Jag har varit med om många trauman och sorger i mitt liv. Jag kan förloppet.
Först är där chocken. Sedan kommer sorgen. Olika lång beroende på olika omständigheter. Sedan kommer läkningen. Också den olika lång beroende på vad det handlar om. Kanske också beroende på vem man är som människa.
Jag tror att en anledning till att långtidssjukskrivning och utförsäkring känns så tröttsam och energikrävande, är att där inte blir något avslut. Ingen "död". Jag menar, när någon till exempel dör, så dör människan, hon/han försvinner. Vid en skilsmässa så blir skilsmässan i sig som en "död", ett slut på något. Sedan sätter sorgearbetet igång. Sorgen öppnar i de allra flesta fall så småningom upp för glädjen igen. Jag har varit med om den processen så många gånger i mitt liv. "Jag kan icke räkna dem alla", skulle jag kunna säga.
Men i det här fallet, att drabbas av långvarig sjukdom, och inte få någon förtidspension, att bli av med sin arbetsförmåga och nu också utförsäkras, i allt detta finns inget "slut", ingen "död". Det fortsätter som en rundgång hela tiden. Ingen möjlighet att få börja sitt sorgearbete på allvar. Inte heller någon möjlighet att få avsluta det. Ingen möjlighet att få läka ut sorgen.
Det måste vara därför det känns så tungt just nu för mig, tänker jag. Det är som att själva sorgen blir kronisk, den "fastnar". Sorgen över att ha förlorat hälsan jag en gång hade. Sorgen över att inte längre kunna vara självförsörjande. Samtidigt finns det ju ett hopp i allt detta, hoppet om att kanske kunna bli starkare så småningom, tänker jag. Jag är ju fortfarande vid liv.
Jag vill ha ett avslut på allt det här. Jag vill få sörja klart. För att kunna läka samman igen. Öppna upp för glädjen inuti mig igen. Så som jag gjort så många gånger förut i mitt liv.
Acceptans är också bra för mig just nu. Jag försöker acceptera. Igen.
Du förklarar det så bra.Känner igen mig i min egen sorg och hopplösa förtvivlan.Vill inte, värjer mig för att tänka..klarar inte mer tankar nu...men de gnager,trots att jag tror att jag är tuff och modig nog för att skaka av mig dem. De visar sig istället som värk i kroppen, som går runt,runt.
SvaraRaderaSka skicka in ansökan om stadigvarande sjukersättning.Nu rinner tiden ut.Väntar på domen innan den ens är inskickad. Vet ju hur det gått för alla andra.
Sorger är så olika..den här sorgen är precis som du beskriver liksom kronisk.
Acceptensen i detta tror jag man aldrig kan bli vän med.
Styrkekram till dig <3
Justering.Menade inte alla,utan hur det gått för många andra.
SvaraRaderaKram Nina
Läser...och tänker på dig Anna-Karin.
SvaraRaderaJag tränar också intensivt med mindfulness:en just nu.
Varma hälsningar!
Du förklarade det så bra, precis så känner jag.
SvaraRaderaJag vill också ha avslut.
Kram Lisa
Nina: Ja, det känns som att sorgen blir kronisk och visst sätter den sig som värk i kroppen också. Det är ju trist, för det räcker ju egentligen med de besvär man redan har som man en gång blev sjukskriven för.
SvaraRaderaMen jag får ha tålamod nu. Ta hand om mig väl. Tänka på att ha rutiner är viktigt när det är kaos i livet. Och att unna sig små glädjeämnen för att orka igenom alltsammans.
Men jag önskar att den här "historien" ska ta slut någon gång. Det är en dröm som jag har.
Allt gott till dig.
Kram!
SoF: Tack, SoF! :)
SvaraRaderaMindfulness är bra. Det är tur att jag har varit med så länge som jag har nu, att jag vet hur jag ska ta hand om mig. Det visste jag ju inte då när jag blev sjuk.
Men visst är det tufft just nu, så är det, det är bara att acceptera och hålla ut. Hoppas att allt en dag blir bra.
Kram!
Lisa: Tack, Lisa, för att du läste och för att du skrev till mig hur du uppfattade det jag skrev. :)
SvaraRaderaJag längtar verkligen efter att få ett avslut på den här långa historien på något sätt. Det är en dröm som jag har och som jag strävar efter med den kraft jag har.
Allt gott till dig!
Kram!