Jag som liten

Hos min mamma finns ett foto på mig som liten. Kanske är jag tre-fyra år på kortet. Jag tycker själv att jag är en söt och glad liten flicka. Som alla små ungar är. Människoungar och djurungar.

Jag var "vild", säger min mamma, vad hon nu kan mena med det, tänker jag. Vild och orädd. Jag vet att jag ofta sprang iväg. Eller rättare sagt, jag sprang och skuttade nästan hela tiden  när jag var liten. När jag var fyra år rymde jag hemifrån. Eller, det var så som de vuxna uppfattade det som letade efter mig när jag försvunnit. Själv menade jag att jag letade efter min bästis eftersom hon inte var hemma. Min mormor var riktigt arg på mig den gången för att jag rymt hemifrån och skällde ut mig i telefonen. Jag berättade aldrig för någon vad det var hon hade sagt till mig. Jag kunde hålla tyst också, även om jag pratade mycket.

Jag var hopplös att ha med i affärer, har mamma berättat. En gång när jag var med henne och handlade och mamma mer fick jaga mig i affären än handla, sa en man till mamma "Köp en sele och sätt på ungen". Det gjorde mamma. Så jag gick omkring i sele när jag var liten. Precis som en hund. Jag undrar ibland hur det påverkade mig.

Jag hade mycket fantasi när jag var liten. Pratade tidigt, tydligt och mycket, säger de som kände mig då. Någon vuxen brukade säga att jag ljög, men både min mamma och min pappa förstod att jag fantiserade.

Ofta hör jag de som såg mig som liten säga att de aldrig tidigare sett en så glad liten unge som jag var. Jag tror att jag föddes glad, faktiskt. Det är jag väldigt tacksam för. Fortfarande har jag lätt att hitta till glädjen hur än det är i mitt liv.

Jag var en skuttande, dansande, fantiserande, sjungande, skrattande liten unge med massor av spring i benen. Jag drömde om att bli balettdansös eller att spela teater när jag var liten. Jag älskade att leka med mina kompisar, att springa i skogen, göra grimaser, måla och rita, leka i lekstugan, leka med dockor, gunga högt, vara med djur, hitta på fantasisånger, klättra på stenar och att åka pulka i Kalle Anka-backen på Lilla Berget på vintern. Den backen som jag egentligen inte fick åka i, för att den slutade så tvärt. Som med ett litet stup. Så när man åkt i kurvorna i backen, flög man en stund fritt fall i luften på pulkan innan man landade på marken. Då tappade man luften. Men det tyckte jag bara var kul. Jag hade väl inget riskmedvetande då, tänker jag.

Jag gillade att äta godis och att dricka läsk. Jag visste precis var min pappa gömde godiset som han brukade köpa med sig hem från Danmark när han var på affärsresa. Ibland smög jag mig in i klädkammaren till godisgömstället och tog en chokladgroda fylld med mintcrème ur förpackningen och smaskade i mig den.

Jag tyckte om att leka att jag var en prinsessa och bodde i ett slott. Jag tyckte om att leka skola med min lillebror om jag fick vara fröken. Jag lärde mig läsa tidigt, tyckte om att skriva dikter och berättelser. Drömde när jag blev lite äldre om att bli journalist, författare, präst eller nunna.

Den där lilla flickan på bilden här i inlägget, hon finns kvar i mig fortfarande. Jag kan känna igen mig själv där, i fotot. Blicken, skrattet. Någonting av det som är jag lyser igenom. Kanske är det min själ.

Jag tror att vi alla bär omkring på det där lilla barnet vi en gång var inom oss själva.

Hur var du när du var liten?