En anhörigs tankar

När jag kommer hem till dig har du kräkts, kissat ned dig och haft diarré igen. Jag tar hand om det. Jag gör som när jag hade små barn, jag trär en soppåse över min ena hand och med den stoppar jag ned allt papper med slem i påsen och den nedbajsade filten. Vilken tur att jag har haft små barn, det går bra, fast det gör samtidigt så ont i mig.

Jag är rädd för slutet. Jag är rädd att det ska komma fortare än jag önskar. Men liv är inte beställningsvaror, vare sig nya liv eller gamla liv. Det finns ingen kalender där man kan boka in när liv ska börja eller sluta. Jag får låta allt detta ske, låta bli att försöka kontrollera det.

Du sitter på sängkanten på det nedbajsade lakanet. Du har inte orkat dra upp dina långbyxor längre än till höfterna. Jag vill hjälpa dig, men jag får inte. Jag vill hjälpa dig att bädda rent i din säng, men jag får inte.

Du är så trött, så trött. Men du orkar sitta upp. Du vill ha dricka. Först ber du mig om varm mjölk och jag värmer den lätt i mikron. När du smakar på den, tycker du att den är för varm, så jag häller i lite kall mjölk. När du smakar på den igen, vill du att jag slänger ut alltsammans och ger dig ett nytt glas med kylskåpskall mjölk. Jag gör det.

Du vill ha mer att dricka, äppelcider, svagdricka, vatten. Jag hämtar glas efter glas. Men du dricker inte mycket, några små klunkar det är allt.

I köket på köksbordet ligger en handskalad apelsin. Det sitter ett sugrör i den skalade apelsinen. Jag tänker att det är som när barnen var små, de kunde hitta på allt möjligt som jag som vuxen tyckte var omöjligt. Det är ju kreativt.

Du har inte ont någonstans. Du säger att du vill leva. Du tycker om att lyssna på radion.

Du talar mycket och länge om kärleken. Du ler när du sitter där, på det nedbajsade lakanet, med långbyxorna uppdragna till höfterna och talar om kärleken.

Du talar om hur stor kärleken är. Mycket större än du ens själv förstått förut.

Du säger att du har förlåtit allt och alla. Du stryker över din mage, ler mot mig och säger att det känns så gott, så gott att ha förlåtit.

Jag fyller på dina glas innan jag lämnar dig, sätter på radion, stryker ditt hår, ler mot dig. Du vinkar och ler tillbaka. Vi ropar hejdå till varandra.

Du vill inte ha hemtjänst, inte läkarvård. Men imorgon kommer de hem till dig. Fast det vet du inte om. Inte än.

När jag stänger dörren till din lägenhet och låser, känns det dött, tomt och fruset inuti mig. Jag vill inte äta fast jag borde vara hungrig. Jag vill bara hem. Hem och känna det jag känner.

Jag vill att ditt liv ska vara som en saga med ett vackert slut.


(Denna text skrev jag för ungefär en vecka sedan.  Men jag orkade inte lägga ut den i bloggen då. Idag känns det viktigt för mig att lägga ut den, för att försöka ta in det som sker).