Idag känns det jobbigt

I morse åkte jag in till Vårdcentralen med ett prov från min mamma som sjukhuset bett mig om. Jag hade inte tid att stanna hos mamma idag och då blev hon arg på mig för det och sa "Du kanske hälsar på mig någon gång innan jag dör". Mamma ... jag var ju hos dig i förrgår. Och jag pratar med dig minst en gång varje dag. Du blir aldrig nöjd med mig vad än jag gör, känns det som ibland. Jag blev så ledsen, fick en stor klump i min hals när jag gick iväg till bilen med provet i min hand.

När jag äntligen kom fram till labbet på Vårdcentralen efter att ha väntat ett bra tag, fick jag veta att de inte kunde ta emot provet i burken som jag fått på sjukhuset. Provet skulle lämnas i särskilda små rör med en vätska i.

Jag känner min mamma så väl att jag vet att hon aldrig går med på att använda de där rören om jag ber henne att göra det. Så jag bestämde att distriktssköterskan får ta det med henne. Konstigt att inte de på sjukhuset visste om det här, tycker jag.

När jag kom hem bara grät jag. Jag kände som att nu orkar jag inte mer, det är för mycket, låt mig vara ifred. Jag kände mig som en tonåring där jag satt och lipade.

Imorgon ska jag på det första mötet för höstens arbete i Skrivklådan. Det tar emot eftersom jag är så trött. Men jag tänker på hur stolta mina döttrar och också jag själv är över att jag jobbar till viss del efter så många år som sjukskriven. Och jag tänker på hur roligt jag tyckte att det var att jobba i våras.

Jag ska försöka, jag ska ta ett steg i taget så som jag gjort hittills. Även om det känns tufft just nu efter allt som hänt det senaste året i mitt privatliv och efter sommaren som knappast innehållit mycket lugn och ro, så tänker jag i alla fall försöka den här gången också.

Inget ska få knäcka mig någonsin.

Och om det nu ändå skulle göra det.

Så är det bara att bryta ihop och komma igen.