Lättnad och sjuk fostermamma

Tack ni som läser och kommenterar till mig, det stöttar mig och gör mig så glad! Jag skulle så gärna vilja läsa i era bloggar också och svara er tillbaka, men vissa perioder i sitt liv har man fullt upp med sitt eget liv. Och så är det just nu för mig.

Däremot fortsätter jag att blogga här för min egen skull, för att det ger mig glädje, avkoppling och också att jag får samla mina tankar. Ibland också komma till insikt. Er respons är guld värd för mig, jag vill att ni ska veta det.

Just nu känner jag mig lättad åtminstone när det gäller min mamma. Hon vägrar följa med till sjukhus eller läkare, men ambulansmännen i förrgår lyckades i alla fall ta en del prover på henne i hennes hem. Blodtrycket var bra, inget blodsocker. Däremot svamp i munnen, vilket jag misstänkt i ett par års tid, hon har klagat så mycket över att det svider i munnen och är så svårt att äta. Jag har försökt få med henne till läkare men hon totalvägrar.

Nu ska jag försöka ordna så att hon får ett recept mot svampen i munnen. Får hon lättare att äta, tror jag att hon också kommer att bli starkare. Jag känner hopp om att hon ska bli bättre. Jag står och väger om jag ska be om hjälp från hemtjänsten, hon vill inte det heller. Men det kanske blir som med ambulansmännen, när de väl är där, då accepterar hon det. Jag känner att jag orkar inte själv stötta henne mer än jag gjort de senaste åren. Hennes behov av hjälp har accellererat särskilt under det senaste året. Om jag ber om hjälp från hemtjänsten gör jag det för min och min familjs skull, för att inte vi ska ta alltför mycket stryk. Det är ju bättre att vi träffar henne och är glada och utvilade, än att vi sliter och släpar och är så trötta när vi är med henne.

Igår fick jag dessutom veta att min fostermamma under flera år ligger i respirator på sjukhus för hjärtat. Det är första gången hon är så allvarligt sjuk. Även om hon har en hög ålder så känns det i mig. Hon gjorde mycket gott för mig som fostermamma. Hon stod för det trygga i kaoset som jag hade just då. Hon pratade inte så mycket med mig, det var väl det jag saknade. Men hon såg till att jag fick god mat, hon var vaken på natten och mötte mig när jag kom hem om jag hade varit ute och dansat. Hon ordnade mysiga luciamorgnar framför TV:n med tända ljus, lussekatter och pepparkakor och gemenskap. Hon kramade mig ibland också och det var viktigt eftersom jag inte blivit kramad många gånger de senaste åren då när jag kom till hennes familj.

Jag hjälpte henne tillbaka. Jag diskade, jag höll alltid ordning och reda i hallen där jag fick ha min säng och mina böcker, hallen där jag fick bo. Jag manglade och vek lakan, hängde tvätt. Gick ärenden. Jag var skötsam och pluggade flitigt, så hon hade inget större bekymmer med mig, möjligtvis då att jag gillade att dansa och kom hem sent på nätterna ibland.

Hon var min extramamma några år när min egen mamma inte räckte till. En bra, trygg och stabil extramamma på många sätt. Det enda riktigt negativa jag kan komma på var hur hon talade illa om min riktiga mamma och ännu mer om min pappa. Det gjorde så ont i mig och jag sa aldrig ett enda ord tillbaka, jag svalde ilskan och sorgen. Jag kände mig beroende av mina fosterföräldrar, jag kände att det var bäst att jag höll mig lugn. Vart skulle jag annars ta vägen? Och så drömde jag och fantiserade och satte upp mål för mig själv om att jag skulle studera, skaffa mig ett yrke och jobb, bli självförsörjande och aldrig, aldrig någonsin behöva vara ekonomiskt beroende av en annan människa i hela mitt liv. Den vägen gick jag också så småningom, jag skaffade mig tidigt både utbildning och fast anställning, gifte mig och fick en egen familj och ett vackert hem, tog mig dit som jag längtade.

Så märkligt livet är! Idag kan jag se att jag på många sätt i krissituationer agerar som jag gjorde redan då, i tidiga tonåren. När allt rasar inom mig och runt omkring mig, då börjar jag använda mig av drömmarna och fantasierna och sätta upp mål och gå i den riktningen. Det är väl sådan jag är då, tänker jag. Tur att jag är en enveten rackare, vilket jag fått äta upp ibland av särskilt min mamma. Men tur för mig själv att jag är enveten. Undrar var jag skulle varit annars idag?