Allsång och möten med FB-vänner

Jag älskar "Allsång på Skansen". Jag är sån att jag sitter framför TV:n och sjunger med i soffan. Min äldsta dotter är likadan. I många år satt hon och jag framför TV:n som klistrade varje gång när det var "Allsång på Skansen". Ibland sa vi "tänk så roligt det skulle vara att åka dit och vara med i publiken på riktigt". Och så skrattade vi. Men inuti mig växte paniken. Bara tanken på att sitta där i trängseln bland alla människor gjorde mig livrädd. Och resan... tunnelbana, alla ljus och intryck, jag kunde inte ens tänka mig att jag någon gång mer i mitt liv skulle orka att resa till en så stor stad som Stockholm. Det var en sorg i mitt bröst. För jag ville som mamma vara så stark och jag ville så gärna kunna ge min dotter glädjen att få uppleva "Allsång på Skansen" på riktigt. Men min ångest ägde mig fortfarande då.

För tre år sedan hade jag kommit så långt i min läkning att jag kände mig redo att utmana mig själv. Hela familjen åkte till Stockholm och jag och äldsta dottern gjorde vår dröm till verklighet. Vi var publik till "Allsång på Skansen". Jag minns att jag var så lycklig för att jag gjorde det. Men jag minns också hur jag ofta fick dra mig undan till små "oaser" var än jag kunde hitta dem. Inne på en toalett. I trädskuggan. Inne i hörnet på ett café. Till platser med färre intryck, bort från ljus och ljud och rörelse så mycket som möjligt. Jag minns att jag dagen efter "Allsång på Skansen" tänkte gå i Gamla stan en stund och titta. Jag minns att jag fick lämna gränderna, jag såg alldeles suddigt och det kändes som att husen föll över mig, som att benen inte bar mig, som att jag skulle svimma. Det blev ett ganska långt tag på ett litet lugnt café och en stund i en ännu lugnare kyrka för att återhämta mig innan vi reste hem igen.

Nu har jag gjort ungefär samma "resa" med min äldsta dotter igen. I måndags åkte vi till Stockholm med buss. Vi bodde på ett vandrarhem "Best Hostels Old Town" i Gamla stan till mycket bra pris. Måndag kväll mötte jag tre vänner från FaceBook IRL för allra första gången. Vi var på ett téhus, pratade och skrattade och lärde känna varandra ännu mer, även om det redan kändes som att vi kände varandra tack vare FB.

Tisdag morgon tog jag och dottern Djurgårdsfärjan. Klockan 9.00 var vi utanför Skansen. Där köade vi en timme innan insläppet kl. 10. Allt för att få så bra platser som möjligt.

Det känns lite halvgalet att tillbringa tolv timmar på en hård träbänk framför en scen på Skansen. Men man känner sig inte ensam om att vara halvgalen där. Det finns flera människor som gillar att följa det som händer under dagen. Både på scenen och runt omkring. Framåt två-tiden börjar det bli svårt att hitta sittplatser. Man får bara hålla plats åt en person i taget. Men människor är hjälpsamma och det blir en sorts gemenskap bland oss tidiga Allsångsbesökare.

Hela dagen pågår förberedelser och repetitioner. Det är avhuggna björkar som ska placeras rätt. Det är diskussioner om var personerna på scen ska stå, Det är korta repetitioner hela dagen, detaljer som finputsas, ibland över man allsångerna och framåt klockan 18.00 är det dags för generalrepetitionen.

Träsmaken i baken kommer någon gång vid lunchtid. Men det är en sorts yogaövning/meditation som jag ser det. Att övervinna smärtan efter att sitta så länge för att själen ska få sitt. Och det är absolut värt det för mig. Det är en förväntansstämning som byggs upp under dagen. De sista timmarna är det alldeles fullt av människor som sitter och står, det är svårt att ta sig fram i trängseln. De sista minutrarna innan sändningen börjar är människor så skrik- och sångsugna att man nästan spricker.. och så äntligen.. 5, 4, 3, 2, 1.. så får man ge full hals. Både på scen och nedanför scen. "Måns, Måns, Måns..." och så kommer han där springande, programledaren Måns Zelmerlöw som jag själv mötte på China-teatern för två år sedan och som verkar vara en så vänlig och glad själ och som nu verkar ha hittat ännu en roll som passar honom perfekt; att vara programledare.

Resten finns att se på SVTplay. Jag och min dotter syns faktiskt i programmet. Jag har på mig en blå jacka och en blommig scarf och sitter på bänken bakom damen i den lila hatten. Vi syns när man sjunger "Trubbel" som allsång. En visa som jag älskat ända sedan jag varit tonåring och som jag kan utantill.

Framträdanden:

Håkan Hellström: Tio Maskrosor av tio möjliga - för hans personlighet, för hans underbara texter, för att han bjuder så på sig själv som han gör, för att han ger 110 % precis varenda gång på scen fast att han skulle kunna vara trött nu efter så många spelningar som han redan gjort i år, för hans underbara musiker, hans band som för mig är nästan halva "Håkan". Tio Maskrosor för att jag fick uppleva ännu ett underbart live-framträdande med Håkan Hellström, den ödmjuke, charmige, visälskande, berättande sångaren och musikern som jag kommer att fortsätta att följa och se hur han kommer att utvecklas.

Ulrik Munter: Sju Maskrosor av tio möjliga - för den fina låten med den fina texten "Boys don´t cry". För hans humor, för hans mod, för att han bjöd på sig själv. För hans val av allsång; "Michelangelo", som verkligen fick hela Skansen att gunga.

Siw Malmqvist: Sex Maskrosor av tio möjliga - för att hon är "still going strong", väl värd att lyssna på, för alla härliga låtar som hon sjungit genom åren och som sitter fastklistrade i minnet, för sin humor.

Hasse "Kvinnaböske" Andersson: Fem Maskrosor av tio möjliga - för att hans härliga låt "Änglahund" fick alla i publiken att sjunga som de gjorde. För hans varma och trygga utstrålning från scenen.

Måns Zelmerlöw: Tio Maskrosor av tio möjliga - för att jag är imponerad över med vilken säkerhet, glädje och samtidigt ödmjukhet han intar den nya rollen som programledare. För hans charm, humor, mångsidighet, dansglädje och för att han bjuder på sig själv som han gör. Jag tror att Måns kan stanna kvar som Allsångsledare så länge som han har lust. Han kändes älskad av alla runt omkring där jag satt. Och jag vet inte hur många gånger jag i publiken hörde "Gud, så snygg han är... Måns".

Publiken: Tio Maskrosor av tio möjliga - för att den står ut med de hårda träbänkarna. För att den innehåller precis alla åldrar. För känslan av gemenskap och glädje. För att den sjunger och skriker så att molnen lyfter sig och solen visar sig. För att den finns där och för att jag fick vara en del av den, för att jag fick vara med och sjunga av hjärtans lust en ljummen sommarkväll till i mitt liv.

Maten: Två Maskrosor av tio möjliga - för att den varma korven nästan var kall. För att maten som gick att köpa nära scenen var så dyr, 25 kronor för en nästan kall korv med bröd. Nästa gång tar jag med mig matsäck. Hade det inte varit för jordgubbarna med spraygrädde som man gick runt och sålde för 35 kronor, hade det bara blivit en Maskros av tio möjliga här. Skärpning, Skansen.

Mig själv: Tio Maskrosor av tio möjliga - för att jag tagit mig över mitt stora hinder "Ångesten" och inte längre låter den styra mitt liv utan gör det jag känner i mitt hjärta att jag vill göra. Som att t ex gå på "Allsång på Skansen" ibland.

För den som missade programmet finns länken till det här. Jag och min dotter syns ett par gånger under sändningen. Kan du hitta mig?

Allsång på Skansen - Bl a Håkan Hellström, Ulrik Munter (och så jag och min dotter i publiken då, förstås).