när det man längtat efter finns där i min hand, då kommer den stora tomheten. Saknaden efter själva känslan innan jag fick det jag längtade efter.

Alla har väl någon gång skrivit något allra överst på en önskelista till julafton och sedan längtat i flera veckor efter att få öppna paketen kring granen. Gått och klämt på paket och fantiserat om att just det man längtar efter finns där i paketet. Gömt där inuti, fast man inte kan se det ännu. Ser det i sin fantasti gör man ändå, när man längtar. Egentligen har man redan det man längtar efter när man längtar.

Kanske är det just därför som det ibland blir så tomt när man väl fått det man längtat efter länge? Kanske för att man redan hade det innan man fick det? Kanske behöver man, ibland, inte mer än att längta, egentligen? Kanske är det inte alls nödvändigt att få det man längtar efter? Kanske är det rent av så att längtan i sig själv är nog?

Jag har längtat så efter att hitta en liten stig att gå för att hitta en meningsfull sysselsättning i mitt liv som jag klarar av med den kraft jag har idag. Jag har längtat så många år efter att få känna mig stark, glad och frisk igen. Jag har längtat så länge efter att få skriva mina egna ord i stället för andras. Jag har fått så många av mina längtor uppfyllda det senaste året. Eller så har jag uppfyllt dem själv, kanske är det så, delvis i alla fall.

Längtan bär genom mörkret, precis som drömmar. Är det skillnad på att längta och att drömma? Längtan bär genom vinter till vår. Längtan bär oss på sina armar till den plats där längtor blir verklighet. Längtan lämnar oss aldrig om vi tillåter oss att längta. Längtan föder ny längtan. Tomheten efter att en längtan blivit verklighet får oss att längta efter något nytt. Längtan är att känna glädje i förskott!