En gång sov du under mitt hjärta... Som en blöt, blodig, kladdig liten fisk flög du ut ur min kropp. Skrek ditt första skrik i världen. Landade på min mage. Hungrig på livet, sökte du mitt bröst. Jag grät av lycka.
Jag minns första gången jag såg dig ligga på mage i köket och orka lyfta ditt huvud. Nyfiket tittade du framåt, uppåt... Jag minns mina tankar. "Hon är redan på väg bort från mig". Tårögd undrade jag hur jag en gång skulle klara att se dig lämna mig.
Allt du gett mig, allt jag upplevt med dig, alla gånger du kramat mig och pussat mig, sagt hur mycket du älskar mig... jag minns det. Alltsammans finns där, konserverat i mitt hjärta...
Huvudlössen jag kammade ur ditt långa, rågblonda, lockiga hår. Alla gångerna jag snöt dig och också de gångerna du nös rakt ut i luften med det gula snoret hängande nedför ansiktet. Febriga nätter, öroninflammationer, magsjukor.
Dina ljusblå ständigt undrande ögon, dina besynnerliga frågor om världen och livet som ställde allt jag tänkte, trodde och tyckte på ända. Du förvandlade långsamt mig. Krossade alla mina fördomar som jag inte ens visste att jag hade. Gjorde mig till en mer empatisk, mer tillåtande, mer lyssnande, mer älskande människa än någonsin förut.
Tonåren... när du spelade ishockey, frossade i musik, gav dig iväg på utflykter på egen hand, lärde mig älska din musik (åtminstone en del av den), de olika färgerna på ditt hår, de heta diskussionerna... Lyckan när jag hörde dig sätta nyckeln i låset mitt i natten, lyckan att du kom hem den här natten också.
När du blev så stor att du flyttade utomlands från mig, trodde jag mitt hjärta skulle brista. Den gången jag såg dig gå i din röda kappa i novemberdiset, ensam, mot flygplanet till London. Trodde jag mitt hjärta skulle brista... Av stolthet.
Idag kanske jag får krama dig. Se in i dina trygga, fortfarande lika ljusblå ögon, skratta och prata med dig en stund. Vuxenprat. Höra dig berätta om det livet du lever idag. Ditt eget liv. Äta tillsammans med dig.
En gång sov du under mitt hjärta...
Jag älskar dig. Så som du är.
Tack för att jag fick bli din mamma!
Grattis, älskade dotter, på din 23-årsdag!
Så fint, så fint...
SvaraRaderaJag gläder mig också väldigt mycket över de (få) gånger som jag får träffa mina vuxna barn.
Då uppfylls jag av en stor varm och jublande känsla - inuti.
Önskar er en fin dag!
Tack SoF! :) Varmt tack för allt fint du skriver till mig. Jag läser det och det gör mig glad. Just nu läser jag nästan inga bloggar alls, jag har den mest intensiva tiden med jobb just nu och så allt som händer kring mamma. Fast mamma är på bättringsvägen och får bra hjälp, så det känns som en stor lättnad. Jag har börjat sova gott om nätterna nu igen. :)
SvaraRaderaIkväll är det tänkt att jag ska till Borås och bjuda ut min älskade dotter på restaurang, det gillar hon. :)
Kram
Anna-Karin
Vad vackert skrivet, sitter med tårar i ögonen. Precis så är det med mina barn, du beskriver mina känslor också. Vilken kärlek. Men just nu är vi nog mest i det stadiet där det nyses rakt ut och snoras och lösskammas. Men det är härligt det med.
SvaraRaderaTack för att du delar med dig. Kram Gela
Hej Gela! Tack för dina varma ord till mig, jag blir så glad när jag får kommentarer här och jag blir så överraskad att människor läser här fast jag inte själv hinner läsa andras bloggar alls just nu.
SvaraRaderaTack för att du läste och många kramar till dig!
Anna-Karin