Jag höll mammas hand i min igår. Den var varm. Den var vacker.
Hon har så vackra ögon, mamma. Hon kan le fortfarande. Fast hon är så matt, så matt.
Så liten. Så tunn.
Hon orkar inte längre vara arg.
Jag strök henne över hennes vackra, mjuka, silvriga hår innan jag lämnade henne.
Idag ska hemsjukvården besöka henne.
Jag känner mig så sorgsen inuti mig, tärarna rinner ofta nu för tiden, som små bäckar.
Samtidigt är jag så lättad att mamma får hjälp. Att jag får hjälp.
Jag älskar min mamma.
Igår sa hon till mig, leende: "Vet du, kärleken är mycket större än man tror".
Tack, mamma.
Har hon blivit så dålig nu. Så tufft för dig. Skönt dock att det finns hjälp, för er båda.
SvaraRaderaKram
Susanne