Leva när vi lever

Igår på väg till Borås kom snön igen och skapade julstämning. Jag som nyss satt i uterummet med mer än 30 plusgrader. Jag hänger inte med.

Jag hängde i alla fall med i Borås. Jag fick krama om 23-åringen, vi åt god mat på Harrys och vi fick stappla fram på snöblötslaskiga gator. Det var en härlig kväll! Förutom att HV 71 förlorade mot AIK. Men det tar de igen på fredag, HV-grabbarna.

Min mamma kryar på sig för varje dag som går. Jag undrar fortfarande över vad det var för blod hon fick på sjukhuset. Hon har fått tillbaka aptiten både på maten och på livet. Hon har fått så bra hjälp med det hon behöver. Det känns som en stor lättnad i mitt bröst. Hon sa till mig igår att hon inte känt sig så här pigg sedan hon födde mig. Då skrattade jag.

Jag är fortfarande mer lättskrämd och mer stresskänslig än normalt efter det som hände min mamma. Men nu sover jag hela nätter igen. Jag gör avslappning och det kommer att lugna sig igen, det vet jag. Särskilt som det här verkar gå åt rätt håll.

Det är när vi kommer nära döden som vi upptäcker hur viktigt det är att verkligen leva när vi lever. Tack, döden, för att du påminde mig om det. Nu igen.