Energitjuvar - finns de på riktigt?

Jag kanske inte skulle skrivit ordet energitjuv i bloggen igår morse, för jag mötte en riktig energitjuv sedan igår. Nej, det var inte bankmannen, han var fantastisk, hjälpte mig med mycket och det var ett fint möte.

Fast efter mitt möte med den där energitjuven igår, som verkligen fick mig ur balans, så har det ramlat in fler insikter i mig idag. Jag tvivlar på att det finns energitjuvar överhuvudtaget. Fast jag själv mötte en igår.

Så här menar jag: Jag vet att i perioder när jag varit i balans, när jag tränat yoga och mediterat regelbundet, när jag haft balans mellan arbete och vila, när jag har känt mig älskad som människa och inte minst älskat mig själv. De här perioderna, då möter jag inte några energitjuvar, de finns inte. Inte en människa kan rubba min balans då, ingen som jag mött hittills.

Jag tror att när jag känner som att jag möter energitjuvar, då handlar alltsammans om mig själv. Hur psykiskt och fysiskt stark jag är, hur mycket jag klarar att ta emot, hur skicklig jag är på att sätta tydliga gränser kring mig själv, hur lycklig jag känner mig.

I stället så tror jag att alla människor runt omkring mig kan ge mig någon form av energi. Någon kanske ger mig kärlek, den största energin av alla. En annan bjuder mig på mat. En tredje får mig att skratta. En fjärde får mig att tänka efter. En femte lockar med mig på en promenad. En sjätte ringer till mig och lyssnar på mig precis när jag behöver det. En sjunde kastar omkull alla mina tidigare värderingar och får mig att tänka helt nytt!

Jag tror att jag har något att få av varje människa jag möter. Av vissa mer, av andra mindre. Men jag tror faktiskt, att jag har något att få av precis varenda människa jag möter i mitt liv. Jag tror inte att det finns energitjuvar längre. Jag tror alltsammans handlar om mig själv.

Jag ska stryka ordet energitjuvar ur mitt ordförråd. Jag ska aldrig någonsin mer kalla en människa för en energitjuv. För mig finns från och med nu bara energigivare. Energigivare som kan ge mig energi i olika grad. Ibland lite mindre, ibland nästan för mycket. Det är jag själv som väljer vad jag vill och orkar ta emot där jag befinner mig just i den stunden.

Varje levande människa är energi som tillför världen något. Ibland kanske vi inte ser förrän långt, långt efter att en människa dött vad hon gav. Men ändå, varje människa på denna jord ger något så länge hon är här. Precis varendaste en; hur liten, hatisk, svag, ensam, bitter, fattig, elak, sorgsen, "misslyckad", tårögd, sjuk, eller maktlysten hon än är. Alla har något att ge till mig som människa.

Kärlek är att ge. Och att kunna, orka, ta emot.

När jag älskar mig själv är jag stark nog att både kunna ge och ta emot.

Därför älskar jag mig själv. Sedan öppnar jag mig för världen och tar emot det människorna har att ge mig. Lyssnar nyfiket efter vad människan jag möter har att ge till just mig.