Jakten på lyckan och tryggheten

"Den enda verkliga trygghet jag kan ha som människa är den inuti mig själv". Så många gånger jag rabblat de orden för mig själv, i mitt huvud. Som 14-åring när vi sällan visste från den ena månaden till den andra om vi skulle ha mat i kylskåpet eller pengar till skor. Som 19-åring när jag flyttade hemifrån och tog studielån och pluggade hårt med målet  att en dag ha ett jobb och bli självförsörjande.

Som 23-åring när jag fått tryggheten jag strävat efter; min utbildning, ett fast jobb och kärlek, mitt i traumat kring en anhörigs självmord. "Den enda verkliga trygghet jag kan ha är den inuti mig själv".

När jag så småningom trasslat mig ur den långa tunga sorgen och igen hamnade i ett nytt trauma, fanns orden där fortfarande till tröst inuti mig; "den enda verkliga trygghet jag kan ha är den inuti mig själv".

Ändå var ekonomin, att kunna försörja mig själv fortfarande en stor trygghet för mig. "Det ordnar sig alltid så länge jag får vara frisk", var andra ord som jag rabblade för mig själv genom många, svåra stunder.

En dag raserades det också. Jag var inte längre frisk. Jag förlorade hälsan. Jag förlorade min arbetsförmåga. Jag förlorade min ekonomiska självständighet som jag kämpat för så och som kändes som trygghet för mig.

Inget av det jag tänkt förut höll längre, kändes det som först. Jag kunde inte längre av egen kraft försörja mig genom arbete. Det var en tung sorg inuti mig. När jag inte kunde försörja mig kunde jag inte heller längre dela med mig ekonomiskt till andra och det gjorde ont.

När allt jag byggt min lycka och min trygghet på rasade samman, fick jag börja söka efter ett nytt sätt att tänka, nya tankar att hitta trygghet i. Nya källor till lycka, glädje, trygghet, rikedom och sätt att dela med mig av.

Märkligt nog så kände jag att min tanke från när jag var ungefär 14 år fortfarande höll. "Den enda riktiga trygghet jag kan ha som människa är den inuti mig själv". Lyckas jag hitta den, kanske är det just det som är tilliten till livet, då kan inga yttre faktorer få mig att svaja särskilt länge. Snarare än jag ibland ens fattar det själv, står jag där igen, rakryggad, på stadiga fötter, med ögonen hoppfullt och nyfiket, förväntansfullt leende! Redo att flyga!