Precis i den stunden när min dotter på väg in till studentbalen vänder sig om och ger alla människor omkring det vackraste leende ansikte hon kan ge, ramlar mina egna minnen från min studentfest en gång i tiden över mig.
Det var 70-tal och studentfesten var på hotellet i stan där jag bodde. Jag hade fått tag i en lång rea-klänning med bara axlar i ett kraftigt bomullstyg med stora rosa pioner och gröna blad. Jag älskade klänningen och kände mig så fin i den. Några av tjejerna hade lång klänning, några hade kort. De flesta killarna i klassen hade blazer och byxa, några hade kostym. Jag hade aldrig sett mina killkompisar så uppklädda förut. De hade ju till och med slips, en del av dem. Och de hade aldrig förut sett mig i lång klänning.
Bara någon vecka före min studentfest hade det varit en dramatisk brand under en studentfest på ett hotell i Borås. Jag tror att några av de studenterna där antingen dött eller blivit mycket svårt skadade. Det hade varit otäcka bilder i TV från branden och stora, svarta rubriker på löpsedlarna. Det fanns lite skräckstämning i kroppen på oss när vi gick iväg till vår egen studentfest, vi hade påverkats av det vi sett, hört och läst.
Men det glömde vi snart när vi väl kommit in på hotellet. Det blev mat. Ingen fem-rättersmeny, precis, men det var i alla fall någon varmrätt som vi åt. Hela klassen satt samlad vid samma bord och det var inte tal om att man skulle sitta i par. Vi satt huller om buller, kille vid kille, tjej vid tjej och ibland tjej vid kille. Det var mycket prat och skratt. Vi hade haft en förfest och sedan gick vi tillsammans till Stadshotellet med våra studentmössor på huvudet.
Hotellet hade levande musik, ett dansband. Och jag älskade att dansa, så det tog inte lång stund förrän jag buggat mig alldeles genomsvett efter maten. Jag satte mig vid bordet för att dricka lite och vila mina ben en stund. Jag minns att jag böjde mig ned för att ta upp något ur handväskan. Då upptäckte jag att min klänningsfåll hade gått upp. Jag frågade en servitris om de hade nål och tråd som jag kunde få låna för att sy upp den trasiga klänningsfållen så jag kunde dansa vidare i natten. "Följ med mig ut i köket, så ska vi fixa det", sa hon till mig. Och jag följde med.
I restaurangköket fick jag nål och tråd och jag fick sätta mig i ett hörn på en pall och sy upp klänningsfållen. Medan jag satt där och sydde märkte jag hur spänd stämningen var i köket. Det tisslades och tasslades. Jag hörde ord som "polisen" och jag hörde ord om "bomb". Till slut kunde jag inte hålla mig utan frågade en av personalen vad det var som hände egentligen. "Hotellet är bombhotat", sa hon till mig. "Men du får absolut inte berätta det för någon därute i hotellet för då kan det bli kaos".
Då blev det kaos i mig. Jag skyndade mig att sy klart klänningsfållen och sedan smög jag iväg ut till mina kompisar som skrattade och festade och inte hade den blekaste aning om att hotellet just nu var bombhotat. Jag minns att jag gick ut ensam en stund för att hämta luft och fundera över om jag skulle gå tillbaka in igen till festen. Jag minns att jag bestämde mig för att gå in på hotellet igen. Jag har inget minne av att jag berättade för någon annan därinne om bombhotet jag fått höra om inne hos kökspersonalen, jag höll mitt löfte. Om det nu var klokt eller inte, det vet jag inte så här efteråt. Men det blev aldrig någon explosion. När festen var slut vid ett-tiden, vandrade eller snubblade vi hemåt i natten åt olika håll och sjöng "Sjung om studentens lyckliga dar" och viftade vilt med våra studentmössor.
Dagen efter studentfesten kunde jag och alla andra läsa i lokaltidningen att Stadshotellet varit bombhotat, men att det varit ett "tomt" hot. Ett minne för livet blev det i alla fall för mig. Och en berättelse som inte varit densamma utan det där "tomma" bombhotet.
