Till en utmattad - Andningen

Jag mötte en läkare på Vårdcentralen för att få veta vad det egentligen var med mig. Jag hade yrsel, ibland kändes det som att jag försvann, fingrarna och fötterna domnade och ibland kändes det som att mitt huvud växte till en stor boll. Jag hade svårt att koncentrera mig, jag hade tunnelseende, jag fick panikattacker, fruktansvärd huvudvärk och en enorm trötthet. Något måste ju vara fel, tänkte jag. Någon måste kunna ge mig medicin eller berätta vad det är med mig. Hade jag blivit tokig, eller?

Den indiske läkaren på Vårdcentralen tittade mig djupt in i ögonen med sina milda bruna ögon efter att han undersökt mig. Han log mot mig och sa: "Du har glömt hur man andas".

Det var allt. Jag förstod ingenting... glömt hur man andas. Med de orden gick jag hem, lika oförstående som när jag kom dit. Inget recept, ingen remiss till någon specialist. Ingenting. Mer än alla dessa frågor inuti mig själv. Och jag kände ännu mer hur mina fingrar domnade, jag försvann bort. Jag svimmade därhemma i min ensamhet. Jag svimmade mer än en gång när jag var ensam hemma. Som tur var gjorde jag mig aldrig illa. Jag måste haft någon som vakat över mig, den tiden, tänker jag.

Jag gick på massage. Massören berättade för mig, att när man är stressad eller riktigt trött hypterventilerar man. Hyperventilerar... jag kunde nästan inte ta in ordet, jag var bara så trött. Massören frågade mig om jag tog hand om mig, om jag duschade. Duschade.. ja, det hände. Det hände att jag orkade göra det någon gång ibland. Jag kom inte ens på tanken den där första tiden. Det kändes som att jag duschade för första gången i mitt liv när jag ställde mig i duschen, som att jag tappat minnet av livet före kollapsen.

"Smörj in dig", sa massören. "Smörj in dig med sköna hudkrämer så får du både fart på cirkulationen och du får rörelsen också."

Jag hade behövt något som hade hjälpt mig att duscha, just då. Jag orkade inte lyfta mina armar upp till huvudet själv för att tvätta mitt hår. Jag hade behövt något som hjälpt mig att smörja in mig. Jag lyssnade i alla fall på massören, jag började duscha, smörja in mig, ta hand om min egen kropp. Jag började med fötterna. Med en fot. Sedan var kraften den dagen slut. Samma sak med duschandet. En dusch, sedan fick jag lägga mig, totalt utmattad i flera timmar.

Andningen... någonstans i en bok eller en tidning hittade jag en artikel om andningen. Jag läste om att man kan andas med magen. Att det gör att man blir lugn. Jag gick en kurs i avspänning och där upptäckte jag att jag, faktiskt, kunde andas med magen. Känslan var så skön att jag njöt! Ett lugn spred sig i hela mig och jag lärde mig känna skillnaden mellan att andas högt upp i bröstet som vid stress, trötthet, oro, rädsla och att andas i magen som när jag känner mig trygg, är stark och glad. Jag lärde mig att medvetet kunna växla mellan de olika sätten att andas. Jag tränade andningsövningar regelbundet, tre-fyra gånger per dag en lång, lång tid.

Den starkaste andningsövningen av dem alla var när jag hittade till en yoga-grupp på Friskis & Svettis för fem-sex år sedan. Där lärde jag mig att få ihop andningen med kroppens rörelser. Jag lärde mig känna igen stressens signaler innan de gått för långt. Jag lärde mig hur en lugn och jämn andning fick mig att känna mig lugn, stabil, stark, lycklig och full av kärlek till både mig själv och andra!

Det gick inte snabbt. Det tog lång tid innan min kropp lärde sig andas med magen igen efter att ha hyperventilerat i många år. Vissa saker i livet får ta tid. Så småningom kunde jag lägga handen på min mage och känna att den rörde sig upp och ned när jag andades. Jag kunde känna andningens rörelser allt längre ned i magen och jag mådde allt bättre, fick energi och lugn.

Idag hyperventilerar jag fortfarande, men inte hela tiden. Jag kanske är trött, blir skrämd av något, kanske är jag förkyld, kanske stressad, då hyperventilerar jag, det är naturligt. Ibland får jag panikattacker. Men jag blir inte längre rädd för de känslor som det framkallar när jag hyperventilerar eller när jag får en panikattack. Idag låter jag bara det vara. Jag tar det lite lugnt. Oftast kan jag hitta en förklaring till varför jag hyperventilar. Jag gjorde något ansträngande dagen innan. Jag är förkyld. Jag kanske väcktes av telefonen mitt i natten. "Skit samma", kan jag tänka när jag får en panikattack. Trött kan jag bli efteråt fortfarande, men paniken äger inte mig längre, den äger inte mitt handlande. Den fungerar mer som en väckerklocka till mig om att jag behöver varva ned.

Jag lyssnar till min andning idag. Den talar till mig, hjälper mig att förstå hur min kropp och själ mår. Håller mig vid liv.

Jag är otroligt tacksam och glad att jag blivit vän med min andning och lärt mig lyssna till den! Det har varit en av de mest viktiga sakerna för min kropp och själs läkning de här tio åren. Undrar hur mitt liv skulle sett ut idag om jag inte lärt mig betydelsen av att kunna andas lugnt? Undrar om jag levt överhuvudtaget?

Det finns massor av olika andningsövningar man kan prova. Tanken är att jag i ett annat inlägg kommer att ge ett eller ett par enkla andningsövningar som den som vill kan prova.